From The Byrds to The Eagles

Se denna fantastiska dokumentär om vad som hände i Los Angeles under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Klicka på länken nedan:

http://www.youtube.com/playlist?list=PL10421B96F84F0BD4&feature=plcp&fb_source=message

Joe och Joan; två åldringar som vågar mer

När jag var ung trodde jag på rockmyterna. Bl a den om att man måste var ung och arg för att utvecklas, med stigande ålder stelnar man och blir feg och tråkig.

Nu när jag själv är över femtio har jag insett att det till viss del är precis tvärtom. I och med ökad ålder och erfarenhet vågar många strunta i de kommersiella kraven och göra det man själv vill.

De två senaste exemplen på detta är Joe Jackson och Joan Armatrading. De har båda släppt album i år som sticker ut. Joe har gjort en hyllningsskiva med Duke Ellingtons låtar och Joan har gjort sin första jazzskiva. Inget av albumen är mästerverk, men jag är imponerad av artisternas mod och egensinne. För Jackson är det inget nytt, han har i många år gjort vad som fallit honom in, utan att bry sig om trender och vad andra tycker. Det är inte för inte som han ibland kallas den musikaliska kameleonten. Armatrading har först på senare år lämnat sin gamla singer/songwriter fåra och experimenterat med andra stilar. Hennes senaste jazzskiva var avslutningen på en album-trilogi som inleddes med en bluesskiva. Platta nummer två hade rock som tema. Eftersom alla tre albumen innehåller uteslutande Armatradings egna kompositioner, så låter det väldigt personligt och eget. Det jag kallar jazzskivan är t ex mer Armatradings typiska harmonier med jazzarrangemang, än vanlig jazz. Påminner det om något så är det Steely Dan.

Vill man göra det enkelt för sig kan man kalla både Joes och Joans skivor för jazzrock, men de skulle säkert värja sig mot den och alla andra etiketter. Detta är frågan om två artister som är alldeles för personliga för att kunna placeras i något musikaliskt fack

Lyssna

Lyssna

Folkmusikvågen på sextiotalet

Det började i Greenvich Village i New York. På klubbar och caféer satt unga killar och tjejer och  klinkade på akustisk gitarr. De hade inpirerats av något lätt grånade herrar och damer som nu nöjt stod i bakgrunden med breda leenden. Snart spred sig vågen över världen, folkmusikscener öppnades nästan överallt.  Man var klart påverkade av vad som skett i New York, men i många länder blandades de amerikanska influenserna med egna traditioner. I London hette folkklubbarna  the Troubadour, och Les Cousins. I Stockholm var det Vispråmen Storken som var samlingsplatsen för den nygamla vågen.

Jag önskar att jag varit med när det begavs sig, tyvärr var jag fullt upptagen i sandlådan då.. Som tur är finns musiken från denna tid kvar. Jag har gjort tre låtlistor på Spotify, lyssna på dem:

Artists from Greenwich Village in the 60's


Artists from London music clubs in the 60's


Svenska visvågen