2013 års bästa album. Nr 15

Steeleye Span – Wintersmith

Jag har aldrig varit något stort fan av Steeleye Span.  Men nu har detta gamla folkrockband gjort en ny platta och  de klassiska medlemmarna Maddy Prior, Peter Knight och Rick Kemp är med. Klart man blir nyfiken som folkrock nörd. Albumet bygger på en Fantasybok skriven av Terry Pratchett. Det är uteslutande originallåtar som  är gjorda i folklig stil, men förvånansvärt rockigt arrangerade. Jag har alltid tyckt att Steeleye Span är som bäst när de låter som folkrockens Status Quo. Här är de bitvis ännu tyngre. Lyssna bara på The Dark Morris Song. Plattan är faktiskt riktigt bra. Betydligt intressantare än det Fairport Convention släppt under senare år.

 

2013 års bästa album. Nr 16

Johanathan Wilson – Fanfare

Albumet inleder som om det vore Pink Floyd, för att så småningom låta som CSN&Y. Däremellan har både Greatful dead och Beatles influenser hörts. Ja, så är det med Wilson, hans musik är som en resa i musikhistorien. Framförallt den del som utspelades sent sextiotal till tidigt sjuttiotal.
Igenkänningsfaktorn är, minst sagt, hög. Hade han dessutom gjort ännu bättre låtar så hade denna skiva hamnat ännu längre upp på årsbästalistan.

 

 

 

2013 års bästa album. Nr 17

Basia Bulat - Tall Tall Shadow

Bulat behöver bara öppna munnen för att beröra mig. Hennes röst bär på en sådan känsla, att jag är övertygad om att hon skulle kunna sjunga om aktiekursen och ändå få mig att njuta. Med små medel bygger hon – som vanligt- stor musik. Egentligen är det inte så mycket nytt under broarna, men vad gör det när hennes musikaliska flod är så bra. Lyssna till exempel på den ordlösa sången i ” It Can’t be you”, så förstår du vad jag menar. Det faktum att låtarna inte håller riktigt lika hög kvalité som tidigare, gör att Tall Tall Shadow inte hamnar bland mina tio favoritplattor 2013.

2013 års bästa album, Nr 18

Tony McManus – Mysterious Boundaries

Detta är akustisk gitarrmusik som får själen att vila en stund. Den skotske folkmusikern Tony McManus har tillfälligt lämnat sina folkrötter och spelar istället klassisk musik på detta album. Jag alltid varit svag för gitarrister. Mcmanus är väl i klass med de bästa. Det är inte ekvilibristisk gitarrteknik, utan snarare stämningsskapande toner. Det är bara att släcka ljuset, sätta sig bekvämt och njuta.

 

 

 

2013 års bästa album, Nr 19

Danny Michel and the The Garifuna Collective – Black bird are dancing over me

För några månader sedan hörde jag The Garifuna Collective från Belize nya album, Ayó 
Inte långt efter kom denna skiva, ett samarbete med kanadensiske singer-songwritern Danny Michel.

Jag hade faktiskt aldrig hört Michel innan och vet inte hur han låter i vanliga fall men här är det en ljuvlig blandning av västerländsk pop och afrokaribisk musik. Det är svårt att inte jämföra med Paul Simons Graceland-album, men detta är mycket mer jordnära . Black bird are dancing over me är en av de skivor jag sätter på när jag fått en överdos av akustiskt vemod. Det är musik som får mig att le och dansa, vad mer kan man begära?

 

 

 

2013 års bästa album. Nr 20

Richard Thompson - Electric

Hoppsan, detta album glömde jag när jag listade musik jag lyssnat på under året.
Thompson får jag inte glömma, han är en av mina stora husgudar. Under några år kände jag dock att jag var lite trött på denne brittiske folkrocksikon.  Albumen tenderade att låta ungefär likadant. Men så på förra skivan tändes en låga igen och på Electric brinner det för fullt. Det är en skiva som är mycket varierad. Inledande "Stony Ground" är en elektrisk folkrock-rökare som låter som något från klassiska Hand of Kindness.  "Another Small thing in her favor "är en av flera vackra ballader,  "Where's home" smakar pop. Ja, så håller det på. Tro nu inte att det låter splittrat. Nä, Thompson fantastiska gitarrspel med brittisk folkton genomsyrar förstås allt.

Album jag lyssnat in 2013

Snart börjar jag lista mina favoritplattor 2013. Det blir en 20 i topp lista i år. Jag startar med nummer 20 och runt julafton släpper jag ettan - årets bästa album. För att hitta de 20  har jag lyssnat in många (!) skivor. Här är de flesta av av dessa,  än så länge i alfabetisk ordning.

• Amelia Curran - Spectators
• AnnaMy -Woodpecker
• Axel Sondén och  Flyttfåglarna - På gatan nedanför
• Basia Bulat - Tall tall shadow
• Bella Hardy - Battleplan
• Benjamin Folke Tomas - Too Close to here
• Bernard et Bianca - White mountain lies
• Billy Bragg - Tooth and Nail
• Bob Woodruff - The year we tried to kill the pain
• Buika - La noche  mas larga
• Christ Stamey  - Lovesick blues
• Christian Kjellvander - The Pitcher
• Christina Kjellsson - Ökensand
• Clive Gregson - This is now
• Dan Viktor - Dan Viktor och Vägen hem
• David Urvitz - En gång i världen
• Dawes - Stories don't end
• Dawn and Marra - Teaspoons and tablespoons
• Delbert McClinton and Glen Clark
• Dodson and Fogg - Sounds of day and night
• The Dunwells - Follow the road
• Ed Harcourt -  Back into the Woods
• Folkvang - Folkvang
• The Garifuna Collective - Ayo`
• Harry Manx - Om Suite Ohm
• The head and and the heart - Let's be still
• Heidi Talbot - angels without wings
• Håkan Hellström - det kommer aldrig va över
• Iron & Wine - Ghost on ghost
• Israel Nash Gipka - Rain Plains
• Jenn Grant - The beutiful wild
• Jessica Andersson - 40. 14. 4
• Jonas Knutsson m fl - Alla drömmars sång
• Jonathan Wilson - Fanfare
• Josh Ritter - The beast is its tracks
• Josienne Clark and Ben Walker - Fire and fortune
• Jude Johnstone - Shatter
• Judy Dyble - Flow and change
• Katarina Hallberg - Min hud är full av fjärilar
• Kathryn Williams - Crown Electric
• King Cresote - That might well be it, darling
• Koby Israelite - Blues from Elsewere
• La Yegros - Vien de mi
• Lake - The World is real
• Lars Winnerbäck - Hosianna
• The Last Bison - Inheritance
• Laura Marling - Once I was an Eagle
• Laura Mvula - Sing to the moon
• The Leisure Society - Alone aboard the ark
• Linda Thompson - Won't be long now
• Lucy Ward - Single flame
• Mariam the beliver - Blood donation
• Matthew E White - Big Inner
• Matthev Halsall - Fletcher moss park
• Mikal Cronin - MC II
• Moddi - Käm va du?
• Mona & Maria - My sun
• Old Lost John - Caving in
• The Parson Red Head - Orb Weaver
• Paul McCartney -New
• Paul Mosley - A chattering of birds
• Pop Interludes - Manhattan Charade
• Prefab Sprout - Crimson/red
• Rod Stewart - Time
• Sara Thuresson - Jag tror det är möjligt
• Sara Zacharias - Mot solen
• Sara Blasko - I awake
• Serafina Steer - The moths are real
• Skator - Vita Kalla
• Sofia Jannok - Áhpi 
• Stefan Sundström - Under radarn
• Steve Dobrogosz - Candellight
• Sweet Baboo -Ships
• Thea Gilmore - Regardless
• Tom Odell -  Long way down
• Tomas Ledin - Höga kusten
• Tony McManus - Mysterious Bounderies
• Trio Gordon - Gränsland
• Tunng - Turbines
• Tyde - The Hidden spoon
• Valerie June - Pushin agaist a stone
• Vampire Weekend - Modern Vampires of the...
• Wolf People - Fain
• Wyatt Funderburk - Novel and Profane
• Väsen - Mindset

Tycker du att jag missat att lyssna på någon skiva. Tala då om det i kommentarerna. Vem vet den kanske kommer med på listan?

Musikåret 2013 - Upptäckter av gamla låtar

Gamla låtar blir till guld i öron som aldrig hört musiken förr. Här kommer en lista på sånger som gjordes under sjuttiotalet, men som jag hittade och lärde mig älska, först i år.

1. Vineger Joe - Circles
En låt som är det bästa jag hört 2013, alla kategorier. Vineger  Joe var ett band som var ojämnt, men som kunde göra fantastiska låtar. Robert Palmer och Elkie Brooks delade på sången

2. Claire Hamill - Speedbreaker
Se artikeln: Upptäckter av gammal musik.
3. Gary Farr - Revolution of the season
Se artikeln: Upptäckter av gammal musik
4. Malta - Skogar och vatten
Jodå, det är den duo som Clabbe och Göran Fristorp hade. Deras enda album innehåller några riktigt bra låtar.  När den akustiska  och elektriska gitarren möts uppstår ljuv musik.
5. Humble Pie - Take me back
Se artikeln: Upptäckter av gammal musik
6. Keith Relf - Leith Motif
Se artikeln: Upptäckter av gammal musik
7. Sundays - Wild Horses
Undantaget som bekräftar regeln. Sundays är inte sjuttiotalsmusik, utan ett band som släppte plattor på nittiotalet. Jag missade  Sundays helt då, men njuter desto mer nu.
8. The Doobie Brothers - Toulouse Street
Från deras andra album. Utöver rockrökare innehåller skivan också flera akustiska låtar, varav denna är en pärla
9. Nick Garrie - The Nightmare of JB Stanislas
Se artikeln: Upptäckter av gammal musik
10. Bernt Staf - Färg, ton och ord
Här fuskar jag lite. Denna sång hörde jag för första gången för flera år sedan. Men den förtjänar ändå att vara med här eftersom det är en av de låtar jag spelat mest i år

Här är spotifylistan:
Upptäckt av gamla låtar

Musikåret 2013 - Upptäckter av gammal musik

Nu börjar det bli dags att sammanfatta musikåretet 2013. Jag har lyssnat in långt över 100 album under året, det mesta nytt, men även en del gammalt. Från och med nu kommer jag att presentera en rad listor på årets bästa. Självklart är alla listor extremt subjektiva och numreringen skall tas med en stor nypa salt. Jag börjar med en retrolista:

 

Årets upptäckter av gammal musik

Här presenterar jag album som kom ut för längesedan men som jag upptäckte först 2013

1. Claire Hamill - October (-73)
Claire var inte mer än tonåring när hon släppte sin första LP 1971. På denna, sin andra skiva,  är hon helt unik. Musiken är svår att genrebestämma, På många sätt var Claire en föregångare till Kate Bush och andra starka, egensinniga kvinnor. Att hon inte blivit en världsartist är ett stort mysterium.

2. Gary Farr - Take someting with you (-69) och Strange Fruit (-71)
 Gary Farr var under sextiotalet sångare i The T-Boones, en R&B grupp som kämpade i skuggan av Yardbirds och andra mer framgångsrika band. När han 1969 släppte sin första solo Lp var soundet annorlunda.  Det var mjukare, flummigare och mer experimentellt.  De två första albumen är fantastiska

3. Humble Pie - Town and Country (-69)
Humble Pie var en grupp som framförallt förknippas med boogie rock. På denna - deras andra skiva - är dock musiken till stor del akustiskt. Ledargestalterna Peter Frampton och  Steve Marriott tycks ha dragit åt olika håll. Peter skrev låtar som Only you can see och Take me back. Det är lågmälda sånger där den akustiska gitarren dominerar. Steves sånger är rockigare och förebådar den boogie rock som senare skulle ta över helt. På denna skiva vinner Peter dragkampen, hans mer psykedeliska och eftertänksamma stil dominerar. På lång sikt vann dock Marriott. Frampton hoppade av efter detta album och den rakare rocken tog helt över. Kvar finns denna pärla till skiva, fylld med tidstypisk musik och med Marriotts fantastiska röst.

4. Keith West -  Wherever my loves goes (-71)
West var sångare i Tomorrow, bandet var en del av den brittiska psykedeliska vågen  under sextiotalet. Han hade också en stor hit som soloartist 1967 med  "Excerpt from A Teenage Opera".
På denna skiva blandar han elektrisk rock med mer akustisk musik. Arrangemangen är mycket tidstypiska. När det är som bäst mixas akustiska och elektriska instrument till en folkpsychedelisk gryta. Dessutom sjunger Keith West med en röst som får en att vilja lyssna mer. Allt detta gör Wherever my loves goes till mycket bra skiva.

5. Nick Garrie - The Nightmare of JB Stanislas. (-69)
En av många bortglömda plattor som på senare år har återutgivits på CD. Garries låter i grunden som en tidstypisk singer/songwriter, men med stor orkester.  I låtar som Wheel of fortune hörs också tydliga psychedeliska inslag.

6. Mark- Almond - Rising (-71)
Gruppens frontfigurer var två brittiska studiomusiker Jon Mark och John Almond. Under sjuttiotalet gjorde de flera album som rörde sig i något slags gränsland mellan folkrock och progrock. detta är nog deras bästa.

OBS! ALL MUSIK OVAN FINNS PÅ SPOTIFY

Wolf People - Tung rock för en gångs skull

Du som läser denna blogg regelbundet vet att lågmäld akustisk musik dominererar. Wolf People är något helt annat. Deras senaste album, Fain, är tung psykedelisk rock. Detta unga, engelska band jämnförs ofta med sjuttiotalsband som Traffic och tidiga Jethro Tull. Jag behöver dock inte höra särskilt mycket för att genast tänka på svenska namn som tidiga Kebnekajse, Fläsket brinner, Made in Sweden och - inte minst- Dungen. Och mycket riktigt, går man in på Wolf Peoples hemsida redogör de genast för sin kärlek till svensk och finsk sjuttiotals psykedelia.
För mig känns bandets tunga, lätt kantiga musik som en välbehövlig vila från de akustiska tongångar jag vanligen lyssnar på. Men jag hade inte tyckt om skivan om det inte varit för melodierna. Mitt bland alla riff och solon finns starka melodier och mycket bra sång. Precis  som många av förebilderna har bandet även tydliga folkinfluenser. Sammanfattningsvis kan man säga att Fain ger mig en nödvändig energidusch i detta höstmörker.

Propaganda för bortglömd musik: Mia Sandberg

Mia Sandberg är en svensk sångerska och konstnär som släppte några album på åttiotalet. Eftertänksam musik och text som lät lite som en modernare Barbro Hörberg. Mias första - Från Mig -   är en riktig bra skiva. Lyssna på två av spåren nedan. Tyvärr är Mias musik i det närmaste omöjlig att få tag på idag.

 

S:t Eriksgatan: Europas största skvbutiksgata

Åkte till Stockholm. Efter att ha avverkat Skansen med mera, ville sonen och jag titta på skivor. Av en händelse hade jag med mig "Rock n' Roll Magazines guide till svenska skivbutiker". Denna togs nu fram och jag upptäckte att just på S:t Eriksgatan var det väldigt tätt med skivaffärer. Vi började vid gatunummer 1 och vandrade uppåt. Det visade sig att de allra flesta butikerna låg norr om S:t Eriksbron. Det blev en ganska lång vandring, men tillslut kom vi fram till några butiker och fick följande intryck:

Skivbörsen
Det fanns ingen skylt utanför, därför såg vi inte affären först . Väl innanför dörren kändes det nästan som om skivorna skulle falla på oss. Det var travar av vinyl och CD-skivor i ett rum stort som mitt kök. På golvet strök dammet och annat skräp sig kring mina fötter. Bakom disken stod en allvarlig man och kontrollerade kvalitén på en -troligen- nyinkommen trave med vinylskivor. Efter en stund förstod vi att det fanns ett rum till en trappa ner. Väl där bredde det ut sig ett mindre hav av skivor. Ibland trodde vi att vi hittat ett system, att skivorna var sorterade på något vis, men mest blev vi bara förvirrade av alla travar och lådor. Samtidigt var det en enormt inbjudande röra. Det kändes som om alla vi som rotade i högarna var på skattjakt. Någonstans bland dessa skivor hoppades vi finna den där plattan som vi letat så länge efter.  Innan jag lämnade butiken frågade jag mannen bakom disken varför det ligger så många skivaffärer just utmed S:t Eriksgatan. Han tittade upp från sina vinylskivor och svarade: "Vi var först, sedan kom de andra efter." Jaha, ren skryt, tänkte jag.

The Beat Goes on
Här var betydligt mindre och helt tomt på folk när vi steg in. Bara ett rum, välsorterat och en vänlig man bakom disken. Begagnat 60, 70 och 80-tal dominerade på hyllorna. Jag frågade även här varför just St Eriksgatan har så många skivaffärer och fick följande svar:
"Skivbörsen var först. De var här redan på sjuttiotalet,  sedan kom det fler och fler. Som mest var det ca 20 butiker. Då var det den största skivbutiksgatan i hela Europa"
Jaha, svarade jag och skämdes lite för att jag inte trott på det svar jag hade fått på Skivbörsen.

Record Hunter
Här fann vi två våningar med musik. Till min sons glädje var det inte bara retro, utan även House och annat för mig obegripligt. Fattade jag rätt så såldes det både begagnat och nytt. Lokalen var välfylld med besökare som i de flesta fall var betydligt yngre än på Skivbörsen. Detta var också det enda stället där vi såg kvinnor.

Atlas CD Börs
Stor lokal, välsorterat med blandad musik. De flesta besökarna stod samlade på ett ställe och pratade med varandra och med mannen bakom disken. Kändes familjärt på gott och ont.

Nostalgipalatset
Oj, oj, klart störst. Otroligt välsorterat och genomtänkt. Här stod inte bara slumpvis utställda travar med gamla skivor. Hade kanske väntat mig bred pop och rock från sextio och sjuttiotalet. Och visst fanns det listmusik, men mycket var betydligt ovanligare skivor från dessa- och andra- årtionden . Skiva efter skiva visade sig vara raritet. Själv hittade jag flera album som jag skulle velat ha om inte priset varit så högt. Nostalgipalatset hade bäst sortering, men verkade också vara dyrast.

Golden oldies  shop
Snygg skylt, vacker fönsterskyltning, men stängt. Gav upp och ringde efter familjetaxin, då öppnade det. Det blev en kort stund i den lilla butiken som var lite av det jag trodde att Nostalgipalatset skulle vara, bred pop och rock från femtio, sextio och sjuttiotalet. Hann se en gammal vinylsingel med Björn Skifs innan jag fick skynda ut till väntande bil


En spännande promenad hade nått sitt slut. En väldigt rolig vandring, , än om det skulle varit ännu häftigare att gå utmed gatan när det låg 20 skivbutiker där. Om vi köpte något? Nä, jag hade bestämt mig för att inhandla Mick Softleys album Sunrise, men eftersom ingen hade den vände vi hem tomhänta. Vi hade dock välfyllda hjärtan. Hur det gick till kan nog bara en riktig skivnörd förstå, eller möjligen en annan pappa.

Amelia Curran är det bästa jag hört på länge

Hon är från Kanada och gör musik i typisk amerikansk traditon. Om man vill kan man bunta ihop henne med allt från lågmäld Neil Young till Lucinda Williams. Musiken på nya albumet Spectators är  inte unik, snarare styr den i traditionella fåror där många plöjt förut. Ändå, eller kanske just därför, går det rätt in i hjärtat på mig. Det finns inte en dålig låt. Från den lätt rockiga, Years till den stråkfyllda Soft Wooden Towers är det hudlöst vackert. Amelias röst smakar tårar och vemod, arrangemangen är otroligt smakfulla och melodierna får mig att smälta inombords.