Teenage Fanclub kom ångande tidigt nittiotal med en powerpop som doftade Big Star och Badfinger lång väg. Under nittiotalet ägnade jag mig mest åt blöjbytet, så TF var inget som jag tog till mig direkt. Först i efterhand har jag t ex förstått vilken bra platta Grand Prix är. Tunga gitarriff, skicklig stämsång och starka melodier är det som dominerar Grand Prix. Deras nya platta-Shadows- är något annat. Visst känns bandet igen, men det är mer Byrds än Big Star som utgör inspirationskällan numera, åtminstonde låter det så. Ofta är det de akustiska gitarrerna som dominerar, musiken har inte längre bråttom och stämmningen är vuxet eftertänksam. Låtarna kryper upp i knät på mig likt en spinnande katt och där lär de ligga länge.
Sandy Denny sjunger som en ängel men med ett blödande hjärta.
Få artister har fungerat så bra när jag varit olyckligt kär eller tyckt allmänt synd om sig själv. I hennes vackra stämma kan jag höra ett mörker som lockar, men också ett hopp.
Sandy Denny var i sena tonåren när hon drog omkring på Londons folkklubbar och drömde om att bli en stor folksångerska. I denna miljö lärde hon bl a känna Jackson C Frank, en ung och okänd amerikansk sångare.
Jackson och Sandy var för en tid ett par och han var en av dom som uppmanade henne att skriva egna låtar. En av de första hon skrev var, "Who knows where the times goes". Denna sång blev hennes mest kända och har gjorts i en mängd coverversioner.
Sandy blev 1967 medlem av The Strawbs och gav tillsammans med dem ut ett album. Detta samarbete blev dock kort. 1968 var det istället dags för Sandy att göra entré i en annan grupp; Fairport Convention.
Tillsammans med Fairport var Sandy pioniär inom brittisk folkrock. Inspirerade av det The Band gjort på andra sidan Atlanten, bestämde de sig för att blanda traditionell brittisk folk med modern rock. Det bästa resultatet blev albumet; Leige and Lief.
När Fairport Convention var på höjden av sin popularitet hoppade Sandy av gruppen. Hon bildade istället bandet Fotheringay och gav så småningom även ut soloalbum. I slutet av sin karriär fick hon allt större problem med alkohol. Hon levde ett hårt liv, vilket bla ledde till att hennes man - Trevor Lucas - tog deras gemensamma dotter och flyttade hem till Australien. Våren 1978 föll Sandy Denny ner för en trappa och slog sig så illa att hon senare dog i sviterna. Hon avled den 21 April 1978, blott 31 år gammal.
Hon var inte bara en fantastisk sångerska utan också en av de bästa låtskrivarna någonsin. Kanske är det därför som flera av dagens unga kvinnliga musiker anger henne som en viktig inspiration. Beth Orton och Natalie Merchant är två exempel
Här är -enligt mig- de bästa album som Sandy medverkar på:
Med Fairport Convention:
1969 (January) What We Did on Our Holidays -Fairport Convention
1969 (June) Unhalfbricking -Fairport Convention
1969 (December) Liege & Lief - Fairport Convention
1975 Rising for the Moon Fairport Convention
Med Fotheringay:
1970 (June) Fotheringay -Fotheringay Studio
Solo:
1971 The North Star Grassman and the Ravens
1972 Sandy
1973 Like an Old Fashioned Waltz
1977 Rendezvous
Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.
I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik. Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik. Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala. Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch. Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey
Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa: Till dig Extra Vagansa Tredje skivan Rycker dig i svansen
Jag erbjöd Spotify invites i förra inlägget. Plötsligt blev det en väldig aktivitet på sidan. Kul. Hoppas ni som gick in på denna blogg för att få en invite kommer tillbaka och fortsätter att läsa Folk och Fä.
Den 15 augusti 2010 dog låtskrivaren och artisten, Björn Holm. Han blev bara 54 år. Björn släppte fyra LP skivor under åttiotalet. Egentligen var åttiotalet helt fel tid för Björn Holm. Han var en klassisk singer/songwriter med Joni Mitchell och Jackson Browne som sina stora förebilder. Men hans album dränktes i syntar, för så var tidsandan. Det var först på hans sista skiva, "Nya vänner" som han fick de arrangemang han förtjänade. I en av sina bästa sånger sjunger Björn Holm:
"Jag tänder ett ljus
och tänker på ditt som brunnit ut
Jag hoppas du är hemma tillslut"
De orden passar bra nu.
Att hitta musik av Björn Holm idag är inte lätt. Det är de gamla LP - skivorna som man får lyssna på. Jag tror inte att någonting finns på CD, på Youtube hittar man dock några få låtar. Här är en av de minst syntskadade.
