Anita Livstrand

Anita Livstrand var pionjär inom svenskt musikliv. Tillsammans med ett fåtal andra svenska  artister gjorde hon världsmusik långt innan begreppet fanns. 1969 - bara sexton år gammal  -  började hon spela på gator och torg. Först var det amerikansk och engelsk pop som gällde men när hon kom över en Turkisk luta ((Saaz) ändrades den musikaliska inriktningen. Sedan dess har hon varit en av landets mest betydelsefulla musiker inom världsmusik. En av hennes musikaliska höjdpunkter är solo-plattan "Mötet". Där gör hon musik som låter underbart egensinnig. I mina öron påminner det en del om engelska artister som Quintessence och Incredible Stringband, men det kanske säger mer om mig än om Anita Livstrand. Senare under sjuttiotalet samarbetade hon med bland annat Marie Selander i Vargavinter. (Jag tror att nästa artikel skall handla om Marie Selander)

Under senare år har hon gjort spännande värdsmusik i gruppen Anita Livs, där slagverk alltmer har  blivit Anitas huvudinstrument

 

 

Här kan du lyssna på albumet; Mötet

 

Ett smakprov från Vargavinters första album:

 

... och ännu ett med  Anitas livs:

 

 

Mer propaganda för bortglömd musik

Satt och surfade på Youtube. Hittade gammal svensk musik som jag tyckt väldigt mycket om en gång. Många år har gått, men jag tycker musiken håller än.

 

 

 

Hoola Bandoola Band - finns det något bättre?

Hoola Bandoola Band har sällan fått det erkännande de förtjänar. Antingen har de kallats för fyrkantigt, gapigt proggband eller har de setts som för populära för att riktigt få räknas till sjuttiotalets proggrörelse. Sanningen är den att de på många sätt var helt unika i Sverige och långt före sin tid.
Man skall komma ihåg att när bandet släppte sitt första album -1971- bestod svenskt musikliv antingen av schlagerpop med hjärta, smärta texter eller en proggrörelse som ofta spelade hellre än bra. Visst fanns det en några artister, framförallt på bolaget Silence, som gjorde bra instrumentalmusik. Den textburna musiken var dock ofta amatörmässig, vilket i och för sig låg helt i linje med musikrörelsen idéer. Alla skulle kunna spela.
Hoolas första skiva- Garanterat individuell- var något helt annat. Bandmedlemmarna var väl inga superinstrumentalister, men musiken var väl arrangerad. Influenserna från Beatles, Crosby, Stills, Nash & Young och Simon and Garfunkel var tydliga. Bandet kokade en alldeles egen gryta på dessa ingredienser och kryddade med svensk folkton och visa. Texterna var välformulerade med berättelser om små människor. Det politiskta budskapet var, än så länge, ganska luddigt.
I och med den andra plattan, "Vem kan man lita på", tog politiken större plats. Samtidigt triumferade Wiehe som textförfattare. Metaforer och ironi användes istället för den plakatpoesi som andra proggare sysslade med. Det gör att Hoolas texter fortfarande håller.  Idag är t ex en sång som "Keops pyramid" mer aktuell än någonsin. I mina ögon är Wiehe den svenske Dylan. Då tänker jag främst på hans texter. Han var den förste i detta land som lyckades göra poptexter som handlade om annat än trams och som samtidigt berörde en stor publik.
Än om det finns höjdpunkter på de två sista albumen som Hoola gjorde, så får ändå "Vem kan man lita på" räknas som bandets höjdpunkt. På framförallt den allra sista skivan - Fri Information- är texterna sämre och när Afzelius tar plats som en andra låtskrivare blir tyvärr kvalitén på låtarna inte lika hög.
Trots detta vill jag hävda att Hoola Bandoola är det bästa popband som någonsin funnits i Sverige. Jag använder ordet popband för det var just det de var. Melodierna var charmigt lalliga , ofta med starka refränger. Rötterna i sextiotalspopen var tydliga. Att de dessutom hade texter av mycket hög kvalité var länge något helt unikt. Det är först på senare år, med namn som Säkert och Håkan Hellström ,som vi åter fått artister som kan  kombinera pop med ord som berör.

Här är bandets bästa låtar, enligt mig

Gump finns på Spotify!

En av de mindre och mer udda skivbolagen under sjuttiotalet var Gump. De gav bara ut följande album: 
Sogmusobil Telefon, 1971 (Gump 1),  Joakim Skogsberg Jola Rota, 1971 (Gump 2), Nature Nature, 1972 (Gump 3), Mats Glenngård Kosterläge, 1972 (Gump 4), Kvartetten som sprängde Kattvals, 1973 (Gump 5), Sten Bergman Lyckohjulet,  1974 (Gump 6) samt Blandade artister Voice of the wolf, 1975 (Gump 7).
Egentligen fanns det ingen riktig röd tråd i utgivningen, möjligen skulle det vara att allt var utöver det vanliga på ett eller annat sätt. Några album är riktigt bra, andra är något av det mest märkliga som getts ut på skiva. Alla har varit extremt svåra att få tag på och sålts för stora summor när de väl dykt upp på skivmässor och liknande ställen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att alla Gumps-skivor numera finns på Spotify. Tydligen har Warner, som idag äger rättigheterna, bestämt sig för att göra en god gärning och återutge alltsammans digitalt. Läs mer om det här.

Här är en närmare beskrivning av några Gump-album:

Joakim Skogsberg  - Jola Rota
Plattan består av Joakims Jolas och Rotas . Det är en sorts gammaldags folkmusik som  nynnas fram. Plattan är producerad av Pugh som också medverkar på plattan. Även delar av Kebnekaise medverkar  Skivan består till störta delen av långa repetitiva stycken som inte liknar något annat jag hört. Några egentliga melodier kan man inte tala om, ändå blir musiken magisk och trots att den är till stor del är akustisk kommer jag att tänka på dagens trance-musik.
Lyssna

Kvartetten som sprängde - Kattvals
Ett instrumentalband med bland annat Finn Sjöberg i sättningen. Kvartetten som sprängde påminner om många andra svenska instrumentalband från sjuttiotalet. Det är samma blandning improvisation och svensk folkton. Jag tycker att de är de är väl i klass med  storheter som Samla mammas manna, Fläsket brinner och Kebnekaise.  Länge har de tyvärr varit helt bortglömda, kanske kan fler upptäcka dem nu.
Lyssna

Mats Glenngård -  Kosterläge
Mats är mest känd som fiolspelare i Kebnekaise. På denna soloplatta från -72 gjorde han en personlig blandning av ballader, folkmusik och jazz.  Skivans svaga punkt är Mats sång.
Lyssna

Sten Bergman Lyckohjulet
Sten var medlem i  Fläsket Brinner, men tröttnade på att spela Zappa - influerad rock och gav istället ut detta album. Lyckohjulet innehåller Dylan-inspirerad musik som ligger närmare Ola Magnell än Fläsket Brinner. Bitvis riktigt bra, men tyvärr svag sång även här
Lyssna

 Nature -Nature
Kanske det mest kända bandet på Gump. Medlemmar var bland annat  Bosse Skoglund, Mats Ronander och Lasse Wellander . Alla är idag legendariska musiker.  När de inte kompade Pugh och Lundell så gjorde de bluesrock. Det är denna skiva ett exempel på.
Lyssna

Folkvang- Folkvang

Jag har alltid älskat svensk instrumentalmusik.  Oavsett om den kallats jazz, konstmusik, psychedelia eller progrock,  så har svensk instrumentalmusik nästan alltid innehållit en dos av svensk folkton. På så sätt har de svenska musikerna skiljt sig från sina engelska, amerikanska och tyska förebilder. Sedan sextiotalet har det funnits en rad artister att älska. Listan kan göras lång och innehålla allt från Jan Johansson, Hansson & Karlsson, via Fläsket brinner, Kebnekaise, Ragnarök, fram till 2000 - talets namn som Björn Olsson, Trummor & Orgel och Trio Gordon. Nu kan ytterligare ett band läggas till i raden; Folkvang.
Denna grupp - ursprungligen från Umeå – gör musik som vandrar omkring i djupa skogar och utmed mörka sjöar, låtarna smyger fram med katt- tassar och man invaggas i en drömvärld. Ändå blir det aldrig mesigt och lamt, elgitarren biter ifrån med jämna mellanrum och allvaret ligger på lut hela tiden.
Jag tycker mig höra tydlig påverkan från tidigare svenska artister som Bo Hansson och Ragnarök, men även från nyare band som t ex Tillsammans och Den stora vilan. Samtidigt är det tillräckligt personligt för att sticka ut i floden av ny svensk musik.

Lyssna

Vill du ytterligare botanisera bland svensk, instrumental folkprog? Lyssna då här

2013, så här långt

Under årets första månader har det kommit en hel del spännande musik. Jag  har gjort  en låtlista på Spotify med låtar från några av 2013 års album.

Fölande artister  och album finns med:
Leisure Society -  Alone aboard the ark
Ett av de bättre namnen i en våg av folkpopband med feel good känsla i musiken.

Iron & Wine – Ghost on Ghost
Indiefolk som jag aldrig riktigt frusit på. Men denna gång tycks det som om musiken hittar in i mig. Countrylåten ”Baby center Stage” är en höjdare.

Koby Israelite – Blues from elsewere
En hejdlös blandning av blues, klezmer, Balkan och stor personlighet.

Josh Ritter – The beast in It´s track
Typisk Singer/songwriter som gjort sitt bästa album.

Axel Sondén & flyttfåglarna – På gatan nedanför
Jag bor alldeles nära en musikalisk smältdegel, nämligen Visskolan i Kungälv. Dit kommer unga tjejer och killar med Hellström och Indiepop i fingrarna och möter svensk vistradition. Resultatet blir ofta artister som gör något personligt av alla dessa influenser. Axel Sondén är ett bra exempel.

Billy Bragg – Tooth and nail
Denne 55 årige protestsångare håller – i högsta grad- än.

Heidi Talbot
Ung, Irländsk sångerska och låtskrivare.  Som så många Keltiska sångerskor rör hon sig i gränslandet mellan otroligt vackert och för sockersött

Lisa Germano -  No Elephants
Hennes musik är omöjlig att kategorisera. Jag tänker på Stina Nordenstam när jag hör Lisas eftertänksamma musik

Mariam The Beliver – Blood donation
Inte heller detta går att stoppa in i något fack. Otroligt personlig musik som kastar sig mellan olika stämningar.

Matthew  Halsall – Fletcher moss park
Lågmäld, filmisk jazz som bygger på mer på stämningar än svåra solon. En typ av musik som jag lyssnar allt mer på.

Moddi – Set the house on fire
Norske Pål Moddi Knutsen gör vacker lågmäld pop.

Pop Interludes -  Manhattan Charade
Amerikansk duo som gör klassik gitarrpop

Sara Thuresson  - Jag tror det är möjligt
Modern vispop av högsta klass

Stefan Sundström – Under radarn
Behöver ingen presentation. Denna platta är det bästa han gjort på länge. Innehåller mer visa och mindre Stones.

Trio Gordon -  Gränsland
Namnet på detta album beskriver väl musiken.  Lågmäld, filmisk jazz som bygger på mer på stämningar än svåra solon. Jodå, jag beskrev Matthew  Halsall med samma ord, skillnaden är dock att detta är mer gitarrbaserat.

Waxahatchee – Cerulean
Ung indierock med låtskrivaren Katie Crutchfield i spetsen

Skator – Vita kala
Lina Högström döljer sig bakom namnet Skator. Hon gör en mycket avskalad visa. Kan utvecklas till en stor favorit, men behöver mer tid

Väsen – Mindset
Folkmusikgruppen som jag ofta gillar var tredje låt med, så även på detta album. ”Polska for tomorrow” är en höjdare

Miss Li – Wolves
Än så länge älskar jag bara en låt på detta album. Covern på Stefan Sundströms ” När tåget går”.