Don Partridge 1941 - 2010

Don Partridge dog den 21 september 2010. Något som gått mig förbi.
Denna man var en av mina allra tidigaste idoler. Minns att vi hade hans LP hemma i pojkrummet. Kanske var Dons platta den första vi köpte.

I början av sjuttiotalet tröttnade Don Partridge på att vara popstjärna, spelade istället på Stockholms gator och blev historisk på sitt alldeles egna sätt. Hans sextiotalsskiva återutgavs för en tid sedan och finns åter i handeln. Köp den eller lyssna på Spotify Musiken är glad folkpop av bästa slag.
Vill du veta mer om Partridge? Kolla det lysande Tv-inslaget nedan.

Tutl på Färöarna

Torshavn by night

Vi avslutade vistelsen på Färöarna med ett besöka en ovanlig skivaffär i Torshavn. Den heter Tutl och är mycket mer än bara en butik. Tutl är också en organisation för Färöiska musiker. Man organiserar artister, har eget skivbolag, driver skivaffär och mycket, mycket mer. Allt ägs av musikerna själva. Butiken ligger mitt i centrala Torshavn och innehåller bara musik från Färöarna. Det är verkligen fantastiskt att gå där och bläddra bland alla lokala album. På hylla efter hylla står Färöarnas storheter som Eivor Pálsdottir, Teitur och hårdrockgruppen Tyr, men här finns också många mindre kända artister i alla möjliga genrer. Nästan allt är utgivet på det egna bolaget.
Det är inte utan att man imponeras av denna rörelse där alla tycks få plats, storsäljarna såväl som smalare artister. Eldsjälen bakom Tutl är Kristian Black, dansken som bott på öarna i många år och gjort ett fantastiskt jobb både som musiker och som organisatör. Utöver arbetet i Tutl, medverkar Kristian bland annat i jazzgruppen Yggdrasil och gör folkmusik med Kvonn. I Kvonn spelas båda eget material och traditionell musik från Färöarna m m. Det tycks som om många musiker på ön gör som Kristian, hoppar in och ut i olika grupper med skilda musikaliska stilar. Kanske är det landets storlek som är orsaken till det goda samarbetet bland musiker. Är man bara 48 000 invånare har man inte råd att bygga murar och skapa motsättningar, alla behövs.
Blir du nyfiken på hur färöisk musik låter? Nedan finns en spelista att klicka på.
Färöisk musik på Spotify

Lyssna också på Föröarnas största stjärna,
Teitur

John Martyn i Torshavn

Sitter på ett hotelrum i Torshavn och lyssnar/kollar Youtube. Hittar fantastiska klipp med John Martyn och tänker att han var helt unik. Så personlig, så fylld av känslor in i det sista.

Konsert i Torshavn

Igår var vi på vårkonsert. Det var en stråkkvartett som spelade musik av Färöiska kompositörer. Bland annat framfördes ett stycke av Kristian Blak, mannen som är ett med färoiskt musikliv. Under senare år har jag hört honom medverka i såväl rock som jazz sammanhang.Denna gång var det modern konstmusik. Fantastiskt att en man kan röra sig i så många muikaliska världar. Men kanske är dettta typiskt för Färöarna. Det är som om ön är för liten för att rita upp gränder mellan olika musikstilar.

På Färöarna

Nu är jag på Färöarna. Är här för att jobba med Storytelling, men det kommer självklart att bli en hel del musik också. Ikväll skall jag gå på konsert.

Atomkraft? - Nej tack

- Pappa!!
- Kommer strålningen hit?
- Kan det hända här?
- Varför bygger man sånt som är farligt?
- När går strålningen över?
- Hur många kommer att dö?

Frågorna haglar ur min elvaårings mun. Jag svarar så gott jag kan. Anstränger mig för att inte göra honom räddare än vad han är.

När han frågar varför vi vuxna inte sagt nej till kärnkraft, så hör jag mig själv svara:
- Jag - och många fler - sa faktiskt nej, men det räckte inte.

Göteborgsmusik (Henrik Wallgren)

Jag är Göteborgare. I många år har jag ränt runt och lyssnat till lokala artister på stadens scener. De flesta är lokala i ordets verkliga bemärkelse. De har spelat på små ställen i Göteborg och givit ut skivor på nästan osynliga bolag. De finns sällan på CDON och Spotify. I undantagsfall spelas de i radio och TV. Många av dessa artister är mycket bra. Därför skall de nu få plats i denna blogg. Först ut är:

Henrik Wallgren
Första gången jag kom i kontakt med Henriks musik var i slutet på åttiotalet. Han var då sångare och låtskrivare i gruppen Oro. Finurliga texter och stor scennärvaro gav gruppen lokal berömmelse. Sedan dess har Henrik blivit en mångsysslare i Göteborgs kulturliv. Bland annat har han hunnit med att vara sångare i folkrockbandet Den Fule, gjort barnföreställningar, film, stora scenscower och krönikor i Göteborgs-Posten.

I mitten av nittiotalet gav han ut soloalbumet "Gå förbi". Enligt mig är det hans musikaliska höjdpunkt. Det är en fantastisk skiva med personlig visrock som har hjärtat på rätta stället. Lyssna på ett spår från plattan:



Henrik Wallgrens hemsida

Sam Cooke - The man and his music

Detta är i princip det enda samlingsalbum som ger en bild av Sam Cookes hela karriär. Från de tidiga gospelåren med gruppen The Soul Stirrers till de sista inspelningar som gjordes innan hans tragiska död.

Här är det lätt att höra Sams musikaliska förändring genom åren. Den rena gospelmusiken ersätts så småningom av betydligt mer radioanpassad pop. I slutet av sin karriär vänder han dock tillbaka till sina rötter och är en av skaparna av det som kom att kallas Soul. Vad som finns med hela tiden är Cooke's fantastiska röst och hans förmåga att skriva starka melodier. Frågan är om det någonsin funnits en röst med sådan känsla och innerlighet. När Sam sjunger stannar världen. Lyssnar du på denna platta så stannar världen 28 gånger, för så många spår finns det på albumet. Här finns hits, som Only sixteen, Wonderful world och Bring it on home to me. Ändå är det de tidiga gospellåtarna och de sena soulsångerna som sätter sig starkast i hjärtat. Allra bäst är albumets sista spår; A change is gonna come. I den sången visar Sam Cooke inte bara att han är världens bästa sångare, någonsin, han ger oss också en politisk text som känns aktuell än idag.

Plattan är utgången, vilket är ett problem. Numera ägs nämligen Cookes låtkatalog av olika bolag som inte samarbetar. Därför ges det inte ut någon ny samling som täcker hela hans karriär. Du får istället leta efter denna platta begagnad.

Kaj R Hansson

Jag återanvänder härmed ett gammalt inlägg från bloggen Drakes musik. Anledningen är att det framkommit ny fakta om denna man. Läs länken nedan.


1980 släppte skivbolaget metronome plattan:"Till dom som bryr sig om"med Kaj R Hansson. Albumet är ett svenskt rock och bluesalbum, inte nyskapande på något vis, men full av värme och livserfarenhet som gör den till en av de bästa skivor som getts ut på svenska.
Texterna handlar till stor del om Kajs minst sagt äventyrliga liv. Kaj R Hansson var nämligen ingen vanlig skivdebutant. Vägen fram till hans skivkontrakt hade varit ordentligt krokig. Kaj började tidigt på brottets bana. Det ena brottet ledde till det andra. Han blev snart känd bland de flesta poliser och stamgäst på landets fängelser. 1973 är Kaj på rymmen, polisen söker honom utan framgång. Den 23 augisti 1973 går en man in på en bank på Norrmalmstorg. Han tar delar av personal som gisslan och kräver att Clark Olofsson skall släppas fri.
Polisen tror att rånaren är den försvunna Kaj R Hansson. De flyger därför upp Kajs bror från Skåne och tar med sig honom till banken för att tala rånaren till rätta. Svaret blir en skottsalva. Nästa dag ringer telefonen hos Stockholms polisen. På en knastrig linje hörs en man säga:
- Hej, detta är Kaj Hansson, Jag läste i en tidning att jag rånar en bank på Norrmalmstorg, men jag rånar ingen bank, jag sitter på Hawaii. Kaj grips och utlämnas till Sverige.
Sju år senare ger han alltså ut sin första, och sista, skiva. Lyssna på den, den är mycket bra. Du hittar den numera på Spotify.

Läs mer om Kaj här

..och här

Lyssna på Spotify

Ytlighet

Big Brother



All denna ytlighet! Jag kräks snart! TV fylls av program som upphöjer mobbning och pennalism till underhållning. Bloggarna som drar till sig tusentals läsare är dem som handlar om bröstförstoring och om hur man bantar med barnmat. Tidningarna fylls med rubriker om kändisars fyllor och klädstil. Musiken i radio är schlagerlåtar som låter som kopior på varandra. Om man frågar folk var de har för drömmar, så svarar de att de vill bli rika och ha häftiga prylar.
Mat är något man läser om i snygga böcker och sedan åker till McDonald och handlar.
Naturen är något vi rusar förbi i 120 km på motorvägen. Kärlek är en förbruksvara och lycka är något man kan köpa. Demokratin avsäger vi oss var fjärde år så att man kan fortsätta att ägna sig åt livets viktiga tävling;
Den som har mest prylar när man dör, vinner!!

Mitt liv med Ulf Lundell

Det slog mig att jag skrivit väldigt lite om Ulf Lundell. Hans musik har följt mig genom livet, ändå nämns han knappt i denna blogg. Detta skall jag nu råda bot på. Här får ni min korta och fragmentariska självbiografi med Lundells låtar som utgångspunkt.

Låt: Söndag. (Album: Törst.) 1975.
”Men när min hand fann dina heta bröst, under din tröja, då gav vi upp och låg med varann, så länge vi kunde”. Så lyder en textrad i denna sång.
De orden blev för mycket för min frireligiöse kompis. Han hade köpt albumet Törst, men upptäckt att texterna var ogudaktiga. Därför gav han plattan till mig. Min själ var ju redan förtappad.
Jag har inte träffat min frireligiöse kompis på många år, men jag tackar honom än idag för att han förde in Ulf Lundell i mitt liv.

Rom i regnet. (Ripp Rapp) 1980.
Jag låg i lumpen och vantrivdes som fan. Då knyckte jag storebrors spruckna Levin -gitarr och lät den få följa med på övningarna. Genast blev det lite mer uthärdligt. Själv kunde jag inte många ackord men Pettersson var en djävul på gitarr. Jag minns än idag kvällarna i tältet, de var små ljuspunkter i en mörk tillvaro. Vi var beordrade att vara tysta i skogen så att vi inte skulle bli avslöjade av låtsas ryssen. Det hindrade oss dock inte från att spela och sjunga denna låt kväll efter kväll. Ofta sjung plutonbefälet Knutsson solo med en rosslig stämma. Då och då hängde hela gänget på. Det lät för djävligt, men det var i varje fall mycket roligare än att leka krig.

Posörerna. (Längre inåt landet) 1981.
Jag hade muckat och nu skulle jag segla en Maxi 95:a i en månad. Det var jag och sex kompisar. När vi planerade var vi två par och tre singlar. Väl ute till havs insåg jag att de var tre par och att jag var enda singeln. Natt efter natt låg jag där i hytten och hörde hur de stönade runt mig. När det var som värst satte jag på mig hörlurar, drog upp maxvolym och lyssnade på denna låt.

USA. (Törst) 1983.
Det var tågluff i Europa. I Algarve träffade jag Karin. Vi satt tätt intill varandra. Hon var så vacker att jag blev helt stum.
- Kan du någon Lundell-låt, sa hon och la en gitarr i knät på mig.
Jag var fortfarande urdålig på att spela, så jag trummade på gitarrkroppen och började pratsjunga denna låt. Högt och tydligt drog jag första versen. Mitt i andra lutade hon sig fram och kysste mig. Det blev inget mer sjungande den kvällen. Då trodde jag att jag charmat henne med min sång. Idag är jag helt övertygad om att hon kysste mig för att hon helt enkelt inte klarade av att höra mer falsksång.


Så mycket äldre. (Längre inåt landet) 1986.
Jag tittade min dåvarande tjej i ögonen, tog ett djup andetag och sa:
- Jag vill göra slut
Hon sa ingenting , gick bara fram till grammofonen och satte på denna låt. Refrängen inleds med orden: ”Jag tror inte jag vill bli så mycket äldre”
Två veckor senare hade hon träffat en annan kille och så vitt jag vet lever hon i högsta välmåga än idag.


Bli som du. (Xvante) 1994 och 2011.
1994 kom vi hem från Nicaragua med vårt första barn. Stolt satt jag med underverket i famnen och lyssnade till denna låt. Som son till en envis far kände jag igen mig i texten. Jag skulle aldrig bli som han. Nu, många år senare, är jag själv en envis far till barn som aldrig skall bli som jag.

Spotifylänk