Birds of Chicago

Birds of Chicago går inte att stoppa in i någon genre. Bandet blandar amerikansk rotmusik till en mycket spännande gryta.. I centrum står Allison Russell med en mäktig gospelsmakande röst. Deras senaste album - Real midnight  - är en en platta som just nu bygger ett bo i mitt hjärta.

Jenny Almsenius - Visa av idag

Jenny Almsenius - Hjärtat slår mot asfalten
Jag skulle kunna göra en såndär vanlig recension av detta album. Berätta kort om Jennys uppväxt i Varberg, tiden på Nordiska Visskolan, hennes musikaliska influenser med mera. Slutligen skulle jag skriva några ord i stil med "Lovande ung artist som gör stort intryck".

Allt det där är helt sant, samtidigt avslöjar det ingenting om vad jag verkligen känner för denna platta. Detta är musik som får mig att orka ekorrhjulet och gå ut till ännu en gråmulen dag. Den väcker så mycket känslor och ger energi. Kanske är det hennes röst, texterna, närvaron eller kemin. Vad vet jag? En sak är ändå helt säker; Jag njuter med båda hjärta och hjärna. Flera låtar är hits i min värld. "Hjärtat slår mot asfalten" och "Långsamt och snabbt" är sånger om den flyktiga kärleken "Tranelyckan" handlar om barndomsminnen och "Mamma" beskriver orden som förhoppningsvis lugnar den som alltid stått oss nära. Tack Jenny!

Calum Graham - Ren spelglädje

Calum Graham - Tabula rasa
Nytt album med en 25 årig kanadensare som haft gitarrguden Don Ross som sin stora inspiration. Det hörs. Fingrarna far över gitarrhalsen som vårystra fjärilar, ofta utan sång, men ibland med. Först avfärdade jag denna yngling som en skicklig härmare, men instrumentallåtar som Phoenix rising och The nomad golvar mig. Han är onekligen bäst i de instrumentala spåren. Lyssna bara på Phoenix Rising här ovan. Det är mer än bara bländande teknik, det är ren jävla spelglädje.

Adjö Leonard Cohen

Leonard Cohens musik är som gjord för mig. Den har alltid varit, lågmäld, eftertänksam och mollstämmd. Oftast akustisk med poetiska texter. ändå har han aldrig varit någon av mina största hjältar. Han har inte lyckats ta sig in till mitt hjärtatas innersta rum så som t ex Nick Drake gjort. Vad detta beror på vet jag inte riktigt, men jag kan konstatera att hans senaste album faktiskt är dem jag lyssnat på mest på och som sakta men säkert fått ett rum hos mig.
En åldrad och ganska livstrött Cohen har på kort tid givit ut albumen Old Ideas (2012) och Popular problems (2014). Skivor där han nästan pratat fram texterna, uppburen av kvinnliga bakgrundssångerskor. Musik och text har kännts som en sammanfattning av och ett avsked till livet. När nu ännu en platta kommer, följer den i samma spår.
Albumet You Want It Darker blev verkligen ett avsked rent bokstavligt. Leonard Cohen dog kort efter att plattan släppts. "I'm leaving the table, I'm out of the game.” sjunger han bland annat. Väl medveten om att han snart skulle lämna jordelivet.
Kanske är det för att jag är påverkad av mannens död, men han låter mer angelägen än någonsin i mina öron. Med ord av guld, en röst tunn som papper och omgiven av änglaröster sjunger han farväl.

Just nu har jag problem med att länka från Youtube, så du får helt enkelt gå in på Spotify och lyssna till albumet You Want It Darker

Ryley Walker -Golden sings that have been sung

 

Ryley Walker -Golden sings that have been sung
Ryleys förra album fick mig att bli alldeles häpen. Det lät så mycket Tim Buckley och i viss mån John Martyn att jag inte trodde mina öron. Det var på många sätt fantastiskt att höra mina döda hjältar återuppstå i form av denne unge man. Samtidigt kändes musiken lite opersonlig.

På sin nya skiva har Ryley tagit ett steg bort från husgudarna. Det är fortfarande musik starkt inspirerad av sextio och tidiga sjuttiotalet psykedeliska folkrock, men Ryley själv träder fram mycket tydligare. Låtarna är bättre och produktionen känns dåtid och framtid på en gång.

 

 

 

Ett Göteborgsband som gör psykedelisk folkrock

Ill Wicker – Untamed
Ett Göteborgsband som gör psykedelisk folkrock. Mina tankar går till gamla band som Pentangle, Comus och The incredible Stringband. Vid första lyssningen känns det nästan som plagiat, men plattan har vuxit för varje lyssning och nu hör jag tydligt något alldeles eget mitt i alla influenser. Ill Vicker lyckas förena stor teknisk skicklighet med en musikalisk lekfullhet som är minst sagt ovanlig. Låtarna är långa och far åt oväntade håll. Ljudbilden fylls av stämsång, mandola och gitarr, fioler, orgel, klockspel, kontrabas och slagverk.  Helst vill jag avnjuta detta i min ensamhet så att jag helt kan ge mig hän med hög volym och psykedeliska danssteg.