Leonard Cohen – Popular problems

Leonard Cohen släppte sin första skiva 1967, den blev en stor favorit framförallt hos unga intellektuella. Han var gammal redan då, över 30 år. Egentligen var det ganska osannolikt att denne överårige poet, med långsamma låtar slog igenom på det viset han gjorde. Kanske fyllde han ett tomrum i ungdomskulturen. Under åren som gått har det ständigt kommit nya generationer som fallit för hans mångbottnade texter, mollstämda melodier och mörka röst som blivit allt raspigare med åren. Tänk, nu har hans släppt ännu en platta och den är riktigt bra. Han fyllde 80 år här om dagen och visst börjar han se gammal ut och rösten bär inte alltid, men vad gör väl det när han fyller upp min värld i några minuter. Det är egentligen helt makalöst att denne gamla man fortsätter att spruta ur sig den ena skivan efter den andra som slår det mesta på marknaden, men så är det. Konceptet känns igen sedan några år, pratsång och bakgrundskör som lyfter musiken och naglar fast orden i oss. För självklart är det Cohens ord som är viktiga, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ingen kan som han beröra det sårbara hos människan och samtidigt göra stor underhållning. Men det är lika mycket hur han säger det som vad, den mörka skrovliga rösten, fraseringen, allt sitter perfekt och skapar mörka, men varma stämningar. På omslaget ser han ut som den åldring han är, men musiken lever som en ny vår.

Hello Saferide - The fox, the hunter and hello saferide

Annika Norlin är en av de mest begåvade kulturskapare vi har i detta land. Vare sig hon släpper musik på svenska under namnet Säkert eller – som nu- gör den engelska varianten Hello Saferide, så är musik och text alltid av allra högsta klass. Detta album är något mörkare tidigare och tempot har ofta dragits ner, men det mesta känns ändå igen. Egentligen är det inga märkvärdigheter, Annika gör pop, varken mer eller mindre. Ändå slår det med hästlängder alla som vänder in och ut på sig själva för att göra konst. Är man riktigt, riktigt bra behöver man inte krångla till det, det räcker gott att vara Annika Norlin, eller Säkert eller Hello Saferide.

En låt till varje parti

Idag har partiledarna fått välja var sin låt i samband med en TV-intervju. Ganska tråkiga val tycker jag. Därför har jag valt  nya låtar, sånger som jag tycker passar partierna bättre:

Kristendemokraterna:

Sverigedemokraterna:

Fi:

Folkpartiet:

Moderaterna:

Centerpartiet;

Sossarna:

Vänsterpartiet:

 

Miljöpartiet:

Noah Gundersen - Ledges

 

Noah Gundersen gör musik som befinner någonstans i detta amerikanska hav av indiefolk och altcountry som ibland hotar att dränka mig. Hans skiva klarar dock av att flyta upp till ytan och gripa tag. Medan mycket annat i denna genre låter bra, men känns för lite, så väcker Gundersen starka känslor. Med en gråtmild röst, gnyende fiol och gripande texter får han mig att stänga av diskmaskinen, sätta mig i soffan och verkligen ta in musiken. Lyssna på "Seperator" så förstår du vad jag menar. Andra bra spår är titellåten och den inledande acapella sången "Poor man's son". Några svaga spår hittar jag inte, skivan har en sensationellt hög lägsta nivå.
Ps: Numera är han är allt några år äldre än på omslagsbilden

Tre helt helt olika album från 2014

Matt Andersen - Weightless
En kanadensare som har sina rötter i blues och rotrock. Ibland smakar musiken även country. Det hela blir en gryta som vi känner igen. John Hiatt, Mellencanp och Jacob Dylan tillagar liknande musik.. Gillar du nämnda namn skall du definitivt lyssna på Andersen. Själv gillar jag detta mer och mer för varje lyssning.

Dionne Farris  and Charlie Hunter - Dionne Dionne
Dionne Farris är RnB sångerska och Charli Hunter jazzgitarrist, när de möts blir det musik av allra bästa slag. Arrangemangen är nakna, ofta är det bara Dionnes röst och Charlies gitarr som hörs.
Musiken kryper in under skinnet. När de gör cover på Burt Bacharach-låten; "Allways something there to remind me" blir jag lätt darrig i kroppen av ren njutning

Triakel - Thyra
När svensk folkmusik blir för avskalad får jag ofta svårt, en röst enbart ackompanjerad av fiol och tramporgel blir i regel segt och tråkigt. Triakel gör musik just på detta vis, men jag älskar det. Konstigt, men sant.
På detta album görs  Jämtländskan Thyra Karlssons visor.  Emma Härdelin, Janne Strömstedt och Kjell-Erik Eriksson i Triakel får verkligen Thyras musikaliska skatt att glittra.

All musik finns på Spotify

 

Min sorts jazz

Kanske högst 10% av all musik jag lyssnar på kan katogoriseras som jazz. Ändå är det så att jag ofta efter långa singer/sonwriter perioder längtar till jazzen. När jag hört tusentals låtar gjorda i samma mall längtar jag till lösare konturer och mer oväntade harmonier, då passar improviserad musik bra.
Nu är det är inte hundrameter-spikskor-jazz som jag gillar utan en coolare musik, gärna med inspiration av folkmusik.
Plattorna nedan är just sådana mys-folk-jazz skivor.

Trio Laika - June
Lågmäld, stämningsfull, drömsk musik som egentligen inte går att stoppa in  i någon genrelåda. Det är ofta improviserat, vilket gör att många säger jazz. Jag kallar det hellre bra musik.

Oskar Stenmark - PiatrumaI
Sverige finns det lång tradition av att blanda jazz med folkmusik. Oskar Stenmark är ännu en i raden av musiker som gör denna mix . Okey, han når inte upp i Jan Johansons, Gullins, och Berndt Egerbladh  klass, men vem kan begära det. Om man - som jag- gillar denna blandmusik så räcker Stenmarks musik mycket väl till för att lysa upp mörka höstkvällar.

Anders Hagberg - Melodic Melange
Oudspelaren Ahmad al Khatib möter flöjtisten Anders Hagberg och ljuv musik uppstår. När det dessutom tillkommer en rytmsektion så blir denna genreöverskridande musik som en vandring i ett land som inte finns och som just därför är så spännande.

All musik finns på Spotify