Jag och Dan Hylander

Jag upptäckte honom när jag var i de övre tonåren. Till att börja med upplevde jag hans musik live på små klubbar. Jag minns tydligt den inbjudande trängseln, täta röken och det tajta bandet. Live var det nämligen inte bara Dan Hylander som drog, det var lika mycket kompgruppen Raj Montana Band. Sällan hade man hört något som lät så bra, ett stort band som verkligen var en helhet.
Egentligen var jag under denna tid mest upptagen med att lyssna på det vi kallade symfonirock, men Raj Montanas konserter och albumet "Döende oskuld" smög sig in mellan mosebok och kameler( Genesis och Camel).
Hylander var något helt annat än engelsk symfonirock . Hans inspiration kom från amerikansk musik som Dylan och Waits, men framförallt från Little Feet. Med sin musik öppnade han dörren till en mängd andra artister av liknande slag, inte minst Jackson Browne. Ändå var det kanske Dans texter som påverkade mig mest. För det första struntade han i att rimma. Istället målade han fritt med ord. Textraderna gav mig bilder som bara böcker gjort tidigare. Ofta var innehållet starkt socialrealistiskt, men aldrig plakat-politiskt som så mycket annat från den här tiden. Raden "Det var en solstråle som fann dig mitt på golvet i ditt rum, där du somnat med en flaska i din hand…” är ett bra exempel.

Någon gång i början av åttiotalet fick Hylanders karriär raketfart. Albumen sålde guld och diamant, konserterna flyttade från små klubbar till hallar och utomhusscener. 1983 fick Raj Montana band Rockbjörnen för bästa grupp och -84 var det Dans tur att få Rockbjörnen för bästa manliga artist. Större kunde man inte bli i Sverige på den här tiden. Tyvärr blev det upp som en sol och ner som en pannkaka. Bandet upplöstes och Hylanders plattor utan Raj Montana sålde allt sämre. I början av nittiotalet blev han utan skivkontrakt och ingen tycktes bry sig om artisten Dan Hylander längre. Man kan fråga sig vad som hände egentligen? Några påstår att han gjorde ett antal för smala och svåra plattor, andra säger att han helt enkel blev för tjatig och upprepade sig själv. Själv tycker jag ingenting av detta stämmer, lyssnar man på de skivor som gavs ut i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, så slås man framförallt av att det är bra. Visst provade han lite nya vägar på t ex "Kejsarens nya kläder", men det är inget revolutionerande. En mer trolig förklaring till Hylanders kommersiella fall är helt enkelt hur musikbranschen ser ut. Det finns så många solar som blivit pannkakor i musikhistorien. Vad som skiljer Hylander från många andra med en kort tid i rampljuset är att han är så mycket mer än en scenartist. Dan var och är framförallt en stor låtskrivare, så när publiken inte ville höra honom längre började han istället skriva låtar till andra artister. Totta Näslunds tidiga soloalbum bestod nästan helt av Dans låtar. Sven Ingvars, Björn Skifs och Tomas Ledin är andra som fått hjälp av Hylanders vassa penna.

Efter att många år främst varit producent och låtskrivare är Dan numera tillbaka som scen- och skivartist. Tro det eller ej, men han är lika bra som alltid, både på scen och skiva.
Om du inte tror mig så lyssna på låtlistan nedan. Där finns både gamla och nya låtar.

Jag älskar pastischen

Ebba Grön, Andra generationen och Ulf Lundel

Jag föredrar Ulf Lundel framför Bob Dylan, Peter Green framför BB King och Ebba Grön framför Clash. Paul Simons variant på Sydafrikansk musik är bättre än originalet. Jag lyssnar gärna till Balkanmusik, men helst med svenska band som Östblocket och Andra generationen. Med andra ord; jag gillar pastischen. Är inte det ett negativt laddat ord? tänker kanske du.
Nja, Slår man upp  ordet förklaras det med: "konstnärlig efterbildning i en annan tids eller annan konstnärs stil."
Det kan tyckas att man borde gilla originalet bättre än härmaren, men så är inte alltid fallet. Flera av härmarna som jag räknar upp ovan står mig kulturellt närmare än originalen, så när de härmar tillför de ofta något som för mig är bekant. Det i sin tur gör att jag lättare kan ta till mig musiken. Lundell tillför svenskt svårmod, Paul Simon ger en amerikansk singer/songwriters version av sydafrikansk musik osv.
Samtidigt är de så att dessa härmare ofta fungerar som en inkörsport till originalen. Ibland leder det till att jag överger härmaren och helt och hållet lyssnar på originalen istället. Det gäller dock inte de artister jag räknat upp här, helt enkelt av den anledningen att de är så mycket mer än bara härmare, de tillför något alldeles eget. Någon kanske hävdar att då är de inte någon pastisch, må så vara, men jag älskar att säga att jag älskar pastischen. Är vi inte alla lite av en pastisch?

1969

Det finns några få årtal i musikhistorien som utmärker sig. 1969 är ett sådant. Det var året Led Zeppelin gav ut sin första LP och Beatles spelade in sin sista. Sextiotalets lättsmälta, melodiösa popmusik hade alltmer fått lämna  plats åt antingen eftertänksam akustisk musik eller larmande elektrisk. Det fanns en stor musikalisk nyfikenhet och kreativitet. En känsla av att nu gör vi något som världen aldrig sett maken till.

Det året fyllde jag nio år. Jag minns att jag skrubbade knäna på bohuslänska klippor den sommaren och återvände hem lagom till stormen som fick skolgårdens enorma lönn att gå omkull.
Däremot har jag inget större minne av all bra musik som kom ut. Det är först i efterhand som jag förstått att 1969 är  musikåret framför alla andra, åtminstone om ni frågar mig.

En hel hög med artister som skulle bli betydande för sjuttiotalet gjorde sin debut -69. Led Zeppelin är redan nämnda, Jethro Tull, Santana, Chicago, King Crimson och Crosby Stills and Nash är några andra. Alla nämnda grupper plöjde alldeles egna musikaliska fåror som världen fått njuta av sedan dess.

1969 hade hippierörelsen mognat. Psykediliska band började skapa musik som inte var lika tidsbunden som tidigare. Pink Floyd, Moody Blues,  Procul Harum, Velvet underground och Spirit är några exempel.

Detta var också en tid då det man kallat protestsång och folkmusik, utvecklades till något som började benämnas singer/songwriters.  Tre stora namn var Dylan, Mitchell och Cohen. De gav alla ut album detta år, Neill Young debuterade som soloartist, men framförallt släppte Nick Drake sin första skiva. Tyvärr var det inte många brydde sig. Det skulle dröja till 2000 talet innan han fick den uppmärksamhet han förtjänade.
Visst var Nicks första skiva viktig, ändå vill jag nog påstå att detta framförallt var Fairport Conventions år. Bandet hade visserligen gett ut ett album tidigare, men det var under -69 som de  trädde fram och blev brittisk folkrocks fanbärare. Tre album gav de ut under året och de gick från att vara engelska förvaltare av amerikansk musik till att bli helt unika. Några år senare hade gruppens starkaste personligheter lämnat gruppen och ser man det i backspegeln var de aldrig bättre än 1969.

Vad hände då i Sverige detta år? Jo, under sextiotalet hade svenska band ägnat sig åt att härma och ibland kopiera engelsk och amerikansk musik, men -69 klev en närkegrabb fram och gjorde något alldeles extra. En klok Anders Burman lät yngligen leka i studion tillsammans med två erfarna studiomusiker. Plattan fick heta Pugh (Ja dä ä dä) och blev den första rockskivan på svenska. Efter den var det ytterst få svenska rockartister som sjung på engelska. Än idag är Ja dä ä dä något av det bästa som gjorts på svenska, så lekfullt och nyskapande.

Favoritalbum från 1969:
1.Nick Drake - Five leaves left
2, Beatles- Abbey Road
3. Pugh Rogefeldt - Ja dä ä dä
4, Fairport Convention -  Unhalfbricking
5, Fairport Convention -  Liege and lief
6. King Crimson - In the Court of Crimson King
7. Crosby Stills and Nash - Crosby Stills and Nash
8. Fairport Convention - What we did on our Hollidays
9. Moody Blues -  To our Children Children
10. Pink Floyd - More
11. The Velvet underground - The Velvet Underground
12. Santana - Santana
13. Leonard Cohen - Songs from a room
14. Bob Dylan - Nashville Skyline
15. Spirit - Clear
16. Blood Sweat & Tears - Blood Swear & Tears
17. The Band - The Band
18. Pentangle - Basket of light


En låtlista med musik från 1969: