Göteborgsmusik: Amanda

Jag tror det var 1987. En kväll tyckte min flickvän att jag skulle följa med och lyssna på en kör. Hur kul lät det på en skala? Körmusik var för mig grånande gubbar som stod som fastfrusna och sjung allvarligt.
Amanda visade sig vara något helt annat. Unga killar och tjejer sjung, dansade och gestaltade. Allt på en gång. Även deras val av musik kändes nyskapande. De sjung det mesta, inte minst världsmusik, men också Taube såväl som dånande rock. Allt framfördes med både stor känsla och teknisk briljans.

Jag minns att jag var alldeles omtumlad efteråt.
Aldrig hade jag upplevt en föreställning som gripit tag i mig så fullständigt.

Helt klart revolutionerade Amanda körmusiken. Många har inspirerats och idag är det få körer som står rätt upp och ner med näsan i nothäftena.
Amanda har gjort många medlemsbyten sedan åttiotalet, men sångensemblen finns fortfarande och gör konserter med ojämna mellanrum. De har gett ut flera bra skivor ,men det framförallt är live de skall upplevas. De finns på Spotify.

Nick Drakes influenser?

Varför lät Nick Drake som han gjorde? Vad hade han egentligen för influenser? Ofta buntas han ihop med övriga brittiska folksångare från sextiotalet.

Visst var han påverkad av dåtidens folkvåg, men Nick var helt klart annorlunda. De flesta gitarrister som hängde på Londons folkklubbar var starkt inpirerade av Davy Graham. Denne gitarrist hade utvecklat någon slags brittisk variant på den spelstil som amerikanska bluesgitarrister hade. I tidiga inspelningar med Nick kan man höra att även han provade på denna teknik, men han var inte särskilt duktig. Istället skapade Drake sitt alldeles egna sätt att spela och stämma gitarren. Även hans sätt att sjunga var klart udda. Han fraserade och höll ut på toner som ingen annan folksångare.

Förklaringen till allt detta är helt enkelt den att Nick Drake hade en hel rad med influenser som inte hade ett dugg med folkmusik och rock att göra. För det första var han inte gitarrist från början. Han var duktig på både saxofon och piano långt innan han började spela gitarr. På dessa instrument spelade han framförallt klassikt och jazz. När han som tonåring började köpa skivor så var det mest jazzplattor med bra saxofonister som inhandlades. I hemmet fanns dessutom mamma Molly som spelade och sjung egna sånger i någon slags vemodig music hall och kabaré stil. Denna musikaliska bakgrund lyser tydligt igenom när Nick börjar göra egen musik. Medan övriga brittiska folkmusiker lät väldigt amerikanska så fanns det en brittisk ton i det som Nick gjorde. Påverkan från såväl konstmusik som jazz hörs också.
Förvånansvärt få av dagens singer/songwriters gör covers på Drakes musik, trots att de ofta anger honom som influens. Det är däremot ganska vanligt att jazzmusiker väljer att spela hans musik. Kanske är det ganska logiskt. De känner sig troligen mer hemma i hans melodier och harmonier än folk och rockmusiker.

Här är en spellista med Nick Drakes musik i jazzversioner:

Nick Drake jazz
Och en med hans influenser:
Nick Drakes influenser

Påsksånger?

Varje vinter drunknar vi i jullåtar, men hur många påsksånger kan du? Nä, just det, ingen. Möjligen Gullefjun, men hur mycket påsk är det i den?
Påsken är verkligen diskriminerad. Jag roade mig med att gå in på spotify och söka på ordet jul. Jag fick hundratals träffar. Därefter sökte jag på "Påsk". Inte en enda träff. Påsklåtarna blir visserligen lite fler om man letar upp även engelska sånger, men ändå.
Jag har ändå försökt göra en spotifylista med påsklåtar. Det gick väl sådär.
spotify playlist

Jag har också samlat ihop lite påsk sånger för barn

Peter LeMarc - Mannen som jag avskyr att älska

Peter LeMarcs musik är känslosam, sentimental, radioanpassad och alldeles underbar. Jag har följt honom sedan tidigt åttiotal och det här är historien om Peter, helt subjektivt berättad av mig.

Han växte upp i Trollhättan. Första gången jag stötte på honom var när hans Box 81 agerade förband för Eldkvarn. Det var på en stor, privat fest i Göteborg, året var nog 1981. Peter var då en ung man med vilda ögon och stora gester. Han hade helt klart lyssnat massor på tidig Elvis Costello. Så lät också hans tidiga album, snabb poprock med tydliga influenser från brittiska nya vågen. Skiva efter skiva gavs ut, men ingen tycktes bry sig. Jag minns en dimmig kväll på Errols då, han efter sin tredje LP, jobbade för att få stämning bland de få som vågat sig dit. Albumen sålde dåligt, men 1987 smällde det till. Sången "Håll om mig" blev en hit och albumet "Peter Le Marc" blev en storsäljare. Nu var det en mer lågmäld och eftertänksam LeMarc som presenterade sig. Det lät inte lika mycket Costello längre, många drog istället paralleller till Van Morrison.

Den okände servitrissonen från Trollhättan var plötsligt firad stjärna. Plattorna sålde i massor och konserthallarna fylldes med folk. En och annan som gillat nya vågen-LeMarc, vände honom nu ryggen, men vad gjorde det när massorna tog över.

När jag idag lyssnar igenom LeMarcs nittiotalsskivor slås jag av att det ofta är sönderproducerat, fantastiska låtar, men en ljudbild som låter likt ett fläskberg.
Detta insåg Peter själv och 2005 gav han ut "Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc". På det albumet gör han covers på sina egna sånger. De pompösa nittiotalslåtarna görs om i nära, avskalade versioner. Kanske är det den bästa skiva LeMarc gjort.

Jag listar här LeMarcs fem bästa album, enligt mig.
1.Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc. 2005
Se ovan.
2. Peter LeMarc. 1986
Hans genombrotts platta. Fantstiska, personliga sånger som tex "(Jag ska) Gå hel ur det här"
3.Sången dom spelar när filmen är slut. 1991
Visst låter det radioanpassat, men vilka låtar. Här finns bl a mästerverket "Little Willie John"
4. Det som håller oss vid liv. 2003
LeMarcs återkomst efter depression. Sorgen återfinns i texterna. Produktionen är äntligen mer avskalad.
5. Efter Tusen Timmar. 1981
En ung LeMarc. Här låter han betydligt tuffare och rockigare än på senare album. Bland annat återfinns här sången: Mannen som hon avskyr att älska"
Tyvärr är skivan utgången
Spotifylänk

Läs vad jag tycker om Peters senaste skiva

Head & The Heart

Kolla, vilken snygg folkrock-look vi har


Måste bara meddela, helt kort, att jag funnit en ny, djäkla bra platta. Det händer inte varje dag nu för tiden.

Ibland kan jag bli trött när debutalbum höjs till skyarna av en enig kritikerkår.
Men i detta fall är det bara att instämma i alla hyllningskörer. Head & the Heart är folkrock med stämmsång och molltoner. Låter Fleet Foxes, men även gammal CSN&Y. Inget nytt, men otroligt bra.
Lyssna själv om du inte tror mig:
Spotifylänk

Chimurenga - Göteborgs första världsmusikgrupp?

Under tidigt åttiotal kunde man höra Cimurenga både på skiva och på olika klubbar i stan. Sättningen var akustisk och repertoaren bestod av det vi idag kallar världsmusik. Traditionellt material blandades med egna kompositioner. Bland annat fick balkanlåtar och afrikanska melodier svenska texter. Allt genomfördes med stor musikalisk skicklighet och känsla. På många sätt var Chimurenga pioniärer. Först några år senare kom en våg av världsmusik som sköljde över västvärlden.

Medlemmar i gruppen var:
Bengt Franzén, Keith Deling, Anna Olofsson, Kjell Bengtson, Maria Svensson och Mats Lundälv.

Här får du smakprov på hur gruppen lät:

Monica Törnell och Zenith, live 1978

Två klipp från samma spelning. Här visar Monica tydligt vilken fantastisk sångerska hon är.

Så mycket bättre

Jag gillade verkligen TV-programmmet som hade premiär 2010. Jag brukar inte tycka om Reality-TV, men detta var riktigt bra. Idén var genial. Sju arister, ur olika generationer och stilar, samlades för att göra covers på varandras låtar. Resultatet blev inte bara ovänntade versioner, utan också starka känslor och bitvis riktigt bra musik.
Säsong två planeras nu. Jag kunde inte låta bli och fundera över vilka sju som vore mitt dreamteam. Om man behåller 2010 års blandning av åldrar och kön, så skulle min drömsjua se ut så här:
1. Monica Dominique
2. Robert Broberg
3 Pugh
4 Ulf Lundell
5 Nisse Hellberg
6 Laleh
7. Håkan Hellström

Bubblare;
Lill Lindfors
Monika Törnell
Timo Räisänen
Ulf Dageby
Anna Ternheim

Små Blå

I serien med "Göteborgs-musik" har nu turen kommit till en meditativ duo. Små Blå består av Fredrik Nilsson (kontrabas) och Petter Rosenlundh (saxofon/klarinett). De startade som grupp 2004 och gav ut sin första CD 2005 i egen regi. Deras musik utgår från psalmer och traditionell folkmusik. Det finns också ett stort utrymme för improvisation. Detta är den perfekta musiken en stilla kväll när vinet svalkar strupen och vännen håller om dig.

Små Blås hemsida


Små Blå på Spotify