...och en till, Sara K

Det blev en väldigt massa gubbar. Här är en tjej som väl matchar männen. Sara K spelar med fyra bassträngar på sin akustiska gitarr, vilket ger henne en mycket egen stil. Och så sjunger hon likt en gud. Tyvärr lämnade hon musiken 2009

Mästare på akustisk gitarr

Dags att bjuda på en ordentlig dos med akustisk gitarr, med och utan sång. Här följer ett antal Youtube-klipp med några av mina absoluta favorit gitarrister:

 

 

 

 

 

 

Världens bästa röst: Linda Thompson

Det tog tid innan jag förstod att Linda Thompson har rösten nr 1. Eller rättare sagt; det finns ingen röst som berör mig mer. Ofta har hon  överskuggats av Sandy, Richard och Teddy. Här får hon dock stå i centrum. Lyssna, titta och njut. Förresten har hon en ny platta på gång.

 

Och från hennes kommande platta:
https://www.youtube.com/watch?v=cFiATPwv_1w

Någon flitig läsare av denna blogg kanske påstår att jag tidigare utsett Sandy Dennys röst som världens bästa. De må så vara, men just idag är Linda bäst. Det finns faktiskt en låt där Linda och Sandy sjunger duett. Lyssna på den och döm själv.

Brittisk Folkrock på 2000- talet

 

När ordet folkrock används i denna blogg syftar jag ofta på musik som gjordes sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Men visst görs det ny musik i genren. Det är dock svårare att ringa in vad som är folkrock idag. Det finns hur många folkgenrer som helst och ofta går de in i varandra. Läs mer om det här. Jag har ändå försökt att lista några artister som jag tycker gör ny, spännande och bra folkrock för 2000-talet.

Mary Jane
Ungt brittisk band. Spelar ganska traditionell folkrock med lätt psykedeliska inslag. Otrolig hög standard på låtarna. Kvinnlig sång och fiol i sättningen gör att tankarna går till klassiska band som Steeley Span och Fairport Convention. Kanske är det ändå Trees som Mary Jane påminner mest om

Eliza Charty
Med Martin Carthy och Norma Waterson.som föräldrar föddes Eliza in I engelsk folkmusik. Hon har blivit mindre traditionsbunden för varje album och på senaste skivan gör hon en mycket personlig elektrisk folkmusik.

Trembling bells
Är först och främst ett psykedeliskt rockband, men de har också tydliga inslag av engelsk folkmusik. Det råder ingen tvekan om att medlemmarna lyssnat sönder skivorna med Incredible Stringband och tidiga Fairport Convention

Tyde
En ung trio som gör brittisk folkmusik, snarare än folkrock. Sättningen är gitarr, dragspel, fiol och  - ibland -  sång. Bandet har inga trummor, inga elgitarrer. Ändå får Tyde vara med här. Det är för sättet de spelar på. Rytmen är tydlig, gitarren markerar likt ett litet trumset. Tempot och energin andas rock. Otroligt bra vad man än föredrar att kalla det.

Unthanks
Rachel  och Becky Unthank utgör stommen i  denna grupp. De hämtar inspiration från såväl progrock som konstmusik. Men visst finns det ett även ett tydligt inslag av folkmusik.

Seth Lakeman
Precis som Eliza Charty så föddes Seth in i brittisk folkmusik. Tillsammans med sina bröder gjorde han tidigt succé på landets folkmusikfestivaler . Numera är han en av de stora förnyarna av genren.

Bellowhead
Ett storband med fläskig blåssektion och rockgung i folklåtarna. Har gjort sig kända för att spela till traditionell morris dance.

Circulus
En märklig blandning av folk och psykedelisk musik. Medeltida instrument blandas med elektriska  gitarrer, käcka utrop och pompösa körer. Hur roligt som helst, men  ibland balanserar det på gränsen till det fåniga

Among the oak and ash
En amerikansk duo.  De får ändå vara med här eftersom de mycket väl passar in i sammanhanget.  Among the oak and ash gör nämligen moderna versioner på traditionell folkmusik från Appalasherna, en del av USA där musik med tydliga brittiska rötter levt kvar. Among  the oak and ash har gjort två album, båda är sensationellt bra.

Gilmore & Roberts
En duo som på skiva får hjälp med att låta som ett mycket tight folkrockband. Kanske mina absoluta favoriter just nu

Har gjort en låtlista med folkrock från 2000-talet
 Lyssna här

Gåtan Nick Drake

 

Den största husguden av alla på Folk och Fä heter Nick Drake.  Nu är det dags att skriva lite om honom igen. Denne man dog helt okänd 1974. Vid hans död hade alla hans tre LP-skivor sålt dåligt, ingen mer än 5000 ex.  Idag - över trettio år senare - är han hur stor som helst
Här är några exempel på hur Drakes popularitet har exploderat under senare år:

 ·         Samlingsalbumet  “Way to blue – an introduction to Nick Drake” säljer guld i England (100 000 ex)

·         Allt fler kända artister anger honom som influens. Beck, Cure, REM, och Coldplay är bara några exempel

·         The Guardian utnämner Bryter Layter till nummer 1 på sin lista: "De 100 bästa Alternativa albumen någonsin

·         2004, 30 år efter hans död, får Drake sina första placeringar på brittiska försäljningslistor med  två singlar, "Magic" och "River Man" och med samlingsalbumet: ”Made to love magic”

·         Utsålda konserter görs där Nick Drakes musik framförs

·         2003 gör tidningen Rolling Stone en lista över de 500 bästa albumen någonsin. Alla Nick Drakes skivor är med

Varför sålde inte Nicks plattor under hans levnad?
Kanske för att han inte kunde leva upp till de krav som skivbranschen ställde. Nick var känslig, blyg och tidvis deprimerad person. Han ogillade att göra konserter och intervjuer. Han ville helst göra sina skivor och sedan låsa in sig på pojkrummet medan skivorna sålde.
Ett annat skäl till att han inte slog var att musiken inte gick att stoppa in i ett fack. Var det folk eller jazz eller vadå ?  ”En pinsam mix av folk och cocktail jazz” skrev t ex tidningen Melody Maker i recensionen av albumet ”Five leaves left”.

Varför har han blivit så populär långt efter sin död?
Självklart beror det på han gjorde sådan fantastisk och unik musik, men även på hans tragiska, men fängslande levnadsöde.
Nicks producent, Joe Boyd, påpekar dock att det finns ännu en orsak till den stora framgången på senare år. Han säger:
” Det faktum att Nick Drake inte slog igenom under sin levnad är ett skäl till att han blivit så populär idag. Hans musik är inte en del av sextiotalets soundtrack, som t ex Sgt Pepper. En ny generation har därför kunnat göra musiken till sin . Nick Drake är inget som ungdomarnas föräldrar har lyssnat på under sin uppväxt.”

Vad svaren än må vara på frågorna kring Nick, så kan jag ibland känna en sorg över att han själv aldrig fick uppleva framgången. Man får hoppas att han sitter på ett moln och ser alltihop med ett leende på läpparna.

För några år sedan skrev jag om Nick på Wikipedia. Läs det så rätas förhoppningsvis fler frågetecken ut. Du kan också klicka på etiketten nedan och läsa mer om Nick.

Lyssna på Nick Drake här

Guld från skivhyllan: Ragnaröks första album

Låt mig presentera en riktig guldklimp ur svensk musikhistoria. Ragnaröks självbetitlade album från 1976. Sex unga grabbar från Kalmar stod bakom detta mästerverk. Påverkade av bland annat King Crimson  och Kebnekajse skapade de en alldeles egen instrumentalmusik.  Medan nämnda förebilder kunde pendla mellan lugn och tuffare rock, så innehåller Ragnaröks debut enbart eftertänksam och drömsk musik. Medlemmarna lär själva ha hävdat att tystnaden var en extra medlem. Samtidigt är det ändå någon slags rockmusik, spelad på bland annat elgitarr, elbas och trummor.
Tyvärr upplöstes gruppen redan 1977, visserligen återskapades den efter några år, men då med bara två av originalmedlemmarna. Sammanlagt blev det fem album och massvis med olika sättningar innan Ragnarök gav upp i början på nittiotalet.  Den speciella musik som gjordes på debuten finns dock  inte på någon av de efterföljande skivorna. Bitvis är det vackert och spännande, men första albumets magi återfinner man aldrig.
Från första skivan:

Där kunde historien slutat om det inte varit för en schweizisk beundrare med mycket pengar på banken. Han erbjöd sig betala inspelningen av en ny skiva.  2008 gavs så albumet Path ut med precis samma medlemmar som på debuten. Och plötsligt hände det igen - över trettio år senare- Ragnarök skapade magisk, eftertänksam och drömsk musik, nästan lika bra som det de gjorde 1976.
Från Path:

Ps: Jag tycker nya svenska grupper som Folkvang och Trio Gordon är tydligt inspirerade av Ragnarök.

The Wall och jag

I morgon skall se jag detta monster till scenshow. På Ullevi skall Roger Waters bygga upp sin enorma mur åter en gång. Ända sedan Pink Floyd gav ut albumet The Wall -1979- så har detta projekt förföljt Waters, säkert på gott och ont. The Wall är en skiva, film och scenföreställning som visserligen gavs ut av Pink Floyd, men den bär framförallt Waters signatur. De tidigare skivorna hade varit gemensamma projekt där flera av Pink Floyd-medlemmarna deltagit med låtar, idéer och arrangemang. Det gäller inte The Wall. Såväl idé, texter och musik är - med något undantag- Waters. Det var just denna dominans som gjorde att gruppen så småningom sprack. Numera är Waters soloartist sedan många år och har släppt ett flertal album under eget namn, men framförallt har han återuppväckt The Wall gång på gång, både på scen och på skiva.

Varför går jag då och lyssnar på en pensionär som fastnat i ett projekt som inleddes för 35 år sedan?
Av flera skäl.
Först och främst är det musik som jag har i ryggmärgen. Som tonåring lyssnade jag på plattan hundratals gånger. Jag kan textrader utantill, känner varje ton och översköljs alltid med underbara minnen när jag hör denna svulstiga musik. Dessutom är Waters känd för spektakulära scenshower ända sedan Pink Floyd tiden. Ljud ljus och andra effekter höll extrem hög klass redan under  bandets barndom. Waters brukar förklara det med att ingen i bandet var särskild sevärd så varför inte ge publiken något annat att titta på än bara ett antal gubbar som står på scen. Den nu aktuella uppsättningen lär vara mer påkostad och större än något annat. Klart man måste se något sådant.
Ett tredje skäl till att gå är att denna åldrande man verkar må bättre än på länge och att han har ett viktigt budskap mitt bland alla effekter. Rogers Waters The Wall är ett enda stort manifest mot krig och totallitära idéer.

Om du tycker att min passion för den svulstiga The Wall inte passar ihop med det jag vanligtvis presenterar här på bloggen, så har du alldeles rätt.

De bästa svenska albumen 2013 - så här långt

Den uppmärksamme observerade att det inte var med något svenskt på listan över de fem bästa albumen. Orsaken till det var helt enkelt att jag valt att göra en separat lista med svensk musik. Här kommer den.

1. Sara Thuresson – Jag tror det är möjligt
Denna vispoet går från klarhet till klarhet. Skall jag vara ärlig kan jag inte alltid ta till mig hennes texter, men orden är vackra, det räcker långt. Musiken går däremot direkt in. Låtarna är otroligt jämna, det finns faktiskt inte en svag låt på denna skiva.  Albumet  blir till en mjuk filt över själen. Låter kanske för tillrättalagt och sövande för vissa. Men ärligt talat, gillar inte vi alla en mjuk filt?

 

2. Axel  Sondén och Flyttfåglarna – På gatan nedanför
Något av de charmigaste jag hört på länge. Med sättningen akustisk gitarr, fiol, ståbas och trummor, spelar detta band så jag smälter.  I mina öron låter det Evert Taube möter Håkan Helström . Nära, innerligt och svängigt på en gång. Sedan må det vara hänt att inte Axel sjunger bäst i världen och att han ibland tvingar in texterna i melodin.  Den otroliga spelglädjen gör att jag förlåter allt.

 

3. Stefan Sundström – Under radarn
Det är en nedtonad Sundström som hörs på denna skiva. Brölandet och Stones influenserna är nästan helt borta. Istället är det eftertänksamma texter till ett folkrockigt komp som dominerar.  Andra har kallat det dystert och tungrott, själv tycker jag att han är som bäst så här. Folkvang – Folkvang

4. Björn Olsson – Lite nya melodier
Björn Olsson är en udda figur i svenskt musikliv. I rockkretsar är han ofta mannen i bakgrunden. En gång var han medlem i grupperna  Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives, men offentlighetens ljus blev för starkt och numera är han mest producent och låtskrivare åt andra.  Inte minst har han varit med och skrivit mycket till Håkan Hellströms skivor. På sina soloalbum gör Björn musik som har  ganska lite med rock att göra, istället är det instrumental stämningsmusik. Det går inte att ta miste på att Bo Hansson är en av förebilderna, en annan är Ennio Morricone. Det hör man inte minst på visslandet som finns i Morricones musik och som har blivit lite av ett signum för Björns plattor. En av låtarna på detta album heter t o m ”Visslig i D”. En annan melodi heter Anna Norling och känns igen som signaturmelodin till TV-serien: ”De kallar oss artister”

Skall jag vara ärlig så har jag inte lyssnat så mycket på Olssons tidigare plattor, men denna har fångat mig. Den platsar väl bland de skogsrockplattor som står i min bokhylla.


5. Folkvang - FolkvangMer instrumental musik. Även här vilar Bo Hansson ande över alltihop, men medan Björn Olsson puttrar på och är småtrevlig, smyger Folkvagn omkring i den mörka skogen. jag älskar mörka skogar.

De fem bästa albumen 2013 - så här långt

Ta rangordningen med en nypa salt.

 

1. Paul Mosley -  A Chattering of birds
En av alla fantastiska artister på Folkwit Records. Paul Moesleys musik är kanske det jag lyssnar mest på just nu. I den hittar jag det mesta, där finns inslag av  pop, jazz, folk och konstmusik. Låtarna sätter sig först efter några lyssningar, men då sitter de å andra sidan som härdad betong på ett berg, jag lovar.

 

2. Moddi - Set the house on fire
En ung norsk singer/songwriter. Hans egentliga namn är Pål  Knutsen.  På detta, sitt andra album, gör han musik som verkligen sticker ut. Med små medel skapar han något stort. Ofta har han en nästan viskande stämma och kompar med akustiska instrument . Men hans röst vrider och vänder på sig och  instrumenten går ofta på upptäcktsfärd. Gitarren lunkar på, men cellon gråter och när trummorna väl kommer ger de extra styrka åt melodierna. Ofta är det stillsamt, men ibland exploderar det i en stor ljudbild. Tror nu inte att detta är svår musik, tvärtom är det lätt att ta till sig och nynna med i.

3. La Yegros - Viene de Mi
Detta är La Yegros debut. Tjejen från Argentina bjuder på latinsk musik i modern dräkt. Det är  nu-cumbia, tango, rumba och electronica om vartannat.  Visst förs tankarna till både Gotan Project och Manu Chao, men La Yegros är alldeles för begåvad för att kopiera andra. Musiken går ofta egna vägar. Med tanke på att detta är hennes första skiva så ser jag fram emot många resor på La Yegros musikaliska vägar.

 4. Pop Interludes - Manhattan Charade

Och nu över till något helt annat, en popduo från New York.  Pop Inerludes är ett samarbete mellan låtskrivaren Dino De Angelis och textförfattaren Peter Morley.

Musiken är sådan där charmig pop som jag älskat genom åren. Det lunkar på i halvfart, melodierna är smarta och sången är sådär lagom loj. Fattar ni ingenting? Lyssna då:

 

 

5. Billy Bragg - Tooth & Nail
Gammal man kan än. Han är faktiskt bättre än någonsin.

 

Svensk musik??

Låter Ted svenskt? Själv angav han Beatles som sin stora inspirationskälla

Finns det ett svenskt musikaliskt språk som går igen i den mesta musik som görs i detta land? Vissa hävdar det. Några talar om någon slags svensk folkton som många av oss har fått med modersmjölken.  En australiensisk kompis till mig brukar säga att han genast hör om en låt är svensk. Det spelar ingen roll vilken genre det är eller vilket språk den sjungs på.
- Svensk musik låter inte som något annat, brukar han säga.
Den kände musikern Jojje Wadenius är inne på samma linje. Så här berättar han i ett radioprogram:

”Jag var en av de mest anlitade gitarristerna i New York under en 5-6 års period. Jag har funderat över varför det blev så. Det fanns ju många gitarrister som var mycket bättre, men de spelade ganska förutsägbart. Så kom jag då och spelade ett solo som byggde på svensk folkton. Producenterna blev överraskade och ganska attraherade av det jag gjorde. Jag tror att det där går igen i mycket av de poplåtar som skrivs idag av svenskar och det är därför de blir väldigt populära uti världen. Det är den svenska visan som finns där på ett väldigt djupt plan.”

Om de har rätt, vad är då det svenska i musiken, mer specifikt?  Är det vissa ackord, toner eller bara en stämning. Det svenska vemodet talar man ju om, men min australiske kompis hävdar att det är mer än så. Även de skramliga rockbanden har något speciellt svenskt i ljudbilden, enligt honom. Mer specifik än så blir han inte, så frågan kvarstår:  vad exakt är det som utmärker svensk musik?

Några låtar med Ulf Dageby

Tänk att Dageby skall vara med i "Så mycket bättrre", landets populäraste TV-program. Denna snart sjuttioårige låtskrivare är kanske inte så känd i stugorna, men det lär han bli nu. Ulf Dageby är verkligen unik i svenskt musikliv. Aldrig har han stannat upp, ständigt nya utmaningar. Bland annat har Ulf gjort rock i Nationalteatern,  sjungit Birger Sjöbergs visor som soloartist och spelat in massor av filmmusik. Han har också hunnit med fyra års studier i komposition. Att han dessutom verkar vara en trevlig prick som kan höja stämningen i de flesta sällskap gör inte det hela sämre.  Jag har valt ut några låtar ur Dagebys rika produktion, lyssna och njut.

 

 

 

 



Folkwit Records

Folkwit Records är ett litet bolag med huvudkontor i Nottingham, England.
Det grundades 2003 av medlemmar i folkgruppen  Palava ursprungligen som ett sätt att själva få släppa nya inspelningar. Dock utvecklades snart det lilla skivbolaget. Idag ger man ut ett stort antal artister som gör musik med folkliga rötter. På bolaget ryms till exempel alternativ folk, alternativ country, lo-fi, folktronica och experimentell musik. 
Jag upptäckte nyligen Folkwit Records och för mig har det varit helt juvligt att botanisera bland deras album. Ingen av artisterna har jag hört förut, men flera gör just den sortens musik som jag älskar. Lågmält, avigt och alldeles underbart. Här är några exempel


Cajita - The stars
Bakom detta namn döljer sig  multi-instrumentalisten, låtskrivaren och producenten, Jay Chakravorty. Musiken är vackert stillsam. Akustiska instrument blandas med elektronik och loopar.



Paul Mosley
Kanske min favorit just nu. En singer/songwriter med hjärtat på rätta stället

Valeska Gavotte
Experimentel folk/konstmusik. Valeska Gavotte är lika med  Kevin Leahy. Han spelar allt själv. Fiol, gitarr, banjo, piano, mandolin och oräkneliga andra instrument, det är onekligen imponerande.

Visor på Rossön

Denna sommar har jag flera gånger upplevt att ordspråket: "Man skall inte gå över ån efter vatten", verkligen stämmer. Ofta kan ganska okända musiker som spelar alldeles runt husknuten ge en musikalisk upplevelse som är värd väl så mycket som världsstjärnors inhopp på stora arenor.

Senast idag var jag med om detta. Under rubriken "Picknick i mormors hage" samlade Lotta Rossövik  några av sina visvänner till en konsert på Rossön. Utöver Lotta medverkade Haga-Lennart, Axel Falk, Maria och Knut Johannesen och K G Malm.

Att ta sig till bohuslänska  Rossön en solig sommardag är som att åka rakt in i paradiset. Det blir  inte direkt sämre när man dessutom får lyssna till visor i gröngräset med berg och hav i bakgrunden. Det känns på något vis naturligt att det är den traditionella visan som får dominera i denna miljö.

Konserten bjöd på sånger av bland annat Taube, Dan Andersson Lillebror Söderlund, Povel Ramel, Lasse Dahlqvist, Allan Edwall och Ove Törnqvist.  Allt framfördes personligt och med stor kärlek.  Det märktes att Lotta Rossövik var i sin egen trädgård. Hon intog scenen med självklarhet och stor humor. Orustmålet blev bredare för varje mening och anekdoterna avlöste varandra. Hennes medverkande vänner gjorde inte heller bort sig. Maria och Knut Johannesen  fick Taube och Ramel att svänga på ett helt nytt sätt. Knut spelade gitarr som han gått i skola hos Django Reinhardt och Maria sjung med enorm tonsäkerhet och rytmkänsla. Eftersom även KG Malm och Axel Falk bidrog med  goa visor  och historier som fick en att le, så gick tre timmar på ett ögonblick. Att vi efter konserten kunde gå ner och ta ett dopp i havet gjorde en mycket bra kväll till närmast perfekt.

Minns du Svartvitt ?

Nu lämnar vi folkmusikens gränsland för en stund och det blir istället gammal härlig gubbrock med en tjej vid mikrofonen.
Svartvitt var ett band som var världsberömda i Göteborg under åttiotalet. Vi är många göteborgare ur min generation som gungat på Errols till Svartvitts musik. Få band kunde skapa sådan magisk feststämning. Bandet gjorde - vad jag vet- alltid originalmaterial. Rötterna i sextiotals soul och Springsteenrock var tydliga, blåssektionen var framträdande och - framförallt- Gerda Perssons röst var som hämtad från himmelriket.
På deras första och bästa album var sättningen:

Bernt Wahlsten	Gitarr
Gerda Persson	Sång
Håkan Bjärsdal	Bas
Jörgen Armstrong	Trummor
Krister Pettersson	Flygel, elpiano, orgel, kör

Plus blåssektion

De gjorde en andra skiva som tyvärr inte alls håller samma höga kvalité.
Därefter bröt bandet upp, men efter några år gjorde man comeback med en rad spelningar och en samlings CD. Idag är det tyst som i graven kring Svartvitt. När jag letar på nätet hittar jag nästan ingenting. Inte ett youtube-klipp, bara någon bild. Därför har jag tagit mig friheten att ladda upp en gammal svartvittlåt så ni får höra hur de lät när de var som bäst. Klicka på länken nedan:

Svartvitt- en gång till

Jag har också gjort en spellista på Spotify:
Lyssna på mer gubbrock