Dogma-lyssning

Under senare år har mitt sätt att lyssna på musik förändrats. Jag surfar mellan olika låtar på nätet, lyssnar aldrig på hela album och sällan på samma låt två gånger. Resultatet blir ett ytligt lyssnande. Musiken får inte tid att växa in i mig och det jag tenderar att spela på samma typ av låtar hela tiden. Dessutom lyssnar jag alldeles för mycket på nedladdade album, där artisten sällan får den ersättning han/hon förtjänar.

Inspirerad av vissa filmmakare har jag nu bestämt mig för att göra regler för mitt musiklyssnande. Mitt eget "Dogma". Lars von Trier och grabbarna hade tio punkter, jag nöjer mig med fem.

1.Jag skall bara lyssna på hela album
2. Varje "nytt" album skall lyssnas på ca 10 gånger innan jag byter till ny platta.
3. Inga fler skivor skall laddas ner.
4. Minst en CD i månaden skall köpas.
5. Spotify skall användas mindre (även dem ger artisterna för dåligt betalt)

Guld från skivhyllan: A few small repairs

Shawn Colvin - A few small repairs
I slutet av åttiotalet kom en våg av unga tjejer med akustisk gitarr. Shawn Colvin fanns med redan då, men till att börja med stod hon i skuggan av namn som Suzanne Vega, Tanita Tikaram och Tracy Chapman. Nu, några år senare, är det tydligt att Shawn kanske är den mest begåvade av dem alla. Tydligast visar hon det på detta album från 1996. Här finns inte en dålig låt. Med gråten i rösten berättar Colvin om brustna drömmar och stor längtan. Musiken är typisk amerikansk folkrock med akustiska gitarrer och ylande munspel. Liknande musik har gjorts många gånger förr, men nästan ingen gör det så bra som Shawn Colvin.
Albumets bästa spår är "If I were brave", en helt akustisk sång som får tårarna att rulla utmed mina kinder.

En fantastisk cover på en underbar låt

Acid Folk/ Psychedelic folk

Som ni vet, gillar jag Brittisk folkmusik. Ibland tycker jag dock det blir lite väl stelt, ordnat och vackert. Tur då att det finns Psychedelic folk. Ibland kallas det också Acid folk. Det är en genre som hela tiden balanserar på gränsen mellan galenskap och genialitet.
Första generationen band och artister växte fram under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.
Framförallt var det i Storbritannien som man började experimentera med folkmusiken.
Först ut var The Incredible String Band. Därefter kom en rad med artister som sjung halvfalskt, spelade på underliga flöjter och slog på hemmagjorda trummor. Texterna handlade om magiska blommor, violetta själar och annat obegripligt.
Under senare år har det kommit en ny generation musiker, främst i USA. Numera kallas det ibland för Freak Folk.

Förvånansvärt mycket finns på Spotify. Jag har gjort en låtlista med allt från de självklara namnen till mer udda artister

Lyssna här

Kate Wolf - Propaganda för bortglömd musik

Kate Wolf var en amerikansk folksångerska och låtskrivare med en alldeles för kort karriär. Bara 44 år gammal dog hon 1986, i leukemi. I en tid då många andra singer and songwriters hade både elgitarr och synt i kompet, valde Kate en annan väg. Envist höll hon fast vid en akustisk ljudbild.
Hennes skivor väckte inte någon större uppmärksamhet, men flera av hennes sånger har gjorts kända av andra artister. Bland annat har Nanci Griffith och Emmylou Harris spelat in Kate Wolfs musik.
Hon är som bäst i mollfyllda sånger. I dem skapar hon stämningar som få kommer i närheten av.
Om du vill lyssna mer på Kate Wolfs rekommenderar jag samlingsskivan "Gold in California". Tyvärr finns inte Kate på Spotify, men du kan hitta en hel del på youtube.

TV program om musik

Den typiske rock och popälskaren är inte längre en finnig tonåring. Medelåldern är numeras hög och några har t o m uppnått pensionsåldern. Kanske är det därför det idag görs en hel del TV-program som tar rockmusiken på allvar.
Här är tre exempel på aktuella, mycket bra, program.

Hitlåtens historia
Hitlåtens historia


Låtarna som förändrade musiken
Låtarna som förändrade musiken


Pop och politik
En UR serie. Före detta radioprogram. Kommer inom kort på TV

TRÄD GRÄS OCH STENAR MED THOMAS TIDHOLM

De började 1967, då under namnet Pärson sound. Efter många år och flera namnbyten, stod de igår på Nefertitis scen.
TGS spelar en kraftfull och mininal psykadelisk rock som inspirerat många band under årens lopp.
Numera ser sättningen ut så här
Jakob Sjöholm -g.
Sigge Krantz -b.
Reine Fiske -g.
Thomas Mera Gartz -tr.
Thomas Tidholm -s.tr.

Konserten var en upplevelse. Den bestod av fryra långa improviserade musiksjok på upp till 20 min per sjok. Ärligt talat kan det varit samma låt gång på gång. Jag hörde ingen större skillnad, men det var bra. Det var ett andra set också med Tomas Tidholms "visor". Allt var som från en annan tid, en annan värld, inte minst förstärkte publiken det intrycket. Jag har sällan sett så många gråhåriga hästsvansar på män.

Propaganda för bortglömd musik - Terry Callier

Terry Callier har släppt skivor sedan sextiotalet, men få har brytt sig. Det är synd för han har konsekvent mejslat ut ett alldeles eget uttryck som få kommit i närheten av.
Som ung svart man i Chicago, med bl a Curtis Mayfield som kompis, var soulen en tidig influens. Så småningom började han uppträda på stans folkklubbar med akustisk gitarr. Samtidigt upptäckte han John Coltranes jazz. Alla dess intryck kokade Terry en egen gryta på.
Han första album är en skiva med bara traditionella låtar, men soul och jazzinfluenserna gör att han inte låter som någon annan folksångare.
På sjuttiotalet får han nytt skivkontrakt och släpper tre album som innehåller en unik blandmusik. Callier visar sig nu vara en fantastisk låtskrivare och med original låtar som Ordinarie Joe och Dancing girl blir han älskad av kritiker, som dock har problem med att sätta etikett på musiken. Är det folk eller jazz, eller rent av soul? Trots goda recensioner säljer Terrys skivor dåligt. Han får sparken från skivbolaget, får nytt kontrakt, men misslyckas åter med att sälja sin musik.
Under åttiotalet tröttnar Terry Callier och han försvinner från musikscenen.
Där kunde berättelsen slutat om det inte var för ett antal engelska DJ:s och musiker på nittiotalet. Acid jazz och Trip hop hade blivit modernt och artister som Massive Attack, och Beth Orton berättade för journalister att en av deras största influenser var Terry Callier.
Terry togs nu till England, turnerade och spelade in på nytt. Så sent som 2009 gav han ut albumet Hidden Conversation tillsammans med Massive Attack.
Än idag är det nog de tre album Terry släppte i början av sjuttiotalet som är han bästa. Plattorna är:
Occasional Rain (1972)
What Color is love (1973)
I Just Can't Help Myself (1974)

Terry Calliers bästa

Ps: Såg ni Michael Kiwanuka på Skavlan igår? Han är, enligt mig, tydligt påverkad av Terry Callier

Folk-jazz-soul

På senare tid har jag lyssnat på artister som gör någon slags Folksoul och/eller folkjazz. I detta musikaliska gränsland har det rört sig flera enormt begåvade musiker. Få har fått någon större publik. Några av dem ser du på bild ovan. Fler kan du lyssna på om du öppnar länken nedan.

Lyssna här