Musik mot ångest

Någon har sagt att vi alla har mer eller mindre ångest. vi har bara olika sätt att bemästra den. Någon super, andra knarkar, men  de flesta använder mindre farliga metoder. Min mormor och hennes generationskamrater använde gud. Mamma höll sig till cigaretter, pappa arbetade hela tiden. Andra populära sätt för att hålla borta ångesten är  medicin. TV-tittande, dator/smartphone, webbsurfande, bokläsning, korsord, sex och motion.
Många som skriver musik och spelar ett instrument vittnar om hur musiken läker.
Själv har jag nästan alltid använt mig av musik på olika sätt. Jag har sjungit, spelat, men framförallt lyssnat. Ofta med ett enda syfte; att stå ut med ångesten. Förvånansvärt nog har det fungerat och fungerar fortfarande.
När jag var liten så sjung jag högt. Ibland för publik, men för det mesta i min ensamhet. Jag minns hur jag kunde sitta i ett hörn och sjunga  "I natt jag drömde", högt för mig själv och hur humöret steg för varje vers. Några år senare försökte jag spela också, men det var inget bra. Prestationskraven skapade mer ångest än vad musiken tog bort.
Den första stora lyssnarupplevelsen som jag minns var Summer wine med Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. Egentligen minns jag inte att någon annan än Hazlewood sjung. Det var hans mörka, lite raspiga stämma som fick mig att känna det där efterlängtade lugnet.
Ganska snart upptäckte jag att det var de sorgliga låtarna som gav bäst effekt. Det kan tyckas märkligt, som att bota värk med mer värk, men på något sätt får molltoner mig att läka. Glad musik kan också fungera, men aggressiva låtar gör motsatt verkan. Jag blir orolig och ångesten blir till rena explosionen. Därför slutade jag lyssna på hård, aggressiv rock redan som tonåring. Några misslyckade försök med Black Sabbath höll på att få förödande konsekvenser.

Glada toner är positiv flykt, jag glömmer eländet ett tag och ler. Nostalgisk musik funkar på liknande sätt. När jag lyssnar på  mollstämda låtar flyr jag dock inte, snarare umgås jag med  ångesten på ett uthärdligt sätt.. Det finns några inspelningar som verkligen hjälpt mig när det svarta har varit på väg att ta över. Ibland har texten spelat en stor roll, men oftast inte. Gång på gång har jag lyssnat på dessa melodier, vissa under ett visst skede i livet, andra har följt mig genom åren. Några kan du lyssna till här.
Det härliga är att det hela tiden kommer nya sånger som får mig att vilja vara kvar, som mildrar oron och skänker tröst. Den senaste i raden är den här:

Åsa Jinder

Åsa Jinder började sin karriär tidigt . Redan som femtonåring blev hon riksspelman på nyckelharpa. Men hon nöjde sig inte med att stanna bland spelmanslagen och dra de vanliga polskorna. Snart utvecklade hon även förmågan att skriva egen musik och text. Ständigt har hon gått vidare och blandat in såväl jazz, pop, schlager och visa i folkmusiken. En del folkpuritaner har kallat henne kommersiell.
Enligt mig är Åsa Jinder värd all respekt. Allt hon rört vid har inte blivit bra, men hon har gjort ett antal skivor av allra högsta klass. Här presenteras fyra av dem.

Hyllning till livet – 1986
Detta var det första album med Åsa som jag hörde. Det är en helt instrumental skiva  Det mesta har Åsa skrivit själv. Folkmusik är utgångspunkten, men den smyckas med tidsenliga syntar och piskrappstrummor och ibland smyger sig också en elgitarr in. Favoritspår: Skänklåt till Johannes

Stilla ro och nära - 1988
Här låter det mer visa. Åsa samarbetar med olika sångare. Både text och musik är av allra högsta klass. Bland annat sjunger Tommy Körberg en underbar version av Altarpolska.

Folkmusik på svenska.  2001
Efter att under nittiotalet bitvis gjort ganska sönderproducerad folkpop så återvänder hon här till ett betydligt mer avskalat sound. Ibland låter det riktigt jazzfolkligt, nästan på Jan Johanssons vis. Medverkar gör bland annat jazzmusikerna Stefan Nilsson och Georg Riedel. Något överraskande blev detta album en storsäljare.

Då rädslan tar farväl – 2005
Efter att låtit andra sjunga hennes musik i alla år, så sjunger hon för första gången själv. Det är en lite vek, men varm och innerlig stämma. När hon sjunger Barbro Hörbergs ”Gamla älskade barn” slår det mig att deras röster har stora likheter. Åsas egna texter känns personligare än någonsin. Det är sorgligt, romantiskt och vackert.

Propaganda för bortglömd musik: Wendy Waldman

Wendy Waldman är en av alla dessa låtskrivare som aldrig fått den uppmärksamhet hon förtjänar.

Los Angeles var under tidigt sjuttiotal centrum för den tidens country och folkrock. Eagles, Poco, Jackson Browne, Linda Ronstadt och Joni Mitchell hette stjärnorna. I bakgrunden fanns en rad artister som ofta skrev låtar till de mer etablerade. JD Souther var en, Karla Bonoff en annan. Från samma miljö kom också Wendy Waldman.  Till att börja med var hon medlem av gruppen Bryndle,  senare gav hon ut en rad  soloalbum. Hennes sånger har gjorts av artister som Maria Muldaur, Linda Ronstadt, Kim Carnes, Percy Sledge, Kenny Rogers, Judy Collins, och Bette Midler, för att nämna några. Dessa versioner kan dock sällan mäta sig med Waldmans egna inspelningar.
När man idag lyssnar på hennes  soloskivor är det svårt att förstå hur de kunde få så lite uppmärksamhet.  Wendy Waldman var på många vis en typisk singer/songwriter för sin tid, men hon var faktiskt bättre än de flesta. Förmågan att skriva riktigt bra låtar kombinerades med en sångröst av allra högsta klass. Framförallt på sina tidiga album hade hon dessutom en experimentlusta som sticker ut. När hon var som mest spännande blandade hon in såväl jazz som blues. Detta hörs tydligast på albumet ”Gypsy symfoni”. Oväntade ackord, jazziga arr och storartad sång gör den plattan till hennes allra bästa. Ofta låter hon som en folkligare Laura Nyro och frågan är om inte en artist som Rickkie Lee Jones har påverkats av Waldmans sätt att skriva musik. Det var många år sedan Waldman gav ut ett soloalbum. Under senare år har hon istället koncentrerat sig på att skriva musik åt andra, i en mängd olika genrer, men hon har även fortsatt att turnera, såväl med gruppen Bryndle som solo.

Dagens låt: Rhiannon Giddens - Up Above My Head

Rhiannon Giddens är rotad i söderns traditionsmusik. Jag hörde henne för första gången i dokumentären "The New Basement Tapes"och häpnade över hennes röst och utstrålning. Här gör hon "Up Over My Head", en klassisk gospel sång, Gud va det svänger, man kan bli religiös för mindre.

Dagens låt: The Strawbs ABSENT FRIEND

Jag tänker på dig som inte är med längre. Trots alla varningar var jag inte beredd på tomheten. När skratten tystnat och ljuset släcks. då umgås jag med dig. Numera är det faktiskt en njutning, men det fanns dagar då det var precis som i sången nedan.

Självförakt i mello?

Jodå, jag har tittat på schlagerfestivalen i år igen, eller mello, som man säger nu för tiden.
Som vanligt var det mest lättmjölksmusik, men så i lördags, i mellanakten, så small det till.

I mina öron var det en kulturblandning av bästa slag, där bl a svenska nationalsången ingick. Jag vet att många njöt lika mycket som jag, men jag har också hört gnäll från olika håll. Högst av alla gnäller Alice Teodorescu. På ledarplats i Göteborgs Posten skriver hon idag att framförandet är ett exempel på svenskt självskadebeteende som försvårar integration. ”Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget”, skriver hon bland annat. Vad är det då hon blivit så upprörd över? Jo, i nationalsången hade SVT fräckheten att byta ut ett ord i den 172 år gamla texten. Alice är helt säker på att detta visar att vi skäms för att vara svenskar och att det i sin tur kommer att leda till att invandrare inte vet vad dem skall integreras till.

Låt oss då titta närmare på denna akt av självförakt på bästa sändningstid. Vad innehåller egentligen det omdiskuterade inslaget? Jo, följande:

·         Sarah Dawn Finer säger några ord om att programmet är hela Sveriges fest

·         Kör sjunger Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

·         Pojke sjunger nationalsången med originaltext. Bland annat: 2 Jag älskar dig vänaste land upp på jord”

·         Två svenska sånger sjungs översatta till andra språk

·         Jon Henrik Fjällgren jojkar

·         Allt avslutas med att man sjunger nationalsången en sista gång och det är då man byter ut norden mot jorden.

·         Flera av personerna på scen har s.k. invandrarbakgrund

Min fråga är: Var hittar man självföraktet i detta?  Man uttrycker väl tvärtom stor kärlek till Sverige?
Samtidigt är framförandet ett lysande exempel på blandkultur och förmedlar budskapet att i Sverige får man vara olika. Men att man är öppen inför andra kulturer minskar inte kärleken till Sverige, tvärtom är det just blandningen som utvecklat och förnyat vårt land. Detta tycks inte Alice förstå eller så vill hon inte.

Inslaget finns på SVT play