The Nick Drake session

Jag har lyssnat på väldigt många Nick Drakes covers. Gemensamt för nästa alla är att man haft för stor respekt för orginalet. På Youtube finns tusentals unga som försöker spela akustiskt gitarr som Nick. Även mer etablerade artister gör ofta samma misstag. För mig är det fullständigt ointressant att höra någon göra Nick nästan som Drake. Det kan bara bli sämre. De bästa coverversionerna på Drakes låtar gjordes tidigt och det är Elton John som lyckats bäst. Jo, du läser rätt, 1970 fick Joe Boyd för sig att Elton John skulle spela in popiga versioner av låtar som getts ut på Boyds bolag, Witchseasons Production. Elton spelade in fyra Nick Drake låtar, When the day is done, Saturday sun, Way to blue och Time has told me. Resultatet är minst sagt häpnadsväckande. Det blev verkligen helt andra sånger. Någon kanske tycker att låtarna har tappat sin själ och det kan vara sant, men det gör inte så mycket, eftersom det fått en ny själ, nämligen Eltons. Detta är inte epokgörande musik, bara väldigt trivsamt. Det räcker långt.

Sonny Condell och Tír na nÓg

På senare tid har jag lyssnat mycket på Tír na nÓg. En irlänsk duo som gav ut ett fåtal album under sjuttiotalet. Framförallt har jag spelat CD:n:

A Tear and a Smile/Strong in the Sun (1972 och -73)
Det är bandets andra och tredje LP, samlade på en CD. Folkduon har här blivit ett band genom att lägga till trummor(Barry DeSouza) och bas (Larry Steele). Huvudpersonerna är dock fortfarande Sonny Condell och Leo O'Kelly. De delar broderligt på låtskrivandet och bjuder på en mycket personlig folkrock. På Tear and a smile är det de akustiska gitarrerna som dominerar. Basen och trummorna tassar försiktigt i bakgrunden och får ibland förstärkning av smakfulla stråkarr. Strong in the sun är betydligt rockigare. Inledande Free Ride för tankarna till Roxy Music (jodå, det är en mycket annorlunda Nick drake cover) och övriga låtar närmar sig den blandning av folk och prog som t ex Strawbs stod för. Det är främst Sonny Condell som briljerar som låtskrivare och det är också han som gett ut soloskivor efter att Tír na nÓg splittrades.

Camouflage (1977)
Är Connels första soloalbum. Han fortsätter här där Tír na nÓg slutade. Skivan är full av folklåtar i stora arr. Den akustiska gitarren lyckas ändå hålla en plats långt fram i ljudbilden och Condells låtar är bättre än någonsin. Hans sånger är olikt det mesta. Det är lätt avigt, aningen jazzigt, men det sitter som klister i hjärtat.

Vill du läsa om och lyssna på dagens Condell och Tír na nÓg? gå då in på:

http://www.sonnycondell.com/

Ralph McTell – You well-meaning brought me here

Ralph McTell är för evigt förknippad med “Streets of London”. Sången har varit både en välsignelse och förbannelse för McTell. Säkert har han sålt många album tack vare låten, samtidigt tycks ”Streets of london” gett honom stämpeln som smörsångare för allsångskvällar.
Detta är synd för gillar man brittisk folk och folkrock så är det omöjligt att gå förbi McTell. Han är definitivt en av de största låtskrivarna bredvid bland annat herrar som Jansch och Martyn. På denna skiva från 1971 gör han musik för mörka vinterkvällar. Det blir aldrig lika experimentellt som nämnda herrar och betydligt mer sentimentalt, men vad gör det?
Albumet är producerat av Gus Dudgeon, som producerat även Elton Johns tidiga album. Här finns dessutom en hög med skickliga musiker såsom Danny Thompson, Tony Viscounti och Rick Wakeman. Men självklart är det McTell själv som har huvudrollen. Lågmält och romantiskt levererar han den ena pärlan efter den andra. Precis som många brittiska kollegor är han en fantastisk gitarrist påverkad av amerikansk blues och folkmusik. Samtidigt finns där en tydlig brittisk folkton. Kort sagt: detta är en skiva som jag verkligen rekomenderar.
Här är ett smakprov:

Gamla nyheter

Numera är det enklare än någonsin att lyssna in nyutkomna album, man behöver inte ens köpa skivorna, nästan allt finns på Spotify.
Ändå har jag haft svårt at motivera mig. Istället för att spela skivor från 2010 så är det gamla album som snurrat. Många av dem är dock nya för mig, under 2000 talet har jag köpt, fått och laddat ner massor av musik från sextio och sjuttiotalet. Album som jag missade när det begav sig.
Under en tid kommer jag att presentera några av dessa gamla nyheter för er.

De fem bästa fotbollslåtarna

Det är fotbolls VM. Då passar det bra med fotbollslåtar. Jag har listat mina svenska favoriter. Lägg gärna till favoritlåtar i kommentarerna.

1. Torson - Det spelades bättre boll
Lyssna
2. Attentat - Idag är det Gais
Lyssna
3. Staffan Hellstrand - Explodera
Lyssna
4. Georg "Åby" Eriksson och svenska fotbollslandslaget - Vi är svenska fotbollsgrabbar.
Lyssna
5.Nacka skoglund - Vi hänger med
Lyssna

Språktidningen

I senaste numret av Språktidningen finns det riktigt kul läsning för en musiknörd. I två artiklar kan vi läsa om pop-språket.
Bl a berättar kända svenska artister om varför de helst sjunger på svenska. Du får också veta varför Rolling stones sjung "I can't get no..."
Läs mer här

Mary Coughlan

Om bra musik skapas bäst under tragiska omständigheter, så har irlänskan Mary Couhlan haft alla förutsättningar. Sedan femton års ålder har hennes liv präglats av droger och social misär. Det var först när hon- nästan trettio år gammal- träffade Erik Visser som hon lyckades få till en musikalisk karriär. Erik var redan då en etablerad hollänsk musiker i bandet Flairk. Mary hade jazz och blues med sig, Visser tillförde en europisk tradition. Resultatet blev en rad album som hade ett alldeles unikt uttryck. Inte minst gjorde Marys röst skivorna till något utöver det vanliga. Den är raspigt vacker och man kan höra hennes mörka erfarenheter även i de få sånger som går i dur. Mary har idag släppt ett tiotal album, bäst är de där Visser varit producent och låtskrivare.
Mina favorit album med Mary Coughlan är:

Tired and Emotional,1985
Under the Influence, 1987
The House Of Ill Repute, 2008
Mary Coughlan på Myspace