måndag 27 oktober 2014

Pengabrorsan, första hjälpen och Värmland

Anders Wendin - Dom ska se vem dom roat sig med
En gång gick han under namnet Moneybrother och sjung på engelska. Nu ger han ut musik under eget namn och på svenska. Moneybrother musik har ofta varit ett refrängstarkt hopkok på Clash och Springsteen. Mycket känns igen, men ofta är Anders Wendin mer personlig än Moneybrother. Han får dock inte alltid ordning på de svenska orden, stundtals känns det mer som dagboksanteckningar än låttexter. Fast vad gör det när refrängerna går rakt in i hjärtat och tjej körerna sitter som en smäck. "Min kompis farsa betalade svart" är plattans höjdare
First aid kit - Stay gold
En svensk duo som erövrat världen med amerikansk musik. Själv har jag varit lite tveksam, har de inte varit överdrivet hypade? och låter det inte lite väl mycket country? Flera av dessa frågetecken har rätats ut i och med Stay Gold. Egentligen har väl inte tjejernas musik förändrats så mycket, snarare är det så att jag med åren vant mig vid såväl First aid kit som annan countryinfluerad musik. Jag gillar fortfarande inte countrypop som Jill Johnson och kommer alltid att ha svårt för cowboyhattsmusik som Garth Brooks, men har insett att det fins en hel flod med alternative country som håller riktigt hög klass, dit räknas definitivt First aid kits senaste platta.
Môra Per - Stockholm-Oslo
Detta är en svensk duo som erövrat Värmland, inte fy skam det heller. Visserligen är Môra Per en grupp med fem medlemmar, men det är bröderna Hasse och Pärra Eriksson som utgör stommen. Bandet gör en gryta på amerikansk och Irländsk folkrock, kryddat med lite Taube influenser. Det är bonnigt och storstad på en gång. Harmonier och ackordval känns igen från rockhistorien, men värlmländskan gör dem fullständigt unika. Min favoritlåt just nu är "Som en sång av Kjell Höglund" där punkikonen Johan Johansson gästar. All musik finns på Spotify

söndag 26 oktober 2014

Kajsa Grytt kan så mycket bättre

I årets så mycket bättre är det egentligen bara en artist jag har relation till, Kajsa Grytt. Hon är en undergroundkatt bland pophermelinerna i detta underhållningsprogram. Det kunde varit en lysande idé, men efter två program är jag tveksam. Kajsa verkar inte komma till sin rätt i det sociala livet. Hon hörs sällan i samtalen och när hon väl kommer till till tals är det främst artighetsfraser. Musikaliskt vet jag inte riktigt vad jag skall tycka. I TV-rutan når inte denna punkikon fram. Det känns stelt och lite väl försiktigt, men när jag lyssnar på ljudspåren utan bild, blir det starkare.
Kajsa tycks noggrant ha letat efter texter hon kan relatera till. Hennes version av "It takes a fool to remain sane" är nära och innerlig och i Orups Magaluf uppfattar jag för första gången de mörka orden. Kajsas röst är en sådan som man antingen älskar eller hatar. Hon har verkligen ingen Carola stämma och jag måste säga att det är himla skönt. Kajsa ersätter teknisk briljans med en känsla som schlagersångerskor bara kan drömma om. Jag hoppas verkligen att hon skall räta ut frågetecknen när nästa program sänds och att min och andras tveksamhet skall övergå i entusiasm. Kajsa har haft en lång karriär som ibland har varit långt bort från stjärmljusen. Hon är verkligen värd all uppmärksamhet hon kan få och en framtida karriär i det ljus hon förtjänar. Nedan hittar du en spotifylista med mina favoritlåtar från soloplattor, Tant Strul och Kajsa & Malena.

fredag 17 oktober 2014

Brittiskt

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt svag för brittisk musik. Det var sjuttiotalsbanden därifrån som fick mig att förstå hur fantastisk musik kan vara och det var örikets folkrock som var den folkmusik som först väckte mitt intresse. Idag är det den amerikanska folkmusiken, countryn och singer/songwriter traditionen som gäller även för många eruopeer, synd tycker jag. Faktum är att det i år kommit massor av bra brittsik folkmusik. Här är tre exempel :

Carrie Tree - Home to the Invisible
Detta är musik som inte går att sätta ettikett på. Visst låter det engelskt, men ibland även afrikanskt, medlemmar från Ladysmith Black Mambazo och Miriam Makebas band medverkar på två låtar. Gemensamt för hela albumet är att det smyger sig på som en tassande katt. Musiken kommer allt närmare hjärtat för varje lyssning. Ofta viskar Carrie fram texterna, arrangemanen är lågmälda och stora på en gång. Listan på medverkande musiker är lång, men ingen tar i, alla blir en viktig kugge i en stor musikalisk kram. Låter jag flummig? Ja, kanske, hur som helst väcker "Home to the Invesible" starka känslor.

Bellowhead - Revival
Bellowheads koncept är att ta traditionella brittsika låtar och arrangera dem med ett elvamannaband. Det blir stort, svulstigt och ibland alldeles underbart. På denna femte skiva lyckas de bättre än någonsin. Revival låter som folkmusik spelad av ett gammalt soulband från sextiotalet. Den stora blåsektionen används på liknande sätt och till och med rytmen känns soulig. För mig är detta partymusik, låtar som Roll Allabama och Rosemarie Lane får mig att dansa, vilket är lite av ett under.

Oysterband - Diamonds On The Water
Detta folkrockband har funnits länge och genomgått många faser. Deras senaste album är lugnare och snällare än på länge. Melodierna är välskrivna, stämsången sitter perfekt. Risken är bara att det så småningom kan bli som med en tjock filt; mysigt men lätt kvävande. Vi får se.

söndag 12 oktober 2014

Tre svenska album

Peter Faxvall - Faxvall
Det påstås att dessa inspelningar var "borttappade" i fem år innan de hittades nyligen och gavs ut. Hur det än må vara med den saken så är detta kul musik som verkligen behövs i vårt strömlinjeformade musikklimat. Peter gör någon slags visa, det låter lite Cornelis, men kanske ännu mer James Hollingworth och Ola Magnell. Om någon sagt mig att inspelningen varit borttappad i 40 år så hade jag nästan köpt det också, för detta känns mycket sjuttiotal, arrangemangen, harmonierna och sättet att skriva texter på smakar svunna tider. En del kanske tycker det verkar mossigt, jag tycker, som sagt, att det är kul.
Tomas Andersson Wij - Mörkrets hastighet
Enligt mig är Tomas, just nu, den bäste musik och textförfattare som vi har i det här landet. Få lyckas som han både göra otroligt vackra melodier och texter som berör djupt i hjärtat. Visst är han sentimental ibland och vissa melodier blir väl såsiga, men det är skönhetsfläckar man kan stå ut med. Som helhet är detta en riktigt bra skiva, precis som alla andra plattor av Tomas Andersson Wij.
Elin Ruth - Here comes the storm
På sina första plattor, när hon fortfarande hette Sigvardsson, var Elin en countrysmakande singer/songwriter. Numera låter Elin Ruth mycket mer blues och soul och det klär henne. Rösten har blivit mognare, arrangemangen mustigare, ja det mesta har utvecklats till det bättre. Here comes the storm är en svensk platta som låter väldigt amerikansk och som borde kunna hävda sig i konkurrensen på andra sidan atlanten. Själv tycker jag att hon är väl i klass med både Mavis Staples och Lucinda Williams.

lördag 11 oktober 2014

Gamla hjältar gör nya storverk

2014 verkar bli gubbarnas och gummornas år. Nya plattor med Leonard Cohen och David Crosby har redan lyfts till skyarna i denna blogg. Nu har ännu fler musiker, som närmar sig ålderns höst, släppt riktigt bra skivor.
Jackson Browne - Standing in the Breach
Jackson hade sin musikaliska höjdpunkt under sjuttiotalet. Då släppte han ett antal skivor som satte sin prägel på hela singer/songwriter genren. Under senare år har dock musiken låtit allt tröttare och produktionen har ibland smakat melodiradio. Tro det eller ej, men på denna platta har gubben vaknat till liv igen. Arrangemangen känns fräschare än på länge, rösten är engagerad och låtarna är mycket välskrivna. Allt är inte nytt, Jackson återanvänder, till viss del, låtar som han skrev för många år sedan, men vad gör det när resultatet blir så bra.
John Mellencamp - Plain Spoken
Jag har haft lite svårt att ta till mig denne mans musik. Sjuttiotalsplattorna var för grabbiga för min smak. Under åttiotalet kom det däremot några riktigt bra Mellencamp-skivor som visade en folkligare artist med bland annat fiol i sättningen. Det är just den folkliga sidan av Mellencamp som även kommer fram på detta nya album. Det är jordnära, innerligt och rösten är raspigare än någonsin. Riktigt bra med andra ord.
Marianne Faithfull - Give my love to London
Många år har gått sedan Faitfull sjung "As tears go by" med en ljuv röst. Idag låter hon som en ilsken korp. Hennes raspiga stämma ger musiken ett spännande skimmer vad hon än sjunger. På sin nya skiva har hon fått riktigt bra låtar av bland annat Roger Waters och Nick Cave. Det gör den till det bästa hon gjort på länge. Ibland är det nästan i klass med den suveräna "Broken English från sjuttiotalet.
All musik finns på Spotify

söndag 5 oktober 2014

Ronny Carlsson är död

En av landets mest underskattade låtskrivare och musiker har lämnat oss. Ronny Carlsson har gett oss bra musik såväl med Rockamöllan, Ona Taas, som under eget namn, Första gången jag hörde hans musik var en gråkall höstdag 1979. Jag stod - som vanligt - och bläddrade i en skivaffär när låten Poste Restante strömmade ut ur högtalaren.
Wow, vad bra! Var det Peps? Nä, detta var bättre än Peps.
- Det är ett nytt band som heter Rockamöllan, sa expediten
Det var först vid min egen skivspelare som jag insåg att Rockamöllans musik skrevs av Ronny Carlsson. Ronny kände sig inte hemma i Rockamöllans reggaekostym och skapade därför ett nytt band, Onna Taas. Det var nu som hans musikaliska rötter blev tydliga; John Hiat, Bob Dylan och Tom Waits var några av inspirationskällorna. Detta hördes ännu tydligare när han så småningom gav ut plattor under eget namn. Frågan är om någon svensk någonsin har skrivit så mycket om livets skuggsida som Ronny Carlsson. Trots stor musik så nådde han aldrig den stora publiken, kanske var hans sånger för mörka, rösten för skrovlig och privatlivet alltför trassligt. Hur det än var med den saken så finns mycket av hans musik kvar. Har du inte hört den innan så lyssna på sångerna nedan. Nedersta låten är märkligt profetisk.