lördag 25 april 2015

Vad en musiknörd roar sig med en lördagskväll


Jag är ensam en lördagskväll. Frun är bortrest. Vad gör man då. Jo, jag nördar ner mig i musik.

På Spotify har jag samlat musik med drygt hundra av mina favoritartister. I genomsnitt är det 25 låtar per artist. Denna jättelika spotifylista satte jag ikväll på shuffle och detta var  låtarna som dök upp. Längst ner hittar du en länk till en  Spotifylista där alla omskrivna låtar är med . Vill du ha tillgång alla artislistor? Gå in här

Joe Jackson - We can't live together
  Från albumet "Big World" från 1986. En ballad som spelades högt vid en separation våren -87

Ted Gärdestad - Gitarren och jag
Från Teds andra album. En av alla dessa fantastiska låtar som jag upptäckt först på 2000-talet, när jag gjort mig av med fördomarna om Teds musik.  Paul McCartney influenserna är såå tydliga.

Richard Thompson - Stumble on
En Thompson låt från 2010. På senare album har denne man börjat göra riktigt bra musik igen. Detta är klassisk Thompson med fantastisk gitarr och mollstämd musik.

Mary Cughlan - Love for sale
Denna sångerska har aldrig fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Här gör hon - som så ofta- en Billie Holliday låt. Hjärtat går sönder på mig när Mary sjunger.

Monica Törnell – Alrik
En kort folklig sång från Monicas andra platta. När de kommer så här efter varandra blir likheterna med Coughlan uppenbara, samma sårbarhet, äkthet och trasighet

Thåström - En spelmans jordafärd
Thåström sjunger Dan Andersson. Två giganter från helt olika generationer möts. Vilken innerlighet. Jag får gåshud.

Joni Mitchell - A case of you
Från albumet "Blue". Kanske är det Jonis allra bästa skiva. Det finns dock flera låtar på plattan som är ännu bättre, t ex "River". Blir ändå tydligt när jag hör denna sång att Mitchell är helt unik. Ingen låter som Joni Mitchell.

Kajsa & Malena - Ett litet rosenblad
Musik från "Den Flygande Holländaren". Skivan där den svenska rockeliten hyllar Cornelis Vreewijk. Bättre än originalet.

Kjell Höglund – Nefertiti
Kjell är helt unik. Texterna, melodierna är såå egensinniga att man ibland begriper bara hälften. Shufflen valde en låt från 1986 som jag inte lyssnat på så ofta. Texten får mig genast att spärra upp ögonen och frågetecknen samlas runt pannloben.

Olle Adolphson -Balladen om det stora slagsmålet
En av Sveriges finaste vissångare berättar en historia av bästa sort.

Beatles - Shes leaving home
Minnena anfaller likt en armé när jag hör det här. Teakmöbler, skol aulor och rökrutor dyker upp i minnet som en enda stor pytt i pannan

Tim Buckley - Sing a song for you
Mer sextiotalsmusik. För det mesta är Buckley mer intressant än njutbar, Det gäller även denna låt.

David Bowie - This is not America
Jag vill minnas att detta är filmmusik skriven av Pat Metheny Group , Filmen var kass, men låten är bra

Simon and Garfunkel - Silen Night
Fantastisk version med krigiska nyheter som blandar sig med den vackra sången.

JethroTull - Living in the past
Tidig JT i märklig  5/4 takt.

Lars Winnerbäck - Och det blåser genom hallen
Winnerbäck när han låter som mest folkrock

Tom Waits - The piano has been drinking
Det finns bara en Tom Waits. Det här är från den  tiden då han lät som en berusad barpianist. Sedan gick han över till att låta som en frälsningssoldlat som tänt på.

Robert Broberg - Jag kräver alltid mer
Så jävla bra. Broberg har här lämnat schlagern och låter som en tvättäkta singer/songwriter. Och texten sen... den har jag känt igen mig i många gånger,

Sandy Denny - Solo
Ännu en mörk text som går rätt in i hjärtat. En av Sandys allra bästa låtar. Här i en version där sången  inte är lika stråkindränkt som på albumet.

Neil Young – Pocahontas
Akustisk Young från slutet av sjuttiotalet. Har suttit många  kvällar i mörker medan denna låt fyllt rummet.

Elvis Costello and the Attraction - Human hands
Från albumet "Imperial Bedrom" som brukar kallas Costellos Sgt Pepper. Intelligentare pop än så här har inte denne man gjort.

10cc - Last night
Bloody tourist
hette skivan. Halva bandet hade hoppat av, men det vara fortfarande intelligent pop,

Sam Cooke -A Change is gonna come
En av världens bästa låtar. En av världens bästa röster.

Pink Floyd – Breathe
Musik från Dark side of the moon. Jag har gråtit många gånger till det här.

Wilmer X - Blå vägen
Åttiotalet bästa svenska band med en av deras bästa låtar

Nick Drake - Way to blue
Vissa dagar är detta världens bästa låt

Joan Armatrading - Taking my baby up town
En fantastisk sång om lesbisk kärlek. Åtminstone är det så jag tolkar den.

Bob Dylan – The Lonsome death of Hattie
Jag upptäcker ständigt nya Dylanpärlor. Här är ännu en

.
Lyssna







lördag 18 april 2015

Funderingar med musik 2




Jag har jobbat i sandlådan i många år, ja, rent bokstavligt. I mitt arbete på förskolor och fritidshem har sandlådan varit en viktig plats att vara på. Låt mig ge ett exempel på hur det kan gå till:
Två pojkar slår spadar i huvudet på varandra, tårarna sprutar och båda skriker:
-Det var han som började. Han är alltid dum
Jag böjer mig då ner och säger det som de flesta inom barnomsorg och skola skulle säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss
Efter lite mer pratande, snyftande och lyssnande brukar det bli lugnt. Ilskan lägger sig och pojkarna leker som aldrig förr.
Det slår mig att många av dagens krigsherrar aldrig tycks ha kommit upp ur den där sandlådan. De beter sig som bråkande barn, de är ännu värre, för medan barnen tycks lösa eller helt glömma
bort sina konflikter, så kan maktens krigsherrar skylla på varandra och odla hat i all oändlighet.
Jag skulle vilja böja mig ner, lägga handen på deras axel och säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss.


tisdag 14 april 2015

Funderingar till musik




När jag var i 20 årsåldern bestämde jag mig för att börja
krama min pappa. Han tittade förvånat på mig första gången och var stel som en
stock när jag la mina armar om honom. Så småningom lärde han sig kramas någorlunda,
log vänligt slog ut med armarna och dunkade mig i ryggen, som om jag gjort mål
i någon fotbollsmatch.

Egentligen var det inget konstigt med att jag och min far inte kramades under hela min uppväxt.
Han var född 1927, kom från enkla förhållanden och tillhörde en generations män där många hade svårt för att visa den kärlek som jag är övertygad om att de kände.  Att kramas, berömma och uttrycka ömhet var inget man lärt sig. Bra karl reder sig själv och barn skall inte klemas bort var motton som gällde. Att jag började krama pappa var ett genomtänkt beslut. Jag skulle inte bli som han, inte låsa in mina känslor. "Kärlek är för dyrbar för att snåla med", kom jag ihåg att jag sa.

Den övertygelsen blev ännu starkare när jag efter pappas död hittade texter där han uttryckte en ömhet, stolthet och värme som aldrig kom över hans läppar.

Nu är jag ungefär lika gammal som pappa var när jag började överfalla honom med kramar. Jag kan konstatera att jag inte blivit som han, jag är en egen person och kan uttrycka min kärlek på
ett annat sätt än vad han kunde. Samtidigt inser jag att jag har jag lång väg kvar att gå. På gott och ont är jag min fars son, mycket mer än vad jag ville erkänna för 25 år sedan. Ibland förvandlas även min kropp till en stel stock. I de lägena försöker jag le åt alltihop, blinka åt pappa och upprepa, tyst för mig själv; "Kärlek är för dyrbar för att snåla med."

lördag 11 april 2015

Aston Reymers Rivaler




En kväll runt 1980 satt jag och glodde på Tv –programmet, Månddagbörsen. Plötsligt steg en brokig samling människor upp på scen och sjung om ”taskiga knull för trafikens skull”.
Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Något liknande hade jag aldrig sett. Aston Reymers Rivaler? Var det övervintrade proggare? Hippies som tänt snett? Eller ett gäng uteliggare?

En sak var säker;  Aston Reymers stack ut bland New Wave och gryende syntrock. Genast sprang jag till skivaffären och köpte deras debutplatta; ”Myggjagare och foträta”. Sättningen var vid den här
tiden Mattias Backström (saxofon), Alf Bybrant (trumpet), Magnus Jansson (bas),
Peter Jansson (trummor), Magnus Lindh (dragspel) och sång, Nils Jöran Lind
(durspel), Lasse Naumburg (congas) och Anders Åborg (gitarr) och sång.
Blandningen av blås och dragspel gav gruppen en ljudbild som jag aldrig hört maken till.
Med glimten i ögat och skrattet i mungipan mixade de svensk folkmusik och karibiska
rytmer med någon form av rock.  Bättre än på debutplattan blev det aldrig. Än om uppföljaren ”Kräål” också var helt okey.
De var också ett fantastiskt liveband. Sommaren 1982 såg jag dem på Roskilde festivalen. Stämningen var hög redan från början. När de, en bit in i konserten gjorde sin svängiga version av ”Vad gör vi nu lille du”, höll tältet på att lyfta.
Kommersiellt stod bandet på toppen -82, sedan gick det sakta utför. I slutet av åttiotalet la Aston Reymers Rivaler av. Vid det laget hade de flesta originalmedlemmarna lämnat gruppen sedan länge