Min sorts jazz

Först när jazzen sträcker ut sig och möter andra genrer blir jag intresserad. Jag tycker att plattorna nedan alla är exempel på denna utsträckthet

Pombo - Blåmärken
Jazz möter poesi, visa och pop. Pombo består av Marie Hanssen Sjåvik - Sång, Anna Högberg - Saxofon, Gus Loxbo - Kontrabas, Felicia Nielsen - Piano, Nils Wall - Trummor. Det är Felicia Nielsen och Gus Loxbo som står för det mesta av musiken, medan Felicia är huvudansvarig för texterna. Tillsammans gungar, tutar  och krumelurar sig bandet fram utmed en väg som tycks vara deras alldeles egen. Stillsamt ibland, vilt ibland. Aldrig är det inåtvänt såsom jazz ibland kan bli, tvärtom känner jag redan när jag lyssnar på plattan att detta är en mycket scenisk musik. Ser fram emot att få se dem live. Bästa låt: Lampedusa som är likt ett musikaliskt fyrverkeri med en minst sagt aktuell text.





Snowboy and the Latin Section - New York Afternoon
Sedan 1985 har detta Londonbaserade storband spridit sin Afro-Cuban Jazz.  Det är musik som svänger med hjärna. Mambo influenserna är tydliga och det gungar på ett svettigt  vis som gör det omöjligt att stå still. I låtar som t ex  Olé Mambo tar de improviserade, jazziga partierna plats, men aldrig på bekostnad av svänget.
I dessa  tider låter mycket latinsk musik  misstänkt amerikanskt. Hela Reggaeton-vågen år i mina öron en latinsk variant på Hip Hop, Pop och House. Skönt då med ett gäng engelska gubbar som vårdar den gamla traditionen.

Shola Adisa-Farrar & Florian Pellissier Quintet - Lost Myself
Florian Pellissier gör vanligtvis en slags hard-bopjazz som jag har svårt för. När han nu gör musik med unga Shola Adisa - farrar blir det souliga, svängigare och framförallt vokalt. Shola sjunger som en gud och kvinteten backar henne lyhört. För mig som är ganska okunnig jazzlyssnare för det tankarna till en av mina favoritplattor inom jazzen; Return to förever- Light as a feather, där Flora Purim sjunger.

Ny brittisk folk 2

 I år har jag lyssnat mer än någonsin på ny brittisk folkmusik. Några album har redan presenterats bland 2016 års recensioner. Här kommer fler.

Sam Carter  - How the city sings
Denne gitarrist och låtskrivare går från klarhet till klarhet. Hans spelstil har jämförts med John Martyn, men Sam Carter är framförallt sin egen. Med stor musikalisk nyfikenhet blandar han friskt folkrötter med 2000-talets ljudbild. Ibland är det en spröd akustisk gitarr som dominerar, men lika ofta dundrar det.  I "The Grieved Soul" samsas mjuk folksång med distad elgitarr och "Tuanting the dog" är tung elektrisk folkrock, för att bara ta två exempel. Någon gång överraskar Carter fullständigt, som i den sextiotalssouliga "One last qlue".  Eftersom jag är den jag är så älskar jag förstås allra mest plattans mest lågmälda spår, nämligen titellåten.




Heidi Talbot - Here we go 1,2,3
Vid en första lyssning låter irländska Heidi Talbots musik oförändrad, lugn och trygg. De akustiska, traditionella instrumenten dominerar och hennes röst låter som kommen från en irländsk hed.
Men skenet bedrar. Det har hänt mycket i Heidi Talbots liv sedan förra albumet, bland annat har hon förlorat sin mor.  Flera av sångerna präglas av sorgen efter mamman, bland annat "The year that I was born". Albumet består till stor del av originallåtar, åtta av tio spår har hon skrivit själv. Jag älskade Talbots förra skiva och sakta men säkert växer detta album upp mot samma höjder.




Kate Rusby - Life in a paperboat
Hon är den okrönta drottningen bland - nu levande- brittsika folksångerskor. På denna nya skiva är rösten starkare än någonsin, så vacker att huden knottrar sig. Arrangemangen är i grunden akustiska, men där finns också sparsam synt och programmerade trummor. Albumets höjdpunkt är den hjärtskärande titellåten "Life in a paperboat", en sång som handlar om flyktingkatastrofen.




Min bloggkompis Stefan Lundin har recenserat flera andra bra album med brittisk folkmusik från 2016. Nedan finns länkar till artiklarna

Seth Lakeman 

Jim Moray

Megson

Golvad av LeMarc

I veckan inleddes en ny säsong av "Tomas Andersson Wij spelar med..."
Första gästen var Peter LeMarc. Efter mycket tjat stod han där på scen, trots löften om att aldrig mer spela offentligt. Att just Wij var den som fick honom att åter spela inför publik är inte så förvånande.Musikaliskt och textmässigt står dessa män varandra nära. Båda har verkligen gett sentimentaliten ett ansikte och under programmets timma ger de mängder av prov på det. Både musikaliskt och i sitt samtal om sjukdom, kärlek och ångest.

En bit in i programmet förlorar jag mig i en känslostorm.. LeMarc ställer sig upp och sjunger "Den tunna tråden". Vid textraden " Jag höll dig krampaktigt hårt som om jag kunde hjälpa dig" , känner jag hur tårarna rinner ner för mina kinder. Orden blir plötsligt mina.
Det är sådan han är LeMarc, med högst personliga texter får han människor att känna igen sig. Det är starka känslor och det är inte konstigt att vissa värjer sig genom att avfärda allt som sentimentalt eller pekoral.
För mig är detta musik handlar om. Det går direkt till hjärtat utan att  nödvändigtvis passera hjärnan.
Det är inte på något sätt nyskapande musikaliskt, tvärtom löper LeMarcs musik i gamla fåror som många plöjt före honom. Ändå känns det alldeles unikt av den enkla anledningen att mannen öppnar sitt hjärta.
Jag ser fram emot hans nya album. Tills dess får vi nöja oss med denna singel.
Tv-programmet kan du se på SVT play

King Cresote – Astronaut meets appleman

King Cresote – Astronaut meets appleman

Denne skotte heter egentligen Kenny Anderson och har gjort musik i många år, utan att det väckt någon större uppmärksamhet. Någonstans i gränslandet mellan folkmusik och singer/songwriter-pop har han ofta rört sig och så gör han även på denna platta. Arrangemangen känns dock lite mer komplexa denna gång, med säckpipor och stråkar. Melodierna smakar nytt och bekant samtidigt och musiken tar plats i mig  på ett självklart sätt. Bästa spår: Betelgeuse och Wake up to this

Gamla hjältar lever än

Flera av mina gamla hjältar har kommit med nya album i år. Frågan är: håller de än? Här presenteras tre:

Suzanne Vega -  Lover, Beloved: Songs from an evening with Carson McCullers
1987 slog hon igenom stort med albumet Solitude Standing. Sedan dess har hon släppt ett tiotal album, men alrig kommit i närheten av hitlistor och radiospelningar igen. Hennes nya album kommer visserligen inte ta  henne tillbaka till någon  stjärnstatus, men skivan bevisar att hon är allt annat än en föredetting.
Lover, beloved är tio sånger om författaren Carson McCullers plockade ur pjäsen Carson McCullers talks about love, skriven och uppförd av Vega själv. Det är tio underbara lätar ofta arrangerade i jazzig, cabaré stil. McCullers var en  författare som tidigt uppmärksammades för sin talang, men som hade stora problem med olycklig kärlek och missbruk. Allt detta genomsyrar de ofta mollstämda sångerna. Vega sjunger med en lite mörkare röst numera, vilket stämmer väl överens med stämmningarna i melodi och texter.



Dan Hylander - Kan själv
På nittiotalet tycktes Sverige ha tröttnat på artisten Dan Hylander. Då gick han över till att skriva åt andra. Efter att ha ägnat många år åt att bara vara låtskrivare släpper han nu sitt andra egna album på kort tid.
Hylander har alltid haft sina rötter i amerikansk singer songwriter tradition med tydliga country influenser. Nu har på något vis tiden hunnit ikapp honom. Countrydoftande musik är kanske poulärare än någonsin i Sverige, First AidKit är bara ett exempel.
Albumet "Kan själv" innehåller sånger Hylander gett bort till Totta Näslund , Thorsten Flinck och Sven-Ingvars m fl. Här tar han tillbaka låtarna och gör det med den äran. Min favorit är upptempo låten "Det vet bara jag".





Graham Nash - This Path Tonight
Denne 74 åring är pop och rockhistoria. Från Hollies, via Crosby Stills and Nash till soloalbum, har han gett oss musik värd att minnas.. På detta nya album är musiken skriven av Shane Fontayne, men texterna och sången är väldigt mycket Graham Nash. De är vemodiga sånger om band, kärlek och åldrande. Allt görs med sådan värme att det är svårt att inte kapitulera inför denne man.

Politisk musik 2016

Moddi - Unsongs
Denne unge norrman har en röst och en känsla som går rätt in i hjärtat. Jag behövde inte höra många spår på detta nya album för att inse att Unsongs kanske är det bästa han gjort. Vemodiga, vackra melodier, arrangerade i den folkpopstil som jag älskar. Först senare förstod jag att albumet  är något så ovanligt som en politisk manifestation. De tolv sångerna -från olika delar av världen-  har det gemensamt att de har varit politiskt brändstoff i den miljö där de först framfördes. De har alla blivit förbjudna eller censurerade på ena eller andra sättet.  På skivan finns texter av bl a Pussy Riot, den chilenska folk sångaren Victor Jara, den fängslade kinesiska poeten Liu Xiaobooch och Kate Busch. I flera fall har Moddi skrivit ny musik till texterna.

Tro nu inte att detta är svårtillgänglig musik.  Arrangemangen är såpass mycket mainstream att det skulle inte förväna mig om Moddi en dag blir en ny Passanger eller rent av en ny Ed Sheeran. Det vore han verkligen värd.

Läs mer om låtarna här

Nobelpriset till Dylan - en bugning åt rockmusikens generationer

Det var verkligen på tiden att en låtskrivare fick litteraturpriset och självklart var det Bob Dylan som skulle ha det. Priset är en bugning åt de generationer som till stor del fått sina litterära intryck från rocktexter.
Fram till tidigt sextiotal hade rock och -poptexter mest varit lättrimade ordsjok om hjärta och smärta.
Då kom Bob Dylan. Denne uppkäftige slyngel lät oss plötsligt förstå att en låttext kunde vara livsviktig.

”My back pages” från1964 är bara ett exempel:

”Crimson flames tied through my ears, rollin’ high and mighty traps/Pounced with fire on flaming roads using ideas as my maps/’We'll meet on edges, soon’ said I, proud ’neath heated brow/Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now”

Dylans sätt att skriva låttexter har betytt otroligt mycket för all rockpoesi. Han visade vägen, öppnade en dörr och många har följt efter .

Varje ny generation har haft sina rockpoeter, Springsteen och Morrissey är bara två exempel. I en modern rocktext har man kunnat tanka sin själ på ett sätt som människor tidigare bara gjorde i poesi och romaner.

Några gnällspikar  har redan påstått att Dylan inte är värdig priset. Han är ju varken  romanförfattare, riktig poet, eller ens dramatiker.
Själv tycker jag att det var fullständigt naturligt att en som skriver låttexter fick utmärkelsen. Det är nämligen, sedan länge, den överlägset största litterära genren och berör så mycket fler människor än vad smal poesi ens kommit i närheten av.

Ny Brittisk Folk 1

Maz O'Connor - The longing Kind
På sin tredje platta har denna unga folksångerska helt övergett de traditionella sångerna och framför istället eget material. Kompad av bla cello, trumpet och pedal steel, gör hon musik  som känns ny och gammal på en gång. Melodierna som Maz skriver är tydligt påverkade av traditionell brittisk folkmusik, men även av dagens amerikanska singer/songwriters. Ur dessa influenser skapar hon något personligt, låtarna är genomgående mycket bra och rösten innehåller såväl stor känsla som god teknik. Bäst blir hon när de akustiska instrumenten får sällskap av trummor, som i sången "Crook of his arm"

Två prinsessor som blivit drottningar i ett annat land

Jag får börja med att be sagoälskarna om ursäkt. Denna text handlar bara om musik.
Sierra Hull och Sarah Jarosz har mycket gemensamt. De är födda samma år, har vuxit upp med bluegrass, spelar mandolin likt få och slog igenom redan som barn. Otaliga Youtube klipp visar hur tjejerna redan för tio år sedan spelade bättre än de flesta. Båda har blivit utnämnda till bluegrassens, folkmusikens och countryns prinsessor. De har spåtts en framtid som stjärnor. Det har dock tagit några år för dem att frigöra sig från sina förebilder och skapa sin egen musik. Nu är de 25 år och har släppt var sin ny platta. Båda har vandrat ganska långt bort från traditionell Bluegrass och gör något alldeles eget. Man kan säga att det blivit drottningar, men inte riktigt i det musikaliska land där de en gång började.

Sarah Jarosz - Undercurrent
Sarah är lite av en multiinstrumentalist. På denna skiva spelar hon framförallt mandolin, och banjo, men även gitarr. Hon slutade ganska tidigt att briljera med sin bländande teknik. På sina skivor är hon istället en singer/songwriter av rang med en röst som tar plats. På nya albumet  är sångerna ofta blå betraktelser över tvivel och ånger. En av plattans bästa spår är House of mercy, en nästan skrämmande berättelse om rädsla och hotfullhet.
Jarosz musik tar hela tiden sin utgångspunkt i amerikanska rötter, men hon hittar verkligen sitt eget musikaliska språk där country, folk och bluesinfluenser blandas.



Sierra Hull - Weighted mind
Sierra har haft lite svårare med vandringen från lovande barnstjärna till  färdig artist med egen stil. De skivor hon släppt tidigare har i mina öron låtit som ganska ointressant mainstream country. Detta är dock något helt annat. Musiken är avskalad, ofta är det bara Sierras mandolin och en kontrabas som hörs. Hurtig, snabb bluegrass är ersatt med långsam melankoli. Om nu någon tror att detta blir tråkigt, tunt och ointressant, så är det fel, fel och åter fel. Sierra behandlar mandolinen så den blir en hel orkester och sången bär som hos en mogen, klok kvinna. Jag har många favoriter på denna platta. Den förhållandevis snabba Choices and Changes är en,  vackra Fallen man en annan och Queen of hearts en tredje.