iPodman

Jag har blivit beroende. Missbrukare om man så vill. Mitt beteende är i de närmaste asocialt. När solen lyser och vädret kallar på en promenad, då går jag visserligen ut, men jag lyssnar inte på fågelsången, jag stoppar hörselsnäckor i öronen och lyssnar på musik. Sitter jag på cykeln, bussen eller tåget så är det hörselsnäckor på. Även hemma åker musiken in i öronen när det tråkiga skall göras. Dammsugning, diskning och gräsklippning är exempel på aktiviteter som kräver laddad iPod. Fler än en gång har det hänt att folk har försökt få kontakt med mig, ropat, skrikigt, men nä, jag hör inte.
Folk hade nog kunnat stå ut med mina olater om det inte var för att jag sjunger med i refrängerna. Mina barn lär få tala ut hos någon hjärnskrynklare om fadern som gick och sjung i sin egen värld. Grannarna kommer snart att klaga över att värdet på husen sjunker pga en falsksjungande dåre i området.
Det är lika bra att erkänna, jag är en lallande nörd som är beroende av sin iPod. Jag är en iPodman.

Sara K

Sara K är en musiker som tidigt valde att gå sina alldeles egna musikaliska vägar. Redan som tonåring satte hon fyra baststrängar på gitarren istället för de vanliga sex. Med sin unika gitarr gav hon sig sedan ut på vägarna och in på musikklubbarna. Till det yttre är hon ännu en vit tjej med akustisk gitarr, men hon låter inte som en Joni Mitchell eller Suzanne Vega. Sättet att sjunga påminner mer om jazz och soulsångerskor som Cassandra Wilson, Anita Baker och Dianne Reeves. Även hennes melodier drar ofta åt jazz och soulhållet. Samtidigt envisas Sara med att göra sin musik helt akustisk. Det är de akustsika gitarrerna, ståbasen och den tassande trumman som dominerar. Inga stora soulkörer eller blåssektioner så långt örat når.
Ibland har Sara kallats för "The queen of Audiophile". Detta för sin strävan efter en så bra akustisk ljudbild som möjligt.

1989 gavs hennes första album ut. Sedan dess har det blivit över tio CD:s på tre olika bolag. Musik som varit omöjlig att katogorisera. Det har kallats blues, folk, jazz och jazzpop. Sanningen är att det är Sara K musik.

Denna kvinna har aldrig fått några stora rubriker, sällan blivit omskriven med superlativ, hon har kämpat på i det tysta och sakta men säkert fått en allt större publik. I Sverige är hon dock sorgligt bortglömd. Vill du lyssna in dig på Saras musik, kan du gå in på Spotify. Där finns flera album. Ryktet säger att Sara skall sluta med musiken. Vi får hoppas att det inte stämmer.

Ellen Jewell– Sea of tears

Detta är musik som jag inte visste att jag tyckte om. Blues, rotrock, rockabilly och country är inte precis musikstilar som trängs i mina skivhyllor. Ellen Jewell har dock fångat mig med sin blåa retromusik. Denna skiva dryper av sextiotalstämmningar, det är bara vinylknastret som saknas. Ändå blir inte albumet en pastisch. Ellen är för begåvad för att falla i den fällan. Hon sjunger sång efter sång om olycklig kärlek och svek på ett sätt som gör att jag tror på varenda ord.

Inget nytt under solen.

Jag har en kompis som påstår att all rockmusik, från sextiotalet och framåt, kan delas in i tre grupper.

Rolling Stones-musik
Riffbaserad musik. Dit räknas all muskulös rock från Clash till Iron Maiden

Beatles-musik
Melodiös och lite pretentiösare pop och rock.

Dylan-musik
Singer/songwriters med mera.

Allting är bara varianter på dessa tre grupper och inget nytt har egentligen skett sedan sextiotalet, hävdar min kompis.
Jag håller inte helt med honom, men visst kan även jag tycka att jag hört det mesta förut. Kanske är det omöjligt att förnya rockkonceptet hur länge som helst, eller är bara jag och min vän för gamla för att fatta?

Bob Dylan

Jag har aldrig varit någon stor Dylan fan. Samtidigt inser jag att knappt någon musiker har påverkat människors liv lika mycket. Bob har fått miljontals unga att fångas av musik, poesi och uppror.
Nästan alla de artister jag gillar är kraftigt inspirerade av mannen med den speciella rösten. Nick Drakes allra första inspelningar på rullbandspelaren var Dylan covers. Farport Conventions tidiga album är fulla av egna versioner på Bobs låtar. Sandy Denny var ett stort Dylan fan. Svenska singer/songwriters som Lundell och Ola Magnell är löjligt påverkade av denna amerikan.

Vad är det då som gjort att jag aldrig blivit en stor Dylan älskare? Med risk för att bli bombhotad så måste jag säga att han ofta sjunger för dåligt och att arren ibland är ganska slarviga. Hans låtar blir i många fall bättre om någon annan gör dem. Nämnda Fairport, men även Byrds, Bryan Ferry och Nationalteatern har alla gjort Dylan bättre än Dylan.

Det finns dock tre Dylan plattor som håller allra högsta klass.
Det är Blood on the tracks, Desire och Street Legal. De kom på rad under sjuttiotalet och är album med både bra sång och mästerliga arrangemang.

Återvinning 2

Jag hittade ännu ett inlägg i Drakes musik som handlar om musikgenrer. Denna gång länkar jag till den gamla bloggen:
http://drakesmusik.blogspot.com/2007/12/glamrock-och-andra-musikgenrer.html

Återvinning

Jag har skapat en ny etikett på sidan. Den heter "musikgenrer". I samband med att jag gjorde den kom jag att tänka på ett inlägg som jag skrev i min gamla blogg(Drakes Musik). Nu har jag letat reda på den texten och publicerar den även här.



Progpop
Det finns egentligen inget som heter progpop. Det är ett namn jag hittat på. Jag tycker det saknas ett bra namn för den musik som jag älskade på sjuttiotalet. Jag tänker på band som t ex ELO, Supertramp, 10cc och Alan Parsons project. Dessa artister hade ofta pompösa arrangemang som på många sätt påminde om progband som Yes och Genesis. Men de var inte alls lika mycket hundra meter spikskor på keyboard, melodierna var ofta enklare med vers och refräng. Inspiriationskällor för dessa band var framförallt Beatles och Moody Blues. Ibland kallas det också för softrock. Men softrock för mig är något annat. Det är artister som America, Bread, Jackson Browne, The Carpenters, Chicago och Fleetwood Mac.
Nä, låt mig kalla det progpop och fastlå att denna utskällda musikstil fortfarande får mig att må riktigt, riktigt bra.

Fem riktigt bra progpop-plattor:
Supertramp - Crime of century
ELO - Eldorado
Alan Parsons Projekt - I Robot
Moody Blues - Seventh Sojourn
John Miles - Rebel

Folkjazz

Jag var bara barn när jag hörde Jan Johanssons "Jazz på svenska" för första gången. Sedan dess har jag älskat blandningen av den svenska folkmusikens vemod och jazzens friare form. Här är några senare exempel på bra svensk folkjazz:

Nils Lindberg - Alone with my melodies (1995)
Nils tillhör samma musikaliska generation som Jan Johansson. Han är pianist och kompositör både inom jazz och konstmusik. Mest känd är han kanske för sitt mångåriga samarbete med Alice Babs. På denna skiva är han ensam med sin flygel och spelar sina egna kompositioner. Väldigt mycket av det Nils skrivit bär tydliga spår av folkmusik. I detta avskalade format blir folktonen ändå mer markant. Musiken smakar en hel del Jan Johansson, men det är mer konstmusik än vad Jan någonsin var. Denna skiva har spelats många mörka kvällar, när de levande ljusen brunnit och vinet har stått på bordet.


Gunnel J Mauritzon - Sillhuette (1996)
Gunnel Muritzson är folksångerska från Gotland, fd medlem i Gunnfjauns Kapell. På detta album har hon textsatt Lars Gullins musik. Denna internationellt kände jazzsaxofonist skapade ofta musik som var tydligt påverkad av folkmusik. Gunnel har framförallt valt de låtar som har mycket folkton i sig. Med fingertoppskänsla har hon lyckas skapa en personlig mix av folk, visa och jazz.
Denna skiva kom ut för fjorton år sedan. Sedan dess har Gunnel Mauritzon gjort flera fina album med blandmusik.
Läs mer här: www.gunnel.nu

Elise Einarsdotter Ensemble med Lena Willemark - Senses (1993)
Jag har faktiskt inte hört något annat album med denna grupp. De har gjort åtskilliga , men av någon märklig anledning har jag nöjt mig med att lyssna på denna. Senses har jag i gengälld spelat mycket. Skivan innehåller folkjazz, men inte på det Jan Johanssonska sättet. Visserligen tar Elises pianospel stor plats, men EEE är en grupp där många får utrymme. Utöver pianot och rytmsektionen så är det framförallt Jonas Knutssons sax och Lena Willemarks röst som fyller ut ljudbilden. Det svänger riktigt bra med jämna mellanrum.

Anders Widmark - Sylvesters sista resa (1991)
Detta var pianisten Widmarks första album. Här hörs tydliga Jan Johansson influenser. Bland annat gör Anders "Vi skall ställa till en roliger dans" i en version som är väldigt lik den inspelning Jan Johnsson gjorde av samma låt. Men Anders nöjer sig inte med att bara härma Johansson, han går också vidare och sätter redan här sin personliga stämpel på musiken. Widmark har gjort många album efter "Sylvesters sista resa", men ingen har riktigt nått upp till samma höjder.

Jonas Knutsson & Johan Norberg - Skaren: Norrland III (2008)
För mig är Jonas Knutsson den som bäst förvaltar den svenska folkjazzen och för den vidare in i 2000 - talet. Allt han rör vid blir bra, inte minst detta samarbete med Johan Norberg. Jag kommer säkert att skriva mer om Jonas vid ett senare tillfälle.







Spellista på Sotify

Vad är det för album ?

Jag har roat mig med att klippa ut detaljer ur tre fantastiska omslag.
Vet du vad skivorna heter?

Gammal musik blir som nu när man inte hört den förut

Under 2009 har jag inte bara lyssnat på musik som kommit ut under året. Jag har också letat bland musik från svunnen tid. Skivor som jag av någon anledning aldrig lyssnat in.
Här är tre fantastiska album med artsister som jag känt till i många år,men som jag inte riktigt fastnat för tidigare.

Al Stewart - Modern Times
Hans tidiga album är lite tråkiga. De senare för radioanpassade. Denna skiva från 1975 är dock fantastisk engelsk Dylanpop. (Vad det nu är?)

Rosie Thomas - If Songs Could Be Held
2005 kom detta fina album. Vacker singer/songwriter musik. Inget nyskapande, men mycket bra.

Stephen Stills - Manassas
En av rockhistoriens mästerverk. Denna folkrock/bluesrock/countryrock gavs ut 1972. Det skulle hinna bli 2009 innan jag fångades av musiken.

Damerna försvinner

Jag kan inte köpa nya skivor med alla mina kvinnliga favoriter. Många ger nämligen inte ut något, flera av dem sysslar överhuvudtaget inte med musik längre.
Turid har inte släppt någon egen skiva sedan 1980.
Monica Törnell gav ut ett album senast 1992.
Shelagh MacDonald har gömt sig från musikindustrin sedan 1972.
Karla Bonoff slutade ge ut nytt material 1988.
Marianne Segal,Vashti Bunyan och Judy Dyble har visserligen gjort comeback efter många års tystnad. Men frågan är om de hade gjort det om inte unga, manliga musiker lockat tillbaka dem och hjälpt till med de nya skivorna.


Jag vill påstå att män inte lämnar musikbranshen i samma utsträckning som kvinnor.
Vad beror det på?
Vad är det som får begåvade kvinnor att sluta med något som de är så bra på?