Årets viktigaste!

Leo

Årets viktigaste lista är här. För tredje eller fjärde året i rad så har far och son gjort en gemensam lista på det gångna årets bästa låtar.
Vi har gjort som tidigare. Börjat med att skapa var sin lista med 20 favoritlåtar. Därefter lyssnat in den andres spellista och valt tio låtar därifrån. Dessa har slutligen flyttats över till listan: "Pappa, Leo 2018". Resultatet har ni nedan:

Musik jag lyssnat på 2018

Jag brukar så här på hösten fylla bloggen med recensioner av det gångna årets musik  I år blir det inte riktigt så. Jag har fortsatt lyssna på musik,  men orkar inte skriva lika mycket. Här kommer, trots allt,  en artikel om lite av det som jag lyssnat på. 

Thomas Tidholm och Bröderna Lönn - Säg det i toner
Vad många inte vet är att poeten Thomas Tidholm också sysslat med musik under stora delar av sitt liv. Den 26 oktober släppte Spotify tre av hans musikaliska verk från sjuttio och åttiotalet. Detta är musik som varit omöjlig att få tag på under många år. Om man står ut med lätt falsksång, psykedelisk skaparlust och poesi av det mer egensinniga slaget, så är alla skivorna en stor upplevelse. Min personliga favorit är detta album som gjordes på initiativ av Kjell Alinge 1979. Det är en samling av gamla svenska schlagers i helt oväntade versioner. Skivans bästa spår är den enda originallåten, Alaskavisan (skriven av Tidholm)   

Anders Hagberg, Johannes Landgren - Där du går
Vacker instrumentalmusik med blåsinstrument och piano. Ofta stilla och rogivande , men ibland också svårfångat och kantigt. Musiken är en blandning av egna låtar, andras visor och folkliga koraler. Musik jag vilat till under senare tid.

Inara George - Dearest Everybody
En amerikansk singer/songwriter som sticker ut. Sparsamma, oväntade arrangemang, finurliga melodier och en röst som kallar på uppmärksamhet. Inara är dotter till Little Feat medlemmen Lowell George.

Stina Wolter - Garden songs
Vuxenpop för oss som tycker känslan är viktigare en sångteknik och perfekt engelskt uttal. Luta dig tillbaka och låt dig färdas in i Stinas värld av känslor.

NES - Ahlam
NES är en grupp med tre medlemmar. En  sångerska från Algeriet, trummis från Spanien och en fransk cellist. Med den sättningen gör de musik de kallar för medelhavsjazz. Jävligt spännande om ni frågar mig.

Peter LeMarc - I Karlssons källare
LeMarc har sagt att han ska lägga av, men han kunde inte låta bli att gå ner i kompisens källare och spela in  en EP med fyra låtar. Ett riktigt do-it-yourself projekt, helt utan skivbolagets inblandning. Det är avskalat och alldeles underbart, precis så som grabben från Trollhättan gör sig bäst. De två sista spåren är något av det bästa han gjort.

Mariza-Mariza 
Hon är den moderna fadons superstjärna. Underbar musik med vackra texter som jag inte begriper ett ord av.



Provlyssna:

Mina fem bästa från år 2000 och framåt. Nr 1

Kanske fuskar jag lite nu, men det må vara hänt. Sången gavs ut redan 1993 med Poozies, en grupp där Sally Barker var medlem. Denna version gavs dock ut först 2000 på Sallys soloplatta från samma år. Fusk eller inte, det är en underbar sång. Texten behövs alla dagar.

Mina fem bästa, år 2000 och framåt Nr 2

Brigaden är en svensk instrumentalgrupp vars musik för tankarna till sjuttiotalsgrupper som  t ex Arbete och Fritid. Det låter härligt ouppfostrat.

Mina fem bästa år 2000 och framåt Nr 3

Jonas Knutsson och Johan Norberg har skämt bort oss med musik i gränslandet mellan folkmusik och jazz.
2008 kom albumet Skaren: Norrland III . Titellåten är  fantastisk instrumental musik som rör sig i just detta gränsland med den äran.

Mina fem bästa år 2000 och framåt Nr 4

Dawn and Marra är två unga tjejer från Hamilton, Ontario i Kanada. 2013 knockade de mig fullständigt med denna bagatell. Texten har blivit som ett mantra för mig. Jag sjunger den på morgonen, när mörkret tycks vara för evigt.

Mina fem bästa år 2000 och framåt

Tom Arvidsson har bett mig att lista mina fem favoritlåtar från 2000 och framåt.

Nr 5:
Kenny Håkansson sjunger  en egen tonsättning av Strindbergs dikt, Kom 2001 och visar upp Håkansson som en lysande kompositör och sångare

Anthony Philips

Under sjuttiotalet lyssnade jag mycket på progrock* i allmänhet och Genesis i synnerhet. Numera  blir jag inte särskilt berörd av de pompösa klangerna och de långa solopartierna som var en så stor del av sjuttiotalsrocken. Några artister från denna epok har dock kvar sin plats i mitt hjärta.  Låt mig närmare presentera en: Anthony Philips.
Denne kompositör, gitarrist och multiinstrumentalist började sin karriär som en av originalmedlemmarna i Genesis, men lämnade gruppen 1970.  Anthony var då en vilsen, orolig själ, med en scenskräck som fick honom att tvivla på en framtid som musiker. Det dröjde till 1977 innan han lät höras talas om sig igen.
Efter två popalbum, bestämde sig Philips för att delvis byta musikalisk inriktning. 1978 påbörjades en karriär under namnet "Anthony Philips Private Part & Pieces". Musiken under detta namn är till största delen akustisk och instrumental .Man kan höra spår av såväl konstmusik, new age, folkmusik och t o m jazz. En hel del är ren akustisk gitarrmusik. spelad på ett sätt som får hjärtat att bli alldeles varmt.
Med tiden har det blivit hela elva Private Part & Pieces-album. Parallellt har Anthony Philips fortsatt att ge ut mer poporienterade skivor, de är dock ganska ointressanta.  
Nedan bjuder jag på en spellista med låtar från åtta av de elva skivorna.




*Progrock kallades i Sverige för  Symfonirock, för att inte förväxlas med den svenska proggrocken

Till dom som bryr sig om

Nedan finner du en Youtube länk till en bortglömd låt skriven av en man som ingen minns. När jag nu hör den, slås jag av att den är mer aktuell idag än när den gavs ut 1980. Texten tillägnar jag alla som idag vill bygga murar, tror på hårdare tag och som inte har fattat att en knuten hand aldrig kan ta ett tag.
 Här är texten i sin helhet;

Till dom som bryr sig om,
som har nå't värt att ändra på.
Låt det flamma upp en eld
som når till hjärtat,
hos alla dom som fryser i sin själ

Dom byggde högre mur
och trodde att dom skrämde oss
till att dansa efter deras falska flöjter,
men ingen av oss tog ett ärligt steg.

Det talas högt om lag
och ordning i gemenskapen,
men om denna lag är skapad av den starke,
får sunt förnuft och klokhet sällan plats

Det fodras annan makt,
om våra barn ska få det bra.
Försök att tänka lite mera genom hjärtat
En knuten hand kan aldrig ta ett tag.


Du kan läsa mer om Kaj R Hansson här

Säg nej till hat och rasism... med musik

Imorgon röstar vi i Sverige. Detta val är speciellt. Det handlar inte i första hand om höger eller vänster. Det handlar inte om partipolitik lika mycket som i tidigare val. Det är en fråga om att bevara humanism, empati och medmänskligt och bekämpa rädsla, hat och rasism.
Lyssna på denna låtlista innan du går och röstar.

Phil Ochs

Han kom till Greenwich Village i New York under tidigt sextiotal. Började uppträda på folkklubbarna och det dröjde inte länge förrän han var ett namn som alla talade om.

Nä, texten ovan syftar inte på Bob Dylan, utan på Phil Ochs. De var i samma ålder, kom till Greenwich Village ungefär samtidigt och blev båda en del av den nya folkmusikvåg som hade sitt epicentrum just i denna New York stadsdel. Bob Dylan blev en världsstjärna och nobelpristagare, Ochs är nästan helt bortglömd idag. Varför? Det enkla svaret skulle kunna vara att Dylan var den som var mest begåvad, men riktigt så enkelt är det inte. Phil Ochs skrev flera hundra sånger under sin karriär, bevisligen kunde han både sjunga och göra sig på scen, ändå föll han i glömska och dog under tragiska omständigheter.
Ochs var tydligt vänsterradikal under hela sin karriär, något som säkert skrämde bort en del publik. Han var aktiv såväl i medborgarrättsrörelsen som i motståndet mot Vietnamkriget. Texterna var dagsaktuella och byggde ofta på det som stod i dagstidningarna. I slutet av sextiotalet tycktes hans storhetstid vara över. Musiken sågs som förlegad i en tid då Dylan och Beatles gjorde nyskapade album. I ett försök att förnya sig, släppte Ochs bland annat albumet Pleasure of the harbur, som visade upp en ny sida båda musikaliskt och textmässigt. Arrangemangen var ambitiösare och texterna inte lika tydligt politiska, ändå ledde inte skivan till det stora genombrott som  Ochs hoppats på. På sjuttiotalet fick han allt större problem med sin psykiska hälsa och missbruk. Den 9:e april 1976 tog han sitt liv.

Det har gått över 40 år sedan Ochs lämnade jordelivet, men hans sånger lever vidare. Trots att många skrevs för att vara dagsaktuella, gör de vackra melodierna att de håller än idag. En del texter är dessutom mer aktuella än någonsin. Nedan är en låtlista som jag gjort.

Harry Smith's anthology of american folk music

1952 släppte Folkways records en märklig samling av musik. Åttiofyra sånger samlade på tre dubbel LP:s. Det mesta var inspelat 1927-1932. Mannen bakom detta var Harry Smith. Han var en experimentell filmskapare, skivsamlare och bohem, som valde ur sin egen samling med 78 varvare när han skapade antologin. Innehållet var en blandning av den tidens folk, blues och country, musik som då var okänd för de flesta amerikaner. .
Antologin har haft ett enormt inflytande  på folk och populärmusikens utveckling. Den stora folkvågen under tidigt sextiotal var tydligt påverkad av Harrys Smith's verk. Musiker som Dave Van Ronk och Joan Baez byggde delar av sin tidiga repertoar på musik från de tre dubbelalbumen. Nästa generation folk och popmusiker lyssnade på folkklubbarna och tog efter. Artister som Byrds, Bob Dylan och Loving Spoonfull var alla påverkade av musiken som Harry Smith samlat in många år tidigare, fast de visste inte alltid om det. Än idag spelas sångerna in av nya artister, svenske "The Tallest man On Earth" är bara ett exempel.

Jag har gjort en spellista med en del av sångerna från antologin. Oftast har jag valt bort de gamla originalinspelningarna till förmån för nya versioner med artister som är mer eller mindre kända. Du hittar bland annat Bob Dylan, Greatful Dead, Nick Cave, Eva Cassidy och Harry Bellafonte.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 10

Nick Drake - Five leaves left

Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som jag var kär i, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.

- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag

Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:

- Har du lyssnat på det här?

Han väntade inte på svaret, utan gick till grammofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.

Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.

Det blev ingen kärlek mellan mig och den där tjejen i kollektivet, men istället väcktes en livslång kärlek till River man, Five leaves left och Nick Drake. Inte så dumt det heller.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 9

Thomas Almqvist - Nyanser

En regnig kväll i slutet på sjuttiotalet satt jag med bästa kompisen och sa:

-  Musikaliskt är jag född vid fel tid och på fel plats. Nutidens hårda rockmusik är ingenting för mig. Jag längtar efter något akustiskt, lågmält och mollstämt, men jag hittar inte det jag söker,

Det där var nästan en profetiskt uttalande, för kort därefter hörde jag EM med Thomas Almqvist,  ett stycke musik som var precis det jag längtade efter. Låten inleds med en ensam akustisk gitarr, tonerna klirrar fram som små diamanter, efter någon minut kommer saxofonen in och improviserar på ett sätt som då var något alldeles nytt för mig. Visst hade jag hört långa gitarrsolon, men detta var något helt annat, så mjukt, allvarligt och hudlöst.

Albumet var som en ny värld för mig. Det var jazz och folkmusik som var influenserna , inte rock och pop. Idag skulle musiken kanske buntats ihop med all muzakliknande new age, men musiken på ”Nyanser” var betydligt mer personlig och nyfiken än så.

Min förälskelse i denna skiva ledde till att jag började lyssna på helt andra saker än vad jag tidigare gjort.

Framför allt så växte mitt intresse för folkmusik och jazz sig allt starkare . Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 8

Pink Floyd - Wish You Were Here

Målet med denna lista över mina favoritalbum var att jag skulle berätta en personlig berättelse om varje album . "Wish you were here" är många berättelser. Jag kysste min första flicka till den inledande Shine on you crazy diamond och när samma flicka gjorde slut, grät jag till titellåten . En sen natt på sjuttiotalet var vi två kompisar som åt  pannkakor och drack renat tills vi stupade, soundtrack var denna skiva. 1982 gav jag mig ut och seglade i en månad med tre par. Så fort natten kom hördes stönanden ombord. Alltid var det något par som ägnade sig åt älskog. För att stänga ute de högljudda orgasmerna satte jag på mig hörlurar. Natt efter natt lyssnade jag på Pink Floyd i allmänhet och denna platta i synnerhet.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 7

Robert Broberg - Jag letar efter mig själv
Året var 1972, tror jag. Storebror kom inrusande bland de mossgröna medaljongtapeterna med en LP i hand.
- Lyssna på detta, sa han och satte på skivan.
Det var Robert Brobergs senaste. Jag tog omslaget i min hand och läste låttitlarna:
"Jag letar efter mig själv"."Jag har alltid trott att jag skulle bli nå't stort".
"Allt det gamla har gått i kras för mig". "Det finns ett tomrum", o s v. Detta verkade verkligen inte vara någon vanlig "Robban" skiva.

- Han har blivit knäpp, sa brorsan, medan Broberg sjung "fittan" så att t o m högtalaren tycktes bli generad.

För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn där i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig.
Nu, många, många år senare, håller plattan än. Trots att jag inte är någon hormonstinn tonåringen längre, slås jag fortfarande av de otroligt starka känslorna.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 6

Simon And Garfunkel - Greatest Hits

Jag tror jag var tolv år. Det var en gråkall vårdag. Med bultande hjärta satt jag på femmans spårvagn och tiorna brände i fickan. Målet var Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. Där låg nämligen närmaste skivaffär, Hylanders Musik. För första gången skulle jag ta mig dit på alldeles egen hand och köpa en LP.
Jag hade gått igenom i huvudet hur det skulle gå till. Jag skulle gå in med rak rygg, titta den snygga expediten i ögonen och säga:
- Tjena, har du några nya, schysta plattor att sälja till mig?

Hon skulle då lägga huvudet på sned och fråga vad jag gillade för musik och jag skulle svara hårdrock, mest för att det lät tufft. Därefter skulle hon ta fram den ena skivan efter den andra. Jag skulle välja en fantastisk LP, betala, glatt vinka hejdå och lämna butiken, fortfarande med spikrak rygg.
Under hela promenaden, från spårvagnshållplatsen till butiken, repeterade jag
 de där orden: "Tjena, har du..."
Med darrig hand öppnade jag så butikens dörr, Därinne var det fullt med folk, expediten var  upptagen med att hjälpa någon långhårig tonåring. Jag blev helt förvirrad, ställde mig i hörn och bläddrade bland artister på XYZ. En halvtimma senare stod jag kvar på samma plats.

- Är det något jag kan hjälpa till med, sade plötsligt expediten och jag upptäckte att jag nu var helt ensam i butiken.
- Simon and Garfunkel, sa jag, högröd i ansiktet. Än idag har jag ingen aning om varifrån de orden kom, men expediten gick genast och hämtade Greatest hits. Fem minuter senare lämnade jag butiken med krökt rygg och Simon and Garfunkel i en plastpåse. Jag som skulle köpa tuff hårdrock, vilket fiasko.

Idag vet jag att den där gråkalla vårdagen för 45 år sedan, gjorde jag ett av mitt livs bästa inköp, inte minst för att det räddade mig från hårdrocken.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 5

Richard and Linda Thompson - I want to see the Bright lights tonight

Jag var 20 år och trodde att jag hade en flickvän. Jag höll hårt om henne medan denna skiva snurrade på grammofonen. Det var som om varenda ton, varje textrad gick rätt in i mig. Flickan blev aldrig min och jag minns henne knappt längre, men denna LP glömmer jag aldrig. Den sitter för alltid i mitt hjärta och påverkade min musiksmak åt en annan riktning, bort från pompös sjuttiotalsrock till mer folkorienterad musik.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 4

Monica Törnell – Ingica Den här skivan förknippar jag med att sitta i min ensamhet med en kopp te. Låter det sorgligt? Jag minns det inte så. Ingica var skivan som inte passade att spela bland kompisar. Dels för att ingen annan tycktes förstå hur bra den var, dels för att det fanns ett vemod i den som gjorde sig bäst när jag satt ensam uppkrupen i manchestersoffan med en stor tekopp i handen. Döm om min förvåning när jag fick veta att detta även är en av Per Gessles favoritskivor, synd att jag inte visste det, då hade vi kunnat sitta tillsammans med en kopp te och lyssnat. Ytterligare en nörd-notering är att Kenny Håkansson som turnerade med Törnell runt 1971 -  72, tog med sig Ingicas "Barkbrödslåten" till sin grupp Kebnekajse.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 3

Moody Blues - Seventh Soujern
Under högstadietiden var det  första generationens hårdrock som gällde för killarna. Tjejerna lyssnade på Ted Gärdestad. Egentligen var det bara Lars- Åke som vågade gå sin egen väg och lyssna på helt andra saker som singer and songwriters, symfonirock och folkrock. Lars- Åke blev min bästis, vi satt många kvällar på golvet i hans föräldrahem och lyssnade.  Hans mamma låste in sig i köket medan L-Å spelade och föreläste om Genesis, Strawbs, Fairport Convention med mera. Tack L-Å för de där stunderna, de har för alltid påverkat min musiksmak. 

Vad har då allt detta med Moody Blues - Seventh Soujern att göra? Jo, kanske var det den skivan som vi spelade flest gånger  medan vi fick träsmak av  parkettgolvet.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 2

Mikael Ramel - Till dig

Jag var tretton år och min storebror hade börjat komma hem med märkliga plattor. En kväll, när klockan redan var för mycket, viftade han med denna skiva.

- Kolla, en hippie, skrattade han och pekade på omslagsbilden.

Därefter böjde han sig ner över min orangea stereomöbel, la skivan på den valnötsprydda Thorén grammofonen  och lät pickuppen falla ner . Snart knastrade första sången igång: "Hör du på".  Jag tittade på brorsan, skakade på huvudet och sa:

- Va, fan e det här"

- Sketabra, lyssna,  svarade storebror entusiastiskt och hoppade till nästa låt.

Jag hade verkligen aldrig hört något liknande. Numera skulle jag kunna beskriva det som psykedelisk rock med tydliga influenser av svensk folkmusik och visa, men då blev jag bara angripen av något som jag inte förstod.

Som tur var spelade bror skivan om och om igen, i månader. Sakta växte musiken in i mig och jag lärde mig att älska varenda ton.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg 1

Under senare tid har mitt Facebookflöde fullständigt exploderat i "My 10 all time favourite albums over 10 days." Uppgiften  finns i lite olika varianter, en annan - mer utförlig variant-  är:  "10 all-time favourite albums, which really made an impact and are still on your rotation list, even if only now and then".

Jag tänkte nu göra min egen variant på detta.Som  blogginlägg presenterar jag  tio av mina favoritalbum. Skivor som gjort  ett bestående intryck och som jag fortfarande lyssnar på. Det blir alltså "Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg" . Observera att det finns ingen inbördes ordning.

Beatles - 1967-1970
Beatles upplöstes ungefär samtidigt som mitt musikintresse började vakna. Den första LP:n jag köpte var denna samlings dubbel. Av främst ekonomiska skäl var det dessa ca 30 låtar som blev Beatles för mig under tonåren. Jag minns bland annat hur jag som tolvåring spelade "A day in the Life" för mamma och hennes väninna.  Det var vänliga leenden till att börja med, men när låtens instrumentala kaosparti dök upp, grimaserade  båda och skrek: "Stäng av knarkmusiken". Eftersom jag var en väluppfostrad tolvåring bytte jag då spår till "The ballad of John and Yoko" och de medålders kvinnorna log igen.

Jag och svenska musiktidningar

Mitt intresse av att lyssna på musik har ,så länge jag kan minnas, kombinerats med läsglädje. Framförallt har jag läst musiktidningar. Här om dagen blev jag sittande med några av sjuttiotalets pop och rocktidningar i handen. Det slog mig då att jag borde göra en sammanställning och kort presentation över musiktidningar som funnits genom åren. Som vanligt blir det en personlig presentation och ingen vetenskaplig, heltäckande rapport. Säkert missar jag flera tidningar av den enkla anledningen att de aldrig kommit i min väg. Jag försöker lista i kronologisk ordning

Bildjournalen (1954-1969)
Den första musiktidningen som jag kom i kontakt med. Jag minns när jag som åttaåring fick komma in till stora Mariannes flickrum. Storögt beundrade jag elefantbilderna ,av Tages och Hepstars, på väggarna.
Bildjornalen var främst en idoltidning där just stora "elefantbilder" på film -och popidoler dominerade.

Musikens Makt (1973-1980)
Den framväxande musikrörelsen, även kallad proggen, skapade sin egen tidning 1973. Läser man den idag ser man att den var en märklig hybrid. Den innehöll artiklar om proggrörelsens artister, vänsterpolitiska manifest, men också texter om popidoler som Rolling Stones och Led Zeppelin. Dock var man noga med att förklara för läsaren varför man gav dessa kommersiella artister plats i tidningen. Stones var "ett förstadium till den mera politiskt medvetna utvecklingen" och Led Zeppelin - och annan framväxande hårdrock - sågs som "arbetarungars musik". Själv läste jag sällan Musikens Makt. Den handlade  för mycket om politik för att passa den musikintresserad tonåring som jag då var.

Överrock (1974 - 1975)

En, av flera, kortlivade musiktidningar under sjuttiotalet. Överrock var en förvånansvärt seriös tidning där artiklar och musikrecensioner fick plats framför idolbilder. Egentligen var den nog precis vad jag ville ha 1975, men tyvärr upptäckte jag aldrig Överrock när det begavs sig. Däremot har jag läst några nummer i efterhand.

Poster (1974- 1980)

En ren idoltidning med affischer på film och popidoler. Var rena hånet om man var intresserad av musik och inte av småporriga idolbilder. Poster blev under åttiotalet till tidningen Okej

Hifi & Musik (1970- )

Startade redan 1970, då under namnet Stereo HiFi. Bytte så småningom namn och fick en allt större musikdel. Någon gång i mitten av sjuttiotalet började jag regelbundet köpa tidningen. Ivrigt bläddrade jag förbi alla Hifi -tester och gick direkt på skivrecensionerna. I bästa fall fanns det  också någon musikartikel som tog musiken och artisterna på allvar. Då var lyckan fullständig. Ville man inte ha varken Poster eller Musikens makt, så var det Hifi &Musik som fick duga, trots att den till största delen handlade om stereoprylar och inte musik.

Schlager (1980-1985)

När Musikens Makt la ner så skapade stora delar av den avgående redaktionen istället tidningen Schlager.  Det var nu min stora läsperiod började. Jag hade råd att köpa varje nummer. Noga lästes varenda artikel och recension. Jag njöt av journalister som tog musiken på allvar och aldrig lät varken politik eller idoldyrkan ta överhanden. Under många år var det från Schlager jag fick större delen av mina musiktips. Samtidigt fortsatte jag att läsa Hifi & Musik för att deras musikbevakning också innehöll, jazz, folkmusik och den framväxande världsmusiken. I Schlager var det mest rockmusik.

Ritz (1984-1985)

Hade ett liknande innehåll som Schlager och blev en konkurrent.

Slitz (1985 - 2012)

Ritz och Schlager slogs ihop till Slitz. Tidningen var under en kort period en rocktidning, men blev under nittiotalet mer en traditionell herrtidning med lättklädda damer.

Pop (1992 - 1999)

Ganska snart efter att den enda svenska rocktidningen gått ner sig, trädde en ny generation musikjournalister fram och skapade tidningen Pop.  Det fanns ett tydligt arv från Schlager. Mycket bra skrevs. Man tog musiken på allvar, kanske lite väl allvarligt ibland. Tidningens skribenter kunde, när det var som sämst, mässa om god musiksmak likt sektledare.
Kanske min reaktion helt enkelt berodde på att jag vid denna tid tappat en del av intresset för musik i allmänhet och för rockmusik i synnerhet. Under nittiotalet var jag upptagen av blöjbyten.

Sonic Magazine (2000 - )

Har axlat Pops fallna mantel som seriös musiktidning, tror jag. Ska jag vara ärlig så läser jag den sällan. 

Lira Musikmagasin (1994-)

En tidning som främst skriver om folkmusik, världsmusik och jazz. Recenserar ofta musik som övrig press tycks glömt bort. En av två musiktidningar som jag fortfarande läser regelbundet.

Rock n' Roll Magazine (2012- )

Är till stor del en nostalgitidning för oss som växte upp med musik på 1950-, 60-
och 70 talen. Det är ofta nya artiklar om gamla artister. Dessutom skrivs det en hel del om skivsamlare. Själv läser jag denna tidning med glädje, vilket förvånar både mig och min omgivningen. Sällan står det om artister jag gillar, men nästan alltid om artister jag väl känner igen.

Några avslutande reflektioner:

Det är märkligt att det dröjde så länge innan Sverige fick en seriös tidning som bevakade aktuell ungdomsmusik. I  England och USA fanns det tidigt tidningar som tog musik och artister på allvar. I Sverige dröjde det ändå till 1980 innan det kom en musiktidning värd namnet.
Det är också tydligt att lilla Sverige inte mäktat med för många musiktidningar samtidigt. Det syns i uppställningen ovan.  Tidningarna avlöste ofta varandra. De som trots allt överlevt på senare år har ofta nischat sig som t ex  Lira och Rock n' Roll Magazine. 

Jag har medvetet undvikit att nämna namnen på journalisterna som skrev. Det hade kunnat bli ett ändlöst och tråkigt namndroppande. Måste dock framhålla min favorit, Bengt Eriksson. Han har skrivit i flera av tidningarna ovan och alltid haft en bred musiksmak där folkmusiken fått samsas med rock och pop. Han är fortfarande aktiv skribent. Klicka på länken nedan och läs.

https://erikssonskultursidor.wordpress.com/

2018 så här långt

Musikåret 2018 är i full gång. Generellt kan man säga att album blir allt mindre betydelsefullt. Jag, som är uppvuxen under LP-skivans gyllene era , känner mig lite förvirrad. Jag måste dock vika mig inför faktum, idag släpps ofta låt för låt,. Ibland leder det fram till ett album, men inte alltid. Därför kommer jag att  frångå min vana att presentera album och istället välja några favoritlåtar från 2018.


Joan Armatrading-  I like it when we're togethher
Efter att ha släppt både jazz och bluesalbum är Armatrading tillbaka med musik som liknar det hon gjorde på på sjuttiotalet. Ingen annan kan blanda Joni Mitchell med Aretha Franklin och få det att låta så här självklart.

Mary Chapin Carpenter - Sometimes just the sky
Musik i gränslandet mellan amerikansk folkmusik och country. Mary är en av de bästa i denna genre   Sometimes just the sky är en pärla med en fiol som nästan får mitt hjärta att stanna.

Josienne Clark and Ben Walker - Bathed in light
Brittisk folkduo som med ojämna mellanrum gör fantastiska låtar. Nu är det dags igen.

Dropkick - All I understand
Inte att förväxlas med de betydligt mer kända Dropkick Murhys. Detta är ett powerpop-band som får ur sig den ena poppärlan efter den andra, utan att någon tycks bry sig.


Bill Frisell -Tankful
Ibland har hans musik kallats jazz, ibland new age. Jag nöjer mig med att säga att detta spår är otroligt vacker gitarrmusik.

False Light - Drink old England dry
Klassisk, svängig, brittisk folkrock med en grupp som är ny för mig.

Göran Samuelsson- Levande
En vacker visa av en man som har hållit på länge utan att få någon större uppmärksamhet. Här får han spelhjälp av bl a Bengan Blomgren och Nicke ström.  Kanske kan det bidra till att han får det ljus på sig som han förtjänar.

ManhattansTransfer - The man who sailed around his soul
Jo, det är samma grupp som slog igenom i slutet på sjuttiotalet och blev osannolika stjärnor med en vocal jazz som hämtade inspiration från fyrtiotalet. De låter likadant nu som då. Mycket bra med andra ord.

Vill du höra dessa låtar och mer musik som är utgiven 2018? Lyssna då på Spotifylistan nedan. Den kommer att uppdateras under hela året.

Refrängen är död - eller en bitter gubbjävel går loss

Under senare år har det hänt något anmärkningsvärt med popmusiken, refrängen har försvunnit. Det som alltid kännetecknat populärmusik finns sällan kvar i dagens hitlåtar. Istället använder man sig av drops, där samplad sång ligger uppe på ett taktfast beat. Inspiration till detta stilbrott kommer från elektroniskt dansmusik. I mina öron låter det tråkigt, fantasilöst och mycket tjatigt. Med hjälp av en dator kan man på detta sätt återanvända beats och göra musik, enklare, snabbare och framförallt billigare. Och det är det dagens musikindustri handlar om, att sälja så mycket det går till så låg kostnad som möjligt.
Men, kanske någon säger, har inte girigheten alltid styrt musikindustrin och har inte gamla gubbar i alla tider klagat över ungdomens musik? Jo, det stämmer, men jag vill påstå att så här illa har det aldrig varit med popmusiken.

Vi lever i en tid då ingen vill betala för musik. För att musikindustrin ändå ska tjäna pengar krävs att man sänker produktionskostnaderna mer än någonsin. Därför återanvänder man beats och har inte råd med refränger.
Samma någon påstår nu att jag överdriver och hävdar att om femtio år så kommer framtidens experter hylla drops på samma sätt som vi idag hyllar Motown och Beatles refränger.
- Fan tro't, säger jag.

Om du undrar vad drops är? lyssna på valfri reklamfinansierad radiokanal

I den stora sorgens famn - Kenneth Gärdestad är död

 

Kenneth Gärdestad är död. Han blev känd som storebror till Ted,. Många såg honom nog först som ett bihang till geniet, men snart visade han sig vara en stor textförfattare. Jag drar mig till minnes Kenneths biografi över sin bror. En av de starkaste avsnitten i boken är när Kenneth berättar om hur han skriver texten till " I den stora sorgens famn". I husets övervåning kämpar han med orden till låten, samtidigt hör han hur Ted bankar i väggar och vrålar ut sin ångest en våning ner. Resultatet blev en av de mest gripande sånger som gjorts på svenska språket och en fantastisk kärleksförklaring till en mycket sjuk lillebror. På något vis passar texten även i denna sorgens stund.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra