lördag 17 februari 2018

Radion och jag


Institutet för språk och folkminnen håller på med ett dokumentationsprojekt om radiovanor. Jag gick in och svarade på deras frågelista och hela mitt radioliv kom över mig. Radion har alltid funnits som en vän, en inspiratör och ibland som en irritationskälla. När jag var barn stod transistorradion i köket och bara lät. Hasse Tellemar, Kaj Kindvall, Kersti Adams-Ray och Ulf Elfving var några av rösterna som blev likt vänner. Ibland fick transistorn, radiorösterna och musiken följa med ut till badstranden och fylla luften med lättnynnad schlager medan jag motvilligt doppade mig i det femtongradiga vattnet. Låtar som Bergsprängartango, Aldrig mer och Manolito förknippar jag fortfarande med nybadad, förfrusen barnkropp. Texten till Aldrig mer fick en högst personlig betydelse för mig när jag tvingade den obefintliga överkroppen ner i det iskalla vattnet.
I tonåren lyssnade jag mindre på radio. LP skivan tog allt mer över. Samtidigt var vissa radioprogram viktiga för att få musiktips, framförallt hade Kjell Alinges Eldorado stor betydelse. Någon gång runt 1980 var Allinge dessutom en av personerna bakom sextiotalsnatten i P3. Under en eller flera nätter presenterade Alicia Lundbergs änglaröst oförglömlig sextiotalsmusik, medan jag satt på golvet i min tvåa och häpnade. Det var låtar som jag tidigare, i bästa fall, bara hört i en knastrig transistorradio, ibland på en svinkall badstrand. Nu föll musiken på plats och jag önskade för en stund att jag vore tio år äldre.

Idag har radion en annan funktion för mig. Den är min reskamrat när jag ensam reser över stora delar av vårt södra land. Ofta lyssnar jag via smartphonen. Det var längesedan radion bara var något som stod på och lät. Numera väljer jag själv vad jag vill lyssna på. Det är sällan musik, utan för det mesta pratprogram som Ring P1, Språket och Snedtänkt, men jag har börjat leta efter bra musik i poddarnas värld. Det kommer jag säkert att återkomma om.

Vill du också svara på den där frågelistan? Gå då in på:
http://www.sprakochfolkminnen.se/radio

fredag 16 februari 2018

Mikael Wiehe


Det är utan tvekan så att Mikael Wiehe är en av landets mest betydande låtskrivare och artister.  Efter att under sjuttiotalet varit en del av Hoola Bandoola Band har han sedan 1978 gett ut omkring trettio soloalbum, de flesta har mycket hög kvalité.  Egentligen har han kokat musik på samma ingredienser i alla år; en del kabaré, två delar Beatles, en del latinsk och en hel del Taube, kryddat med Dylan. Kostymen eller arrangemangen har däremot förändrats över tid.

Här presenterar jag några av mina absoluta favoritalbum med denne singer/songwriter. 

Elden är Lös (1979)
Hans andra album med Kabaréorkester som kompband. Medan den första låg ganska nära Hoola Bandoola band musikaliskt, var Elden är lös något helt annat. Här skapade Wiehe såväl världsmusik som progrock* med bara ett g. Inte sällan påminner det om musikrörelsen instrumentalband som t ex Samla mammas manna och Arbete&Fritid. Sättningen är ofta folklig med bland annat bouzouki och dragspel, men skivan avslutas med den jazzrockiga ”Det finns en glöd” som är nästan sex minuter lång. En annan sak som sticker ut på denna skiva är det faktum att Ale Möller och Anders Lindvall släppts in som låtskrivare. Av sammanlagt 11 spår är det bara fyra som Wiehe skrivit helt själv.  På typiskt sjuttiotalsvis är det också ett temaalbum. Wiehe gjorde säkert ingen proggare besviken när han lät alla texter handla om världens folks motstånd och resning.
*Progrock med ett g var under sjuttiotalet det engelska namnet på musik som spelades av band som Genesis, Yes  m fl. I Sverige kallades musikstilen ofta för symfonirock, för att inte förväxlas med musikrörelsens proggrock som stavas med två g.

Kråksånger (1981)
Till denna, sin nästa skiva, hade Mikael bytt både kompband och stil. Borta är folkmusiken, de pretentiösa arrangemangen, temaplattan och allt annat som hörde sjuttiotalet till. Istället är detta kanske den rakaste rockplatta Wiehe gjort. Elgitarr, bas och trummor är det som dominerar. I låtar som ”Allt vad jag begär” och ”Högst upp i höga tornet” är det förvånansvärt högljutt, men självklart känns denne melodiernas mästare igen. Här finns flera av hans allra bästa ballader som ”Gossekungen”, ”Kom hem till mig och ”Flickan och kråkan”. Den sistnämnda skulle visa vägen mot de mer syntbaserade plattorna som kom senare på åttiotalet.

Basin Street Blues (1988)
Efter några år med syntmusik återvände Wiehe här till en mer akustisk ljudbild. Blås och stråkar ger en jazzig känsla, ibland låter det rent av som gammal hederlig storbandsjazz. Ändå är hans sig lik. Det är typiska Wiehe melodier som dominerar, mollstämda, vackra och alldeles underbara. Texterna är fortfarande politiska, men ofta mer mångbottnade och ibland mer personliga än tidigare.  Skivan avslutas med ”Ska nya röster sjunga”, sången som jag skulle kunna ha på min begravning.

Sånger från en inställd skilsmässa (2009)
När jag nästan hade tappat intresset för honom gav Mikael Wiehe plötsligt ut det som kanske är hans allra bästa album. Skilsmässoplattan, fylld med ångest, vrede, längtan och kärlek. Sångerna är som brinnande eld, texterna som knivar. Allt går rätt in i mig och det är omöjligt att värja sig.  Så känslosamt är det att jag knappt orkar bry mig om tekniska, nördiga saker som arrangemang och texters uppbyggnad. Så mycket kan jag väl ändå säga att 2000-talets Wiehe är mer personlig än någonsin, utan att för den sakens skull släppa politiken.

Lyssna på låtar från dessa album och mer därtill:


måndag 12 februari 2018

Youtube-fynd-igen





Det var tidigt åttiotal, vi hängde på puben Dojan och lyssnade på Göteborgs  svar på Springsteen. Om jag minns rätt var Gary från New Jersey, precis som The Boss, men bodde och verkade i vår regniga stad. Idag är det inte många som minns  Gary T'to, men då var han rockstjärna i Göteborg, eller åtminstone på  Dojan. När jag nu hör musiken igen, slås jag av hur bra det är.

lördag 3 februari 2018

Youtube fynd - Robert Bridgemountain

Robert Broberg gav ut en märklig singel 1968. Den lät minst sagt annorlunda jämfört  med det Broberg gjorde på sextiotalet. Lyssna på denne psykedeliska låt med Robert Bridgemountain.

fredag 2 februari 2018

Youtube - fynd

1979 släppte Bröderna Lönns  en LP med nya versioner på gamla schlagers. Skivan avslutas med denna originallåt av Tomas Tidholm. Det är en fantastisk, musikalisk saga med ett arrangemang som är något av det häftigaste som hörts. Lyssna till fiolen!