onsdag 30 november 2011

2011 års bästa album nr 4


Danny Schmidt - Man of many moons
Danny är en man, ensam med akustisk gitarr. Han är en av alla dessa amerikanska singer/songwriters som förvaltar ett arv, likt miljoner andra gjort tusentals gånger förut. Kan det verkligen vara något att bry sig om? Ja, jag tycker verkligen det. Danny Schmidt sticker nämligen ut. Samtidigt som traditionen fullständigt dryper av honom, så skapar han något personligt. Med mycket små medel bygger han upp en akustisk värld av kärlek, längtan och hjärnspöken. Ett landskap som jag lätt kan stiga in i. Jag känner lukterna, hör ropen och ser mer än vad ögonen kan. Detta är en folksångare för 2011, för adventsljusstakar och för mig.

Lyssna här

tisdag 29 november 2011

2011 års bästa album Nr 4


The Smithereens – 2011
För första gången på mycket länge gör Smithereens ett album med eget material. De senaste åren har de mest ägnat åt att spela in covers på Beatles och The Who. När de nu gör egen musik igen så låter det mycket Beatles-melodiöst, parat med The Whos attack. Resultatet blir lysande. Gitarrena skramlar, melodierna lockar och stämsången sitter. Detta är musik för bilkörning, ölhävning och peppning. När mörkret tar över; lyssna på Smthereens. När elräkningen är obetald; spela dem igen. När hösten blöter ner dig; tryck på reapet
Lyssna här

lördag 26 november 2011

2011 års bästa album Nr 5


Fatoumata Diawara – Fatou
29-åriga Fatoumata Diawara är från Mali och gör sin skivdebut med denna platta. På en akustisk gitarr spelar hon låtar som kan förstås över hela världen. Bland kompmusikerna i bakgrunden finns bland annat John Paul Jones från Led Zeppelin. Musiken låter mer sensuell och vacker än det mesta av det jag hört i år. Låt efter låt hittar hem hos mig. Som alla andra översköljs jag av musik från Europa och USA. Jag funderar över hur mycket bra musik jag egentligen missar. Då och då lyckas ändå toner från övriga världen nå mitt öra och ofta slås jag av hur bra det är. Ändå är det få som fångar mig så fullständigt som Fatoumata Diawara.

Lyssna här

fredag 25 november 2011

2011 års bästa album nr 5


Laura Marling – A creature I don´t know
Blott 21 år gammal släpper hon nu sitt tredje album. Hennes två första har blivit hyllade. Denna platta har dock inte mottagits med samma entusiasm. Det förvånar mig. Medan alla andra tycktes älska hennes tidiga plattor satt jag mest och funderade på när hon skulle blomma ut ordentligt. Nu tycker jag att hon har gjort det. För första gången skapar Laura Marling något alldeles eget. Hon river och sliter i mig, får mig att bli väckt, omskakad och upprymd. Musiken smakar fortfarande folk och singer/songwriter, men den är mycket mer än så. Ett bra exempel är låten ”The Beast”, den börjar stillsamt, folkligt, men utvecklas sakta till ett taggigt mästerverk. Flera av låtarna växer just på det viset. Som gammal gubbe kan jag inte låta bli att dra paraleller till sjuttiotalsbandet; Strawbs. Jag påstar inte att det låter likadant, men det är samma förhållningssätt. Folkmusiken är utgångspunkten, på det läggs en exprimentlusta som leder fram till något alldeles eget.




Laura Marling

Strawbs

söndag 20 november 2011

2011 års bästa album nr 6

Anna Järvinen - Anna själv tredje

Denna skiva har jag redan skrivit om en gång.


Läs här

2011 års bästa album Nr 6


Dan Hylander och orkester - Den försenade mannen
En och annan kanske lyfter på ögonbrynen av förvåning.
- Dan Hylander?? Är inte han död, var det någon som sa.
Svaret är nej, han lever i högsta välmåga och har nu gett ut sin första skiva på många år.
Ingenting är nytt, Dan gör samma kompott på amerikansk musik som han alltid gjort. Det låter precis lika mycket Jackson Browne och Springsteen som det gjorde under hans storhetsperiod på åttiotalet. Jag var ett fan då och är det fortfarande, trots att mycket lite förändrats musikaliskt, eller kanske just därför. Visst är det bra att förnya sig, men det är inte sämre att förädla det man är bra på. Det gör Dan Hylander med den äran.


Lyssna här

lördag 19 november 2011

Vad är det med Så mycket bättre?


Så fort programmet slutat börjar jag genast längta efter nästa avsnitt. Det hela är lite fånigt, jag erkänner det. Tv-programmet "Så mycket bättre" är upplagt som många andra svenska underhållningsprogram numera. Man samlar ihop ett antal kändisar, låter dem umgås ett tag, bli lite personliga och sedan får de förnedra sig i några lekar. Jag ogillar de flesta program i denna stil, men jag älskar "Så mycket bättre". Varför är det så?
Det första och viktigaste skälet är förstås att musiken får stå i centrum. Visst finns de fåniga lekarna även här och det grävs en del i privatliv, men musiken dominerar trots allt.
En andra orsak till att jag tittar på programmet varenda gång är covers. Jag har alltid älskat covers, men bara om en artist tar en annans låt och gör den till sin egen. När det fungerar som bäst får covern både låt och artist att bli bättre. Detta händer med jämna mellanrum i "Så mycket bättre"
En tredje anledning till att jag tycker om detta program är deltagarnas mänsklighet.
Det är frågan om stjärnor som sålt skivor i enorma upplagor och stått på de största scenerna,men när de skall spela eller spelas är det lika ängsliga som vem som helst.
De är osäkra när de skall framträda, blir rörda över att höra någon annan framföra deras musik och älskar att få beröm. Med andra ord: De är ungefär som du och jag.
Härligt att se tycker jag. Tro nu inte att jag sitter framför TV:n varje lördag kväll. Nä, jag ser programmet när det passar mig.


Jag kan inte låta bli att också bjuda på en spellista med covers som är minst lika bra som orginalen. Du finner dock ingen av låtarna från "Så mycket bättre" på den spellistan. De kan du höra överallt.
Bra covers

onsdag 16 november 2011

2011 års bästa album Nr 7


My Brightest Diamond – All things will unwind
My Brightest Diamond är lika med Shara Worden. Hon gör någon slags kammarmusik där det finns inslag av både cabaré, avantgarde och rock. I mina öron låter det som en gryta på Luire Anderson, Antony and the Johnsons och en tidig Regina Spektor. Resultatet blir alldeles eget och unikt. Det är ofta orkestrerat med flöjter, stråkar m m. Inga elektriska instrument hörs över huvud taget. Hade de inte varit för trumsetet som envist hamrar in rytmen, så hade musiken inte haft något med rock och pop att göra.
Shara Worden sjunger med påträngande röst. Hon släpper aldrig taget, bönar och ber om uppmärksamhet. Och visst får hon mig att lyssna koncentrerat. Hjärnan arbetar på högvarv för att hänga med i alla musikaliska tvärsvängar. Det är verkligen musik för både hjärna och hjärta

Lyssna här

tisdag 15 november 2011

2011 års bästa album nr 7


Bright Eyes – The peoples key
Conor Oberst | Bright Eyes har sedan sina tonår pekats ut som singer/songwriter traditionens nya fanbärare , som den nye Dylan osv. Själv har han värjt sig mot dessa epitet. Med denna skiva visar han tydligt att han kan mycket mer än att sjunga mollstämda sånger till akustisk gitarr. Skivan är fylld av mycket bra indie-rock. Jag blir förälskad i melodi efter melodi och njuter av Conors fantastiska sångröst. Musiken får mig att slappna av och bli glad. Vad mer kan man önska sig?
lyssna här

lördag 12 november 2011

Göteborgsmusik: Musikgruppen KAL


Musikgruppen KAL är en akustisk visgrupp från Göteborg som bildades 1983 och består av Malte Krook, Bosse Andersson och Christer Larsson. De första bokstäverna i deras efternamn bildar namnet KAL, men Kal är även ett passande namn med tanke på deras tydliga förankring i Göteborg. Gruppen är lite av en instution i stans viskretsar.
Utförligare biografi än så klarar inte jag av att göra. För mig är KAL framförallt en skiva; Gamla och nya sjömanssånger från 1992.
Det är ett album som snurrat mycket i mitt hem. Som titeln anger innehåller det nya och gamla sjömanssånger. De tretton första spåren är orginalmusik, medan de tolv sista är visor vi känner igen. Framförallt orginallåtarna är modern visa av högsta klass. Texterna beskriver verkligheten för dagens sjömän. De tre musikanterna spelar med en enorm känsla och sången är genomgående på underbar Göteborska. Även när KAL tar sig an mer traditionella sjömansvisor, gör de det med en känsla av nutid. Jag gissar att plattan är omöjlig att få tag på, därför får ni här ett spår av mig. Lyssna och njut:


Därför satt vi tyst i mässen

torsdag 10 november 2011

2011 års bästa album Nr 8

Söndörgö – Tamburising: Lost music of the Balkans
Söndergö är ett band från Ungern . På stränginstrumentet tambura skapar de balkanmusik som svänger på ett lugnt och avslappnat sätt. Söndörgö har, förutom tamburan, också saxofon ,dragspel och stråkar i sättningen. Jag har lyssnat en hel del på balkanmusik under senare år. Ofta har det varit band som verkar i Sverige. Östblocket och Andra generationen är två exempel. Medan dessa band gör en popig balkanmusik med festkänsla, så står Söndörgö för något helt annat. Det är akustiskt, vemodigt, men samtidigt rytmiskt. Det är musik som jag vet mycket lite om och inte riktigt förstår, men det hindrar mig inte från att tycka mycket om den.










The head and the heart - The head and the heart


Denna skiva har jag redan skrivit om. Läs länken nedan:


måndag 7 november 2011

2011 års bästa album Nr 9

Oscar Danielsson – Stockholm – mitt hjärta
Jag hörde Oscar Danielsson i ett barnprogram när min dotter var liten. Redan då slogs jag av att han sjung direkt till mig. När han nu ger ut sitt femte album så kvarstår det där intrycket, han vill mig något viktigt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som får mig att känna sådär. Oscar verkar i en klassisk singer/songwriter stil, melodierna låter ungefär likadana hela tiden och på detta album sjunger han dessutom om Stockholm på spår efter spår. Vad är det då som får en Göteborgare att känna sig så tilltalad? Jo, jag tror det är innerligheten, rösten och texterna. Oscar Danielsson har inte bara kommit på en ovanligt bra melodi som han varierar, han har framförallt en förmåga att skriva små berättelser som får mig att vilja lyssna om och om igen. Sången ”Richard har gjort slut med Louise” är ett lysande exempel. På drygt åtta minuter berättar han om en man som sitter fast i sin vardag och skriver ett brev till en vän som kommit vidare. Det är bara en av albumets många berättelser om längtan, drömmar och vardag. Det känns som om Oscar Danielsson blivit en vän som jag kommer att lyssna på i många år framöver.
Oscar Danielson – Stockholm i mitt hjärta


Maria Mena – Viktoria
Norska Maria dök upp i Skavlan. Plötsligt stod hon där, sjung en låt och gick sedan ut. Hennes nästan viskande röst dröjde sig kvar och fick mig att genast leta upp hennes senaste album. Det är musik som just nu spelas i radioapparaterna runt om i Europa. Maria sjunger med gråten i halsen, det är vackert, dramatiskt och sticker ut i floden av radiomusik. Sedan sin debut 2002, har Marias mognat och blivit allt mer personlig i sitt uttryck. I min värld får hon dessutom ett litet extra plus för att hennes pappa är från Nicaragua.
Maria Mena – Viktoria
Jag tycker Maria Mena påminner om Regina Spector

söndag 6 november 2011

2011 års bästa album nr 10



Paper Aeroplanes - We Are Ghosts
Detta är lättsam folklig pop med en blå kant runt refrängerna. Sara Howells sjunger som en gudinna, musiken smeker som en sommarvind och gör mig lugn och harmonisk. Någon gång kan det dock bli för lalligt och snällt. Den avslutade Save it är plattans bästa spår, där finns den smärta och sårbarhet som jag ibland kan sakna.

Paper Aeroplanes – We Are Ghosts

Under 2011 har gruppen även gett ut en EP, där bl a mästerverket Painkiller finns med.
Paper Aeroplanes – A Comfortable Sleep

Trots mina invändningar älskar jag ändå Paper Aeroplanes. Jag kan inte låta bli att spela dem gång på gång och sjunga med i refrängerna. Paper Aeroplanes musik får mig helt enkelt att må bra.

fredag 4 november 2011

2011 års bästa album: Nr 10




The Red Button - As Far as Yesterday Goes



The Red Buttom utgörs av låtskrivarparet Seth Swirsky och Mike Ruekberg. De hyllar popmusiken från mitten av sextiotalet. Det är det många som gjort, men medan andra gör halvtaskiga covers, så skapar The Red Buttom ny musik i sextiotalets anda. Detta album innehåller tolv orginallåtar som doftar Beatles som de lät innan Revolver. Här finns "Love me do" muspelet, skimrande gitarrer och perfekt stämsång. Tänk att man kan stjäla så mycket, men ändå skapa något eget. Perfekt musik när dosen av deppmusik blivit för stor.