Instrumentalmusik

Den  instrumentala musiken redde tidigt ett bo i mitt hjärta. Jag lyssnade på allt från pompös instrumentalrock, till lågmäld, akustisk jazz och folk. I 19-20 års ålder  trodde jag till och med att instrumentalmusik var det enda som jag kunde tycka om. Numera lyssnar jag alltför sällan på den typen av musik men kärleken finns kvar.
Låt mig nämna några av mina gamla favoritplattor:


Keith Jarret- The Köln Concert (1975)

Jag tror aldrig jag ägde denna skiva själv, men den fanns i bekantskapskretsen. När te skulle drickas, förtroliga samtal skulle hållas eller när kyssar skulle utvecklas, då lyssnade vi ofta på"The Köln Concert". Musiken fyllde upp rummet på något magiskt sätt. Jag kunde aldrig skilja den ena låten från den andra. Än idag uppfattar jag skivan  mer som ett långt improviserat pianosjok. Ofta stillsamt, men ibland påträngande energiskt.


Thomas Almqvist - Nyanser (1979)

En skiva som revolutionerade min musiksmak. När punken härjade som mest kom detta album. En skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppade ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"


Camel - The Snow Goose (1975)

Progrock eller symfonirock kallades detta. Snow Goose är dock mycket vackrare och mjukare än det mesta i genren.


Savage Rose - Dödens triumf ( 1972)

Detta rockband gjorde vanligtvis ganska rak musik med Annisette vid mikrofonen. Detta är dock något helt annat. Dödens triumf är balletmusik. Låtskrivaren Thomas Koppel har här skapat stämningsfull instrumentalmusik med enkla medel. Underbart.


Popol Wuh - Fitzcarraldo (1982)

Jag såg Werner Herzogs film och fångades framförallt av Florians Frickes fantastiska musik. Den var pompös och minimalistisk  på en gång.  En del på skivan var inte särskilt njutbart, men allt var otroligt fascinerande.


Under åttio och nittiotalet tappade jag lite intresset. New age blev ett begrepp inom lågmäld instrumentalmusik, mycket lät opersonligt och utslätat. Först på senare år har min sons passion för filmmusik åter fått upp mina öron för tongångar som till stor del liknar det jag lyssnade på under sjuttiotalet

Nedan  finns två Spotifylistor. Lyssna på dem. Den ena har jag gjort ihop med min son. Tyvärr finns inte varken Fitzcarraldo eller The Köln Concert på Spotify.

Far och sons filmusiklista

Gamla instrumentala favoriter

Propaganda för bortglömd musik: Abel och Kaninerna

En glad kväll 1989 vägrade jag gå hem. Alldeles för sent släntrade jag in på en av Göteborgs alla svartklubbar för att få ännu en öl. På scen stod ett band som det sprutade svett om. I mitten syntes dragspelaren. Med enorm energi ledde han gruppen i en låt som jag aldrig hade hört maken till. Var det rock, folkmusik eller rent av punk? Nja, kanske allt på en gång. Detta var min första kontakt med  Abel och kaninerna. Jag hann dansa mig svettig till bandet några gånger till innan de la av i mitten på nittiotalet. Detta Göteborgsband har lämnat efter sig två singlar och två fullängdare. Skivorna håller för lyssning än idag. Musiken finns inte på Spotify, men som tur är hittade jag några fina youtube-klipp.

Ulrika Bodén Band

Jag  såg Ulrika Bodén på scen så sent som i somras. Det var okey, men inte mer. Därför blev jag mycket överraskad när jag hörde albumet Ulrika Bodén band -  Kärlekssånger. Så här bra har inte svensk folkmusik låtit sedan Folk och Rackares dagar. Bandet hjälper Ulrika att klä dessa traditionella sånger i en dräkt som passar för vår tid. Ovan framför de "Ack hören mina vänner".

Här kan du lyssna på hela albumet

Propaganda för bortglömd musik - Magnus Lindberg

 

 

Magnus Lindberg har gett ut skivor sedan sjuttiotalet, tyvärr är det för få som brytt sig. Synd tycker jag. Han är en god, svensk förvaltare av amerikansk musiktradition. Väl i klass med t ex Lundell och Plura.  Han började som medlem i Landslaget och medverkade på tre av bandets album under sjuttiotalet. 1976 släppte Magnus sin solodebut.  Sedan dess har det blivit ett tiotal egna skivor, tre med Grymlings och en med Basse Wickman. Trots uteblivna framgångar har han med ojämna mellanrum spelat in ny musik. Den senaste soloplattan kom 2009 och samarbetet med Basse Wickman gjordes så sent som 2010. Ibland har det dock gått många år mellan skivorna och under långa perioder har han stått utan skivkontrakt.

Här är hans bästa soloalbum:
Som natt och dag (1978)
Efter att första soloskivan varit ojämn så blommar Lindberg ut med sitt andra försök. Detta är väl i klass med de amerikanska singer/songwriters som är förebilderna. Inledande Nattens lekar är fantastiskt vacker. Jag har drömt mig bort många gånger till de romantiska orden. I låtar som Natt och dag och Midnatt i city visas en rockigare sida än tidigare och en tydlig storstadsromantik. En otroligt jämn skiva som är en av de mest spelade i mitt hem.

Röda läppar (1981)
Jag var övertygad om att detta skulle bli hans stora genombrott, men så blev det inte. Musiken tycktes ligga så rätt i tiden. Det är Springsteen-rock på svenska av en kvalité som inte ens Lundell kan matcha. Ändå sålde även denna skiva dåligt.  Låtar som Röda läppar och Tårar över city är fortfarande några av mina absoluta favoriter. Framförallt den senare är den bästa Springsteenlåt som en svensk någonsin skrivit.

Ett eget liv (2009)
Efter flera års tystnad på skivfronten släpper en åldrad Magnus denna skiva.
Texterna är mörkare än på länge, rösten bär inte alltid och harmonierna är välbekanta.  Det skulle kunna kännas som om bäst före datum passerats, men så är det inte alls. Magnus berör mer än någonsin. Borta är storstadsromantiken. Det är svart vardagsrealism i sånger som ”Ingen skall få se mig när jag går och ”Alla går runt”, men här finns också glädje och kärlek i ”Lycklig man”. Det är ingen nyskapande skiva. Magnus förvaltar det arv som han är präglad av, amerikansk singer/songwriter-rock och han gör det fortfarande bättre än de flesta.

 

Magnus Lindberg spelar fortfarande live med ojämna mellanrum . Jag hoppas få se honom snart igen och att det blir fler soloskivor inom kort.

Här är en Spotifylista med Magnus bästa låtar

 

Jag och Power pop

Den som följt mina årsbästalistor under några år har nog märkt att det bland lågmälda singer/songwriters och folklig musik ofta smyger sig in ett och annat poprockigare album på listan. I år var det Whyatt Funderburk. Tidigare år har det varit namn som The new Pornographers,The Red Button, Teenage Fanclub, David Myhr och Throwback Suburbia. Den här typen av musik har haft olika namn genom åren, men det vanligaste är Power pop.
Musikstilen har sina tydliga rötter i sextiotalet. Beatles påverkan är odiskutabel. Med åren har såväl hårdrock som punkinfluenser lagts till. Ofta är det enkla låtar med vers och refräng, men med tyngre komp än vanlig pop och schlager. Nästan alla band är starkt gitarrbaserade.
Under tidigt sjuttiotal fanns det band som The Rasberries, Badfinger och Big Star. Powerpopens guldår var dock inte förrän sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. I den flodvåg som punken orsakade kom det fram artister som The Knack, The Cars, The Romantics, The Vapors, Marshall Creenshaw, The Records m fl. Flera av dessa band hade låtar högt upp på försäljningslistorna.  Själv lyssnade jag under denna period mest på engelska artister som lät likartat, men som oftast kallades new wave. Det var t ex Elvis Costello, Joe Jackson, Squeeze och Jam.
Idag för Power popen en ganska tynande tillvaro, men Mikal Cronins senaste är ett exempel på Power pop som åtminstone väckt en viss uppmärksamhet 2013.
Själv kommer jag alltid att behöva denna raka, enkla och glada musik som kontrast till all ledsen som jag lyssnar på. Mitt sätt att hålla mig uppdaterad är att följa Power pop experten Jonas Linde på Spotify. Tack för alla tips, Jonas.

Här är några Spotifylistor som innehåller Power pop:

Min egen lista med poprock

Peter LeMarcs Beatleslika lista
Peter har under synonymen Pete Trallhatten släppt många musikaliska tips på Spotify. Tack för dem.

En av Jonas Lindes Power Pop listor

Det jag missade, men som andra hittat

Denna tid på året brukar jag ägna åt att kolla in andras årsbästalistor. Ofta är det olika  spotifylistor och bloggar som får besök men jag letar även årsbästalistor på andra ställen. Varje år händer samma sak, jag upptäcker låtar och album som helt gått mig förbi.

Några exempel på årsbästalistor som fått mig att hitta mer bra musik:

 Daniel Sundbaums årslista på spotify
Här hittade jag Anna Järvinens fantastiska singel; Porslin

Sofia Öqvists årslista på spotify
På hennes spellista föll jag för Saint Valentine med Gragan Alan Isakov. Det är en mycket vacker sång och hela albumet The Weatherman verkar bra.

Bloggen Thirsty Boots
Har som vanligt en årsbästalista med massor av bra musik. Paper Aeroplans borde jag kanske lyssnat mer på under 2013. Åtgärdar det nu.

Erikssons Kultursidor är en annan favorit. Här hittar man framförallt folk och världsmusik. En del har jag med även på min lista, men här finns såklart saker jag missat. T ex att Den fule släppt nytt 2013.

En fri sidas Stefan gjorde en lista som inte brydde sig så mycket om årtal. Där hittade jag Dave Nachmanoff. En ny bekantskap för mig som genast blev en favorit.

Nothing but pain and art
Är en ny blogg men det är en gammal favorit som skriver, nämligen Ola. Hans spotifylista. innehåller mycket jag inte begriper, men Sagor och Swing är en höjdare. Jag hade helt missat deras comeback.

Har du tid så lyssna även på radioprogrammet Nya Klingans återblick på 2013. Den innehöll mycket bra folk och världsmusik. Unni Boksaps Ensemble och La Yegros är bara två exempel

Utöver de som nämnts ovan så har bland annat följande gett mig tips om bra musik 2013:
Mikael Haraldsson
Lars- Åke Oom
Tidningen Lira
Leo Thomasson
Bengt Göran Söderlind


TUSEN TACK TILL ER ALLA!