Propaganda för bortglömd musik - David Ackles

David Ackles var en av alla dessa singer/songwriters som kom fram i slutet på sextiotalet. Han fick aldrig något kommersiellt genombrott, men har influerat många andra artister, Elvis Costello och Elton John är två exempel.
I mitten av sjuttiotalet var det inte längre något skivbolag som vågade satsa på hans musik och Ackles stod utan skivkontrakt. Han övergick då till film och teatermusik. 1999 avled han i cancer.

De album han gav ut är alla mycket personliga. Ackles musik är ofta melankolisk och texterna beskriver de mörkare sidorna av livet. Det finns en tydlig inspiration från crooners, teater och cabarémusik. Det är lätt att dra musikaliska paraleller till båda Scott Walker och Tim Buckley. Rufus wainwright är en av den unga genationens musiker som tydligt påverkats av Ackles.
Själv hittade jag David Ackles tack vare Elvis Costello, han är nämligen ett stort fan.
Det tog ett tag innan jag kom in i musiken, den behövde tid. Numera är alla Ackles album favoriter. Du kan lyssna till några av dem på Spotify

Dylan på spotify

Sedan en tid finns Dylan på Spotify, på riktigt. Tidigare har man bara kunnat finna udda album, men numera finns nästa hela hans katalog. När jag lyssnar, på delar av materialet, slås jag av vilken otrolig låtskrivare han är. Som textskrivare är han den störste någonsin. Ingen annan har sagt så mycket i en tre minuters rocklåt. Det vore på sin plats att han fick Nobelpriset i litteratur. Dels skulle det vara ett sätt att erkänna Dylans storhet, men det skulle också vara ett viktigt tecken i tiden. Numera är poesi, inte i första hand, något man läser i en bok. Nä, för de flesta är poesi en bra låttext. Dylan var den första som skapade poesi i den formen och han är fortfarande den bäste.

Jag har förstås inte kunnat låta bli att gör en Spotifylista med mina Dylan favoriter.
Lyssna här

Girighet

Jag läste att svenska barn har i genomsnitt 600 leksaker och att amerikanen köper ett nytt plagg i veckan,året runt. En vanlig svensk äger mer än vad en kung gjorde på medeltiden. Våra behov är tillfredstälda för längesedan, men våra begär tycks vara omättliga.
Vi säger att det viktiga i livet är det man inte kan äga; natur,vänskap,kärlek och trygghet. Samtidigt jagar vi prylar likt hungriga vargar

Ebba Forsberg i Göteborg 2012-03-17

Klockan är närmare 24.00 när hon äntrar scen. Klädd helt i svart och med ett gåtfullt leende ställer hon sig vid micken. Fyrmanna-bandet avslöjar omedelbart hur skickliga de är och ger Ebba en musikalisk bädd där hennes fantastiska röst ligger tryggt. Ebbas ögon är oftast slutna när hon sjunger. I mellansancken har hon dock en blick som naglar fast publiken och som förstärker intrycket av att detta är på allvar.
Det är precis så hon känns; som en äkta, allvarlig sjungande yrkeskvinna, bland all ytlighet och alla gapskratt.
För mig känns detta befriande. Jag ser att flera i publiken sluter sina ögon under sångerna. En man gungar, sittande till musiken och hans ansiktsdrag vittnar om att han är starkt berörd. Det är även jag, berörd och glad. Allvaret gör mig glad.

Nytt

Jag hade tänkt att jag skulle ägna våren åt att lyssna på de plattor jag redan har. Det finns så många bra låtar som verkligen förtjänar att spelas om och om igen.
Men jag kan inte låta bli att samtidigt leta efter nytt. Det är en speciell känsla när öronen möter något de inte känner igen. Det pirrar i magen, känns lite som när man fick en julklapp som barn.

Tidningen Lira hjälpte mig att hitta denna debutant. Visst är det bra musik och en häftig film? Dessutom älskar jag tretakt.

Obskyr folk

Kanske är det en reaktion på att jag såg melodifestivalen igår? Idag har jag nämligen botaniserat bland obskyr folkmusik. Artister som aldrig nått några listor, som är svåra att finna både på skiva och Spotify, men som ändå är klart värda att lyssna till. Youtube är faktiskt det forum där det är lättast att hitta dessa udda namn.
Här kommer några klipp:

Nedslag i musikhistorien - Louis Jordan

Frågan är om det blivit någon Rock n´roll utan Louis Jordan. När storbanden blev för dyra på fyrtiotalet, tog jumpbanden över. Ett var Louis Jordans The Tympani Five. De svängde lika bra, men hade en mycket mindre sättning. Det var piano, bas, trummor, sax, och gitarr. Man förenklade swingmusikens riff och saxofonen fick en solistroll. Ljudbilden blev allt fränare och texterna utmanande. Musiken utvecklades succesivt till det som kom att kallas Rythm and blues. På femtiotalet bytte musikstilen namn till Rock n´roll, Jordan hade tappat sin betydelse, men många av de nya namnen var klart påverkade av denna rockmusikens urfader. Till exempel stal Chuck Berry sitt klassiska riff i Johnny B Goode från Tympani Five. Lyssna här

Själv har jag lyssnat in mig på Louis Jordan först på senare tid. Jag slås av energin, glädjen och kraften. Det är verkligen musik som håller än idag.

Lyssna på Spotify här

Tiderna förändras

Det fanns en tid då jag var på konsert varje helg. Sedan blev jag småbarnsförälder och jag gick nästan aldrig ut. Nu är barnen snart vuxna och åter står jag och hänger på stans hak för att lyssna till bra artister. Jag är visserligen gråare, något krokigare, men entusiasmen är den samma.
Under några veckors tid har jag hunnit se:
Cirkus cirkör,Träd Gräs och Stenar, Anna Ternheim, Wishbone Ash och Tomas Andersson Wij. Ikväll skall jag på Vibafemba. Frida Hyvönen och Ebba Forsberg blir det inom en snar framtid. Några recensioner blir det sällan på denna sida, jag har svårt att få ur mig något meningsfullt efter en konsert.
Så jag nöjer mig med att konstatera:
Det är himla roligt att springa ute igen.

När jag träffade Richard Thompson

Februari 1983 kom Richard Thompson till min hemstad. Han skulle spela ensam med akustisk gitarr på ett av stans diskotek. Tillsammans med två vänner gick jag dit full av förväntan. Men redan i kön förstod jag att jag var ganska ensam om att komma för Thompsons skull. Jag blev minst sagt orolig av kommentarer som:
- Någon, jävla folkmusiker skall spela
- Äh, va fan. Skall dom stänga av disco musiken då?
Jag bet mig i läppen för att inte säga nåt. Väntade tålmodigt i kön. Och så äntligen var jag då framme vid insläppet .
- Hur gammal är du då. sa dörrslusken med en lätt uppkäftig ton
- 23, sa jag och visade fram legget
- Nähä, sa han efter att ha tittat på mitt ID kort, inte förrän om två veckor. Här måste man vara 23, du kommer inte in
Hela världen rasade för mig. Här var jag den enda som kommit för Thompsons skull, så släpper de inte in mig
- Jag måste in, stönade jag och höll en lång utläggning om att jag var stans största Thompson fan och att det vore en stor synd att inte släppa in mig, åtminstone borde jag få reda på var han spelade nästa gång
Efter fem minuters tjat tröttnade vakten. Han tog tag i min jacka, drog in mig och sa:
- Häng me
Han gick före och jag efter, in i en rökig discolokal, vidare utmed en lång korridor, ner för en trappa och slutligen in genom en dörr.
Det var den dörren som ledde in i logen. Vakten försvann med orden:
- Du få la fråga honom va han har nästa spelning.
Så stod jag där med en trött Richard Thomspson sittande en meter framför mig.
- Hello, your welcome to Trollhättan on monday, sa han och sträckte fram handen.
Jag blev som förstenad, det ända jag lyckades få fram var ett
- Äääää, sedan bockade jag och gick.

Måndag kväll såg jag honom i Trollhättan. Det var otroligt bra, men det är en annan historia

Texten fanns ursprungligen på bloggen: Drakes Musik