måndag 29 oktober 2012

Ferhat Tunç - Dersim - Kirmanciye Laments




De senare skivorna jag recenserat på bloggen har spelat på min hemmaplan. Det har varit musik djupt rotad i amerikansk och europeisk singer/songwriter tradition, lätt att ta till sig, men - ibland- också lätt att tröttna på. Detta är något helt annat.

Den kurdiske sångaren Ferhat Tunç har flera gånger fängslats för sina åsikter och sin musik. Hans sånger sjungs på förbjudna språk och berättar om en verklighet som Turkiska myndigheter inte vill se.  Om jag fattat saken rätt, så är Dersim - Kirmanciye Laments ett album som pekar på 1930-talets folkmord i Turkiet, närmare bestämt i det kurdiska distriktet Dersim.
För att underlätta för dig och mig, så går en kör in med jämna mellanrum och sjunger på engelska. Kanske är det av samma skäl som låtarna är smyckade med elektriska gitarrer och andra västerländska drag. Ändå är detta musik som framförallt låter österländsk. Det har tagit tid för mig att komma in i denna värld. Visst har jag lyssnat till liknande musik förr, men då har det ofta varit en dansant variant. Ferhat Tunç gör inte musik att dansa till. Det är istället toner och ord att begrunda.
Sakta har musiken vuxit för mig och jag känner en allt större kärlek till dessa sånger. Jag förstår inte allt, men ändå tillräckligt för att tårarna skall rinna.

Efter att lyssnat på denna skiva ännu en gång, så slår mig tanken; va fan gnäller Peter LeMarc och jag för?

Peter LeMarc - Svag doft av skymmning



Peter LeMarc är sedan länge en av Sveriges bäst säljande artister. I drygt 20 år har han gjort text och musik som berört väldigt många människor. Framförallt är det texterna som folk kunnat känna igen sig i. Det har ofta varit personliga rader om vardagens drömmar och besvikelser. Så är de också på denna platta. Temat är sorg och förlust. Musikaliskt brygger han samma brygd som tidigare; två delar singer/songwriter tradition och en del soul.
Det är verkligen inget nytt under solen, men vad gör det när det är så bra.
För mig är Peters skivor som brev från en god vän. Jag lyssnar, känner och drömmer. Tänker att det kunde lika gärna vara jag. Hans musik blir som en oas av riktiga tårar och äkta skratt i en tid då de mesta känns syntetiskt och på låtsas. Min favoritlåt just nu: Gråta som en karl

Lyssna här

Jag har skrivit om Peter även här.
 

söndag 28 oktober 2012

Glen Hansard -- Rhythm and repose


Ännu en irländare som låter amerikansk. Tydligt ekar sjuttiotalets singer/songwriters i Hansards röst. Än så länge tar jag emot hans musik med öppna armar, men frågan är om det håller i längden. Har Hansard tillräckligt med personlighet för att bli något annat en kopia på  Van Morrison? som i sin tur har knyckt allt från det stora landet i väster. Kommer jag att tröttna på detta efter någon månad?
Vet inte. I väntan på svaret njuter jag av detta album.

Lyssna här

Badly Drawn Boy - Being Flynn




Jag har alltid gillat filmmusik. Den innehåller ofta starka känslor och stämningar. Sällan håller dock ett soundtrack för att bara lyssna på. Det blir ofta för många kompositioner som inte funkar utan filmen. I viss mån gäller det även Bieng Flynn, men denna platta klarar sig förvånansvärt bra i CD-spelaren. Badley Drawn Boy har gjort ett soundtrack där typiskt  instrumentala filmlåtar blandas med sånger i olika stilar. Många av spåren kastar sig mellan ensam akustisk gitarr och stora stråkarrangemang. I "Last day", är stråkarna svullstigt allvarliga och i sången "I'll keep things you throw away" samsas en vemodig cello med den akustiska gitarren. Ibland får maskinerna tala. En sång som "The space between my ears" låter nästan åttiotals -  syntig. "Another day, another night smakar sextiotals -soul. Det skulle kunnat bli splittrat, men känns bara uppfriskande. Med varsam hand och stor skicklighet gör Badly Drawn Boy hela tiden stor musik och på något märkligt sätt skapar han en smakfull helhet.

Nästa steg, för mig, blir att se filmen.


Lyssna här



fredag 26 oktober 2012

Två gånger Norge

Jag har redan med Ambjörg Liens Khoom Loy bland 2012 års favoritplattor. Här kommer ytterligare två norska skivor:

Bettina Flater - Women en mi

Bettina är norskan som lyckats etablera sig som flamencogitarrist i Spanien. Men hon  nöjer sig inte med att vara en kvinnlig kopia av mannliga kollegor. På sitt första album gör hon musik som är mer än flamenco. Hennes melodier är en fusion av olika stilar och hon sjunger med en innerlig, uttrycksfull röst. Det skall bli spännande att följa denna unga, begåvade musiker i framtiden.

Lyssna här

Steinar Raknes - Stillhouse

Vill man göra det enkelt för sig så kan man säga att Steinar Raknes är jazzbasist. Men på denna skiva går han inte att stoppa in i ett fack. Det är basen och Steinars röst som spelar huvudrollen. På ett respektlöst sätt framförs mestadels covers. Ofta är det bara basen som kompar när Steinar tar ton och ger nytt liv åt låtar som Corrina Corrina och I'm on fire. I en tid då man snart drunknar i väldiga ljudhav känns det befriande med dessa avskalade arrangemang.

Lyssna här

tisdag 23 oktober 2012

Passenger- All the little lights



Detta går rätt in i hjärtat på mig, utan att passera hjärnan. Bakom Passenger står Mike Rosenberg, en multi-instrumentalist av rang . Han gör folkpop med akustiska arrangemang och lalliga refränger.  Rosenberg är en duktig härmare , inte minst hör man tydliga influenser från Cat Stevens. Kanske är det därför jag fastnar direkt, men det är också rösten, den dryper av gråt och vemod. Hjärnan säger att albumet är i lalligaste laget och att Rosenberg bara är en kopia, men  jag skiter i hjärnan just nu. Detta är musik jag vill lyssna på om och om igen.

Lyssna här

torsdag 18 oktober 2012

Mick Flannery-Red to blue




Flannery är en  singer/ songwriter från Irland. Bob Dylan och Tom Waits är två tydliga influenser. På många sätt är detta musik enligt singer/sonwriter mallen. Akustisk ljudbild, snygga stråkar,
 mollstämda melodier och rosslig röst. Ändå är det något hos denne man som sticker ut i den ständiga floden av musik. I sånger som "Only gettin' on" och "Up on that hill" berör han verkligen. Han kan rocka också. Till exempel svänger den inledande "Gone forever" riktigt bra.

Lyssna här

måndag 15 oktober 2012

Ulf Lundell - Rent förbannat




Det finns en låtlista på Spotify med mina absoluta favoritlåtar. Lundell har med fyra sånger på den, fler än någon annan. Samtidigt kommer sällan Lundell med när jag listar mina favoritalbum.
Det säger en del om min relation till hans musik, han är ofta ojämn och framförallt för produktiv. Detta nya album innehåller till exempel 25 låtar! Resultatet blir, som vanligt, höga berg och djupa dalar.  Jag älskar låtar som "Moln utan minnen" och "Är vi lyckliga nu", men i  en sång som "Dom fyras gäng"går Lundell på tomgång. Då hjälper det inte att han säger viktiga politiska sanningar.

Fast en ojämn platta är ju också en platta.

Lyssna här

söndag 14 oktober 2012

Beth Orton - Sugaring Season


Jag älskar singer/songwriters. Det hindrar inte att jag ibland kan hålla med de kritiker som säger att mycket i genren låter ungefär likadant. Skönt då med en som Beth Orton. Hon går verkligen sin egen väg. Med sin egensinniga röst och sina  småkantiga melodier liknar hon ingen annan.
På nittiotalet var hon påverkad av triphop. Numera har hon lämnat de elektroniska klangerna bakom sig och ger oss en betydligt mer akustisk ljudbild. I sånger som Something more beautiful och Candles låter hon snarare lite psychedeliskt på ett sätt som för tankarna till sjuttiotalets John Martyn och Nick Drake.
Beth Ortons musik är inget du kan ha i bakgrunden medan du äter chips och småpratar med vänner. Släck istället ljusen, sätt dig tillrätta och lyssna koncentrerat. Då kommer hon till sin rätt.

Lyssna här

Annbjörg Lien - Khoom Loy




Norskan Lien är en hejare på hardangerfela och nyckelharpa. Med rötter i nordisk folkmusik möter hon här toner från stora delar världen. Det är en sådan hejdlös blandning att det egentligen inte borde fungera, men det gör det. Ofta svänger det så att mina stela ben inte kan stå still och när Lien sjunger, för första gången på skiva, smälter dessutom mitt hjärta. Det är ligger nära till hands att jämnföra med Ale Möller band. Men medan Ale Möller band låter splittrat,  får Annbjörg Lien till en njutbar helhet av alla influenserna.

Lyssna här

lördag 13 oktober 2012

Joel Rafael - America come home






Joel Rafael är en amerikansk singer/songwriter. Han har mest gjort sig känd som tolkare av Woody Guthrie. Plattans första spår är just en tonsättning av en Woody text. För övrigt dominerar Rafaels egna kompositioner på denna skiva. Det är musik väl rotad i den amerikanska folktraditionen, med  socialt engagerade texter. Det förvånar inte att personer som Jackson Browne, Crosby och Nash höjt Rafael till skyarna. Skälet är förstås att detta är modern amerikansk folkmusik av allra bästa slag.



Lyssna här

fredag 12 oktober 2012

Nördens årslistor

I flera års tid har jag i december gjort en lista på årets bästa album. Det har sett lite olika ut år från år. Förra året började jag på plats 20 någon gång i oktober och gick sedan långsamt uppåt på listan. Den 21 december släppte jag så ettan. Hela listan såg  ut så här:
1-10 kan du klicka på, så får du upp artikeln.

2011 ÅRS BÄSTA ALBUM ENLIGT DRAKE 2011-12-21

1. Merit Hemmingsson - EQ
2. The Decemberists – The King is dead

2. Ryan Adams - Ashes and fire

3. Jenny Almenius – Sånt som brinner
3. Among The Oak & Ash – Devil ship

3. Sara Thuresson – jag säger nu
4. Danny Schmidt - Man of many moons
4. The Smithereens – 2011
5. Fatoumata Diawara – Fatou
5. Laura Marling – A creature I don´t know
6. Anna Järvinen - Anna själv tredje

6. Dan Hylander och orkester - Den försenade mannen
7. My Brightest Diamond – All things will unwind
7. Bright Eyes – The peoples key
8. Söndörgö – Tamburising: Lost music of the Balkans och The head and the heart - The head and the heart
9. Oscar Danielsson – Stockholm – mitt hjärta och Maria Mena – Viktoria

10. Paper Aeroplanes - We Are Ghosts
10. The Red Button - As Far as Yesterday Goes
11. June Tabor gånger två

11. Damon & Naomi - False Beats and True Hearts
12 Eilen Jewell - Queen of the minor key
13. Madeleine Peyroux -Standing on the Rooftop
14. Navarra - Nya Fönster
15. Girls - Father, Son, Holy Ghost
16. Sergent Garcia - Una y otra vez
17. Siri Karlsson - Gran Fuego
18. Ry Cooder -Pull Up Some Dust And Sit Down
19. Josef & Erika - Floods
20. Fleet Foxes - Helplessness Blues

Som ni ser är det en mycket förvirrande årslista med bland annat tre treor. Anledningen till denna rörighet var sättet listan skapades på. Fram i december hade det dykt upp massor med nya, bra skivor som jag ville få plats med . Ända sättet var att låta flera album dela samma placering. Det blev inget bra. I år har jag därför bestämt mig för att göra annorlunda. Jag recensenserar varje vecka ett antal bra album. Med ojämna mellanrum gör jag sedan en tio i topp lista. Den kommer att se olika ut varje gång. Album kommer att klättra upp och ner. Några kommer att falla bort under resans gång. I slutet på december kommer så den slutliga årslistan.
Låter det krångligt och nördigt? Jodå,  det blir lätt så när jag är inblandad. En sak är dock säker; jag kommer att ha kul, hoppas det gäller dig med.

torsdag 11 oktober 2012

2012 års bästa album - så här långt 2

1. Tomas Andersson Wij – Romantiken
2. Liz Green - O, Devotion
3.Great lake swimmers - New wild everywhere
4. BraAgas - Fuerte
5. David Myhr- Soundshine
6. Kathleen Edwards - Voyageur
7. Karima Nayt - Quoi d'autre
8. God old war- Come back as rain
9. Leonard Cohen- Old Ideas
10.Throwback Suburbia - Shot Glass Souvenir

fredag 5 oktober 2012

David Myhr - Soundshine



De som läst min blogg ett tag vet att mitt musiklyssnande numera har en tendens att pendla mellan två ytterligheter. Å ena sidan ensamma ledsna människor med akustisk gitarr, å andra sidan  glad, melodisk gitarrpop, eller powerpop. Soundshine är det senare. David Myhr var en gång en del av Merrymakers, ett norrländskt poprockband. Numera är denna Piteå-kille solo och gör melodier som är likt söta karameller. Det doftar Beatles, Beach Boys och nittiotalets indiepop så att näsvingarna fladdrar. Plattan är otroligt jämn. Möjligen är det också en svaghet, det blir en aning jämntjockt, låtarna går i samma tempo och refrängerna är snarlika. Men vad gör det, när de är så bra?