Pubrunda i NY

Vinden blåser kallt. Vi drar mössorna ner för öronen och vandrar utmed nattens gator i New York. Det är otroligt stort, men inte skrämmande. I nästan varenda gathörn ligger pubar. De flesta går vi förbi. Min värd vet vilka ställen som förtjänar ett besök. När jag nästan tappat känseln i tårna så går vi in på kvällens första ställe. Det är mörkt, jag anar bildelar i taket och väggar klädda av spritflaskor. Vi är inte många där, ändå känns det trångt. Längst fram finns en scen och snart står de där, fyra killar och en tjej. De presenterar aldrig namnet på bandet, skriker bara i mikrofonen med brittisk accent:
"We are from faaaar away".
Ljudbilden är rörig, instrumenten låter som de slåss med varandra, men bandets utstrålning är enorm. Sångaren tycks vara runt 20 och beter sig som en korsning mellan Mick Jagger och Syd Barret. Han åmar sig, ser djup ut och sjunger med intensiv röst. Med jämna mellanrum går han ut bland alla 20 i publiken och leker rockstjärna med en lätt epileptisk dansstil. Bakom honom står bl a bandets pianist, en ung tjej som spelar som om hon vore gitarrist. Det är hon som gör riffen och solona, medan gitarristen mest står och kompar i bakgrunden.

När vi någon timma senare lämnar puben har jag fortfarande inte tagit reda på bandets namn. Vi fortsätter till klubb efter klubb. Fram på småtimmarna blir jag allt mindre berörd av musiken som spelas och allt mer påverkad av öl.
Nästa morgon drar jag fingrarna genom värkande hår och tänker att New York är allt fantastiskt. Så mycket musik, det mesta helt okänt, en del t o m utan namn, men nästan allt är otroligt bra.

Marit i New York

Åter en liten pub i Brooklyn. Ner en trappa med ölen i hand. Trångt! Vi är ca trettio personer, de flesta svenskar. Då kommer bandet. Längst fram står Marit Bergman och ler. Hon undrar om det finns någon i publiken som inte känner henne och sedan sjunger hon som aldrig förr.
Håret reser sig på mina armar och jag njuter av närheten och värmen.
Marit berättar att det är hennes sista konsert i New York och att hon flyttar tillbaka till Sverige efter tre år i den stora staden. Jag tänker att det är märklig att se denna stora svensk i en stad där hon är så liten. Samtidigt är jag lycklig över att fått komma så nära. Musikupplevelsen är unik, hela timmen. Det är som att sitta hemma i Marits vardagsrum.
Konserten avslutas med att Marit diskuterar med delar av publiken om vilken fest man skall gå på. Själv väljer jag att gå hem. Vill jag se henne igen lär det bli på mycket större avstånd i en betydligt mindre stad.

New York 16/12 - 23/12

Skyskraporna gjorde mig vimmelkantig, den ständiga strömmen av människor fick pulsen att slå snabbare än på länge och alla blinkande julljus framkallade nästan ett EP-anfall. Det var först när jag kom in på New Yorks musikklubbar som lugnet infann sig. Det finns säkert ställen med ett hysteriskt tempo, men de jag valde var små, intima och varma på alla sätt.

Första kvällen gick jag och min tonåring på " The Living Room". Dörrvakten tittade misstänktsamt på min dotter och sa:
- Vi serverar sprit här. New Yorks lag säger att man måste vara 21 år för att komma in på sådana här ställen.
- Snälla, bönade jag.
- Okey då, vi gör så här, svarade han och satte stora kryss på dotterns händer.
- Det betyder att hon inte får bli serverad alkohol, förtydligade han

Väl inne på Living Room fick vi passera puben och gå in i ett litet bakre konsertrum med plats för ca 50 personer. Scenen var liten, publiken kom så nära artisten att man obehindrat kunde slänga käft med varandra.


Kvällens höjpunkt var Sam Bisbee, en ung indie/singersongwriter från New York.
Det kommer snart fler inlägg om New York. Tills dess kan du lyssna på Sams Myspace sida här

Smakprov från spotify

Har du Spotify så kan du lyssna här:
2009 års bästa album (smakprov)

2009 års bästa album Plats 1

Among the oak and Ash - Among the oak and Ash

Detta är en folkskiva gjord av två amerikanska musiker som aldrig sysslat med folkmusik tidigare.
Bakom Among the oak and Ash står duon; Josh Joplin and Garrison Starr. Båda är relativt etablerade som rock/pop artister. Josh har dock sedan länge haft en passion för gammal folkmusik. En dag ringde han upp Garrison och undrade om hon ville vara med och göra en skiva med hundra år gamla låtar.
- Jag trodde han skämta. Jag hatar ju sådan musik, har Garrison berättat.
Josh gav sig dock inte och så småningom bestämde sig duon för att göra dessa ålderdomliga sånger, men på ett nytt sätt.

Resultaten har blivit en skiva med tretton spår, tio traditionella, två nyskrivna och en Smiths cover. En stor del av materialet är visserligen gammalt men sättet att framföra det på är 2009. Medan många av dagens folkrockare är påverkade av sextiotalsband som Fairport Convention och Pentangle, så hämtar Josh och Garrison isnpiration från indierock och modern singer/songwriter traditon. Deras unika blandning av rock och folk har fullständigt golvat mig. Så här har folkrock aldrig låtit. Det är tufft, känslosamt och framförallt nu.
Albumet var tänkt som ett tillfälligt samarbete, men jag hoppas verkligen på fler skivor med denna underbara duo.

Sammanfattning

Nu är snart listan färdig. Innan jag avslöjar ettan så skall ni få de övriga 19 albumen.

2009 års bästa album:
20. Caetano Veloso - Zii e Zei
19. Animal Collective- Merriweather post pavillion
18. Marie Bergman - Det liv du får
17. Taken By Trees - East Of Eden
16. Bruce Springsteen - Working on a dream
15. Kebnekajse- Kebnekajse
14. Mikael Wiehe – sånger från en inställd skilsmässa
13. Mathilde Renault, Jonas Knutsson – Louana
12. Gunnar Källström & Fridens Liljer - Prästens kråka
11. Jason Lytle - Yours Truly, the Commuter
10. Christina Kjellsson – Grannar
9. Antony and the Johnsons - The crying light
8. Still Light– Lything
7. Magnus Lindberg – Ett eget liv
6. New Tango Orquesta – Vesper
5. Perssons Pack - Öster om Heden
4. Thåström - Kärlek är för dom.
3. Alla Fagra - Våta Pussar
2. Thomas Almqvist – Broken Tango
1. ?

Lite statistik:
13 Svenska
3 Göteborgska
6 Lyssnade jag på för första gången under sjuttiotalet
8 Kvinnor

2009 års bästa album Plats 2

Thomas Almqvist - Broken Tango


Dessa sex spår blev det sista Thomas Almqvist spelade in. Han dog under inspelningarna.
Jag hörde hans instrumentala musik för första gången 1979.
Skivan hette ”Nyanser” och innehöll musik som framför allt var inpirerad av folkmusik och jazz. Det var som en ny värld för mig. Detta var något helt annat än den pop och rock som jag var van vid.
Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.

När jag får Thomas nya skiva i min hand så är är mina förväntningar höga. Det var längesedan han gav ut en platta och jag vill så gärna att hans sista hälsning skall vara fylld av samma värme som några av hans tidigare produktioner.
Samtidigt är jag lite tveksam. För första gången gör Thomas ett helt album där han är ensam med akustisk gitarr, kan det verkligen hålla för lyssning efter lyssning?
Efter att ha hört albumet i ca ett halvår så är jag nu övertygad, detta är musik som jag kommer att älska resten av livet.
Det finns en speciell Almqvist känsla som kommer fram varje gång Thomas slår på sin gitarr. När han nu är helt utan övrigt komp så förmedlas denna känsla ännu starkare. Det känns som om en nära vän öppnar sitt innersta och berättar om sig själv och samtidigt når in till mig på ett sätt som jag inte kan värja mig inför.
Med andra ord; det finns få musiker som väcker så mycket känslor hos mig som Thomas Almqvist.

Lyssna här

2009 års bästa album Plats 3

Alla Fagra - Våta Pussar

Jag har lyssnat mycket på musik som liknar detta. Groupa, Filarfolket, Hoven droven, Hedningarna och Den Fule, är några exempel. Men jag är ganska kräsen när det gäller svensk folkmusik. Det är ett fåtal låtar som fastnat och som jag återkommer till år efter år.
Med denna skiva är det dock annorlunda, näst in till varenda spår greppar tag i mig på ett häpnadsväckande sätt. Skivan sticker åt olika håll. Det är instrumentalt och textbaserat om vartannat. Tempot varierar i högsta grad och influenserna är främst svensk folkmusik, men det hörs också spår av världsmusik och rock. Kanske är det just denna blandning som gör att jag aldrig tröttnar, att plattan håller rakt igenom. Musiken har kallats nyprogg och 70-tals pasticher, men det håller jag inte med om. De unga medlemmarna ser visserligen ut som om de kommer direkt ur ett kollektiv från -75, men musiken har mer gemensamt med -80 och 90-tals grupperna ovan än med sjuttiotalets musikrörelse.

Alla Fagra gör inte några traditionella låtar. All musik och text görs av Dan Svensson och Julia Westberg. Det är också dem som sjunger, ofta tätt ihop med ljusa röster. Instrumenten som hörs är fiol, bouzouki, akustisk gitarr, bas och trummor. Denna sättning och musikernas inställning skapar en stor lekfullhet. Musiken ger mig lust att dansa, sjunga med och skratta. Sådana tongångar klarar jag mig inte utan.

2009 års bästa album. Plats 4

Thåström - Kärlek är för dom.

Thåström har hunnit bli 52 år. Otroligt egentligen, denna unga, ilskna punkare är nu en mogen man som döljer de gråa håren så gott han kan. Med ålderns rätt har han dragit ner på tempot, elgitarren får samsas med akustiska och slagorden har bytts ut mot dagboks anteckningar. Tråkigt tycker några. Fantastiskt, säger jag. När det är som bäst innehåller denna skiva en slags visrock som ingen annan gör. Det är personligt, lågmält och rockigt på en gång. De gamla rockrävarna som står för kompet vet hur sångerna skall ramas in för att bli alldeles unikt Thåströmska.
En sak finns kvar sedan punktiden; refrängerna. Än om det går långsammare numera så har de samma kardborre effekt då som nu. Jag sjunger med i refrängerna, njuter av innerligheten och grips av allvaret. Kärlek är för dom och Thåström är för mig.

2009 års bästa album. Plats 5

Perssons Pack - Öster om Heden

Perssons Packs första skiva på många år är mer Springsteen än någonsin. Visst är folkrock arren kvar, dragspelet tjuter som aldrig förr. Men låtarna är rak svängig Springsteen rock. Underbar sådan.
Ändå är nog plattans bästa låt; "Stenad i stockholm", en duett med Annika Norlin. Den sången smakar Pogues.

Trots, bitvis, sorgliga texter, så är detta musik jag blir glad av, vad mer kan man begära