BraAgas - Fuerte

BraAgas är ett världsmusik-band från Prag. Deras musik hämtar influenser från hela Europa, inte minst från Balkan. I BraAgas är det den kvinnliga rösten som dominerar, av bandets sex medlemmar är fem kvinnor. En sång som Radule får mig att tänka på Bulgarisk damkör, Yo me levanti´ är vemodig på ett nästan nordiskt sätt. Det skulle kunna bli spretigt, men så är inte fallet. Detta band skapar tidlös folkmusik som håller för många mörka höstkvällar. När skvalradion har blåst hål i huvudet och höstregnet fått mig att krympa, då tröstar jag mig med BraAgas.

 lyssna här

Peter Nordberg - Här i nord

En svensk 42-åring som är stjärna i Norge. Tillsammans med Vidar Johnsen bildar han en duo vars album sålt platina i landet.
I Sverige är Peter Nordberg däremot ganska okänd. Det borde snart vara slut med det. Denna platta är nämligen så bra att det vore konstigt om den inte innebar ett svenskt genombrott. 
Albumet innehåller vemodig visrock med eftertänksamma texter. Ett och annat spår låter kanske lite väl mycket radio P4, men som helhet är det en mycket bra platta som känns på riktigt.
Mitt favoritspår är "Akta dig", en sorglig kärlekssång som smakar svensk folkmusik.

Lyssna här

Don Ross - Upright and Locked Position

Denna kanadensare kan göra allt på en akustisk gitarr. Fingrarna far likt virvelvindar över strängarna. Det skulle kunna bli för tekniskt, kliniskt och känslokallt, men, nej. Don Ross har nämligen den ovanliga förmågan att kombinera bländande  teknik med stor känsla. Visst påminner det en del om namn som Leo Kottke, John Renbourn och Bert Jansch, men Don tillför mer jazz än nämnda herrar. Sedan svenske Thomas Almqvist dog för några år sedan har jag saknat en akustisk gitarrist som verkligen berör mig. Nu tror jag att jag funnit honom.

Lyssna här

Liz Green - O, devotion!

Det smakar amerikanskt -20 tal, med  en röst som påminner om Billie Hollidays och en ljudbild som som för tankarna till en deprimerad frälsningsorkester . Men Liz Green är inte alls det hon låter som. Hon är  en ung tjej från Manchester i England.
Med bland annat akustisk gitarr, tuba och sordintrumpeter, gör hon musik som sticker ut och som är omöjlig att kategorisera.
Det har tagit lite tid för mig att komma in i Liz ljudvärld. Det är avskalat och enkelt. Tenderar att bli enformigt, tyckte jag först. Men med tiden har musiken vuxit  och inte minst texterna får mig att sitta kvar framför högtalaren. Liz Green berättar mörka, kluriga historier som man bär med sig.
Självklart är detta ett av 2012 års bästa album. O, Devotion! kommer med nästa gång då min årsbästalista uppdateras.
Lyssna här

2012 års bästa album - så här långt

1. Tomas Andersson Wij – Romantiken
2. Great lake swimmers - New wild everywhere
3. Kathleen Edwards - Voyageur
4. James Yorkston - I am a cat from a book
5. Karima Nayt - Quoi d'autre
6. God old war- Come back as rain
7. Leonard Cohen- Old Ideas
8.Throwback Suburbia - Shot Glass Souvenir
9. First aid kit- The lion's roar
10. Gravenhurst– The ghost in daylight

Läs mer om samtliga plattor här

James Yorkston - I am a cat from a book

Ett av 2012 års bästa album, så här långt, är James Yorkstons senaste. Denne skotte har nu släppt sin sjunde skiva. Egentligen är det mesta sig likt, samma eftertänksamma indie folk. Ändå har det hänt något nytt. Jag är inte säker på om det är James eller jag som har förändrats, men för första gången far hans låtar och arrangemang rätt in i  mig. De flesta sångerna är långsamma, vackra likt diamanter, ett fåtal går snabbare, men innehåller samma skönhet och skörhet.
Just skörhet är ett ord som kommer till mig gång på gång. I denna musik finns en öm, känslig närhet som jag inte hört sedan Nick Drake och John Martyns dagar. Mycket talar för att denna skiva kommer att växa ännu mer i mitt hjärta.
Lyssna