2009 års bästa album. Plats 13

Mathilde Renault, Jonas Knutsson - Louana

Jonas Knutsson är saxofonisten som ofta rör sig i gränslandet mellan folkmusik och jazz. Han provar ständigt nya vägar och olika samarbetspartners.
Hans senaste skiva är gjord tillsammans med Mathilde Renault. En ung kompositör, pianist och sångerska från Belgien. Musiken är svävande, vacker, nästan drömlik. Samtidigt kräver tonerna din uppmärksamhet, det är ingen new age muzak. Dessa fantastiska musiker blandar folkmusik, konstmusik och jazz till en spännande musikalisk gryta. Mathilde har skrivit det mesta av musiken, men Jonas sätter sin tydliga stämpel på alltihop genom sitt oefterhärmliga saxspel.
Detta är musik för mörka kvällar, då man sitter med ett glas vin i handen.

2009 års bästa album. Plats 14

Mikael Wiehe – sånger från en inställd skilsmässa

Detta är den mest personliga skiva Mikael Wiehe någonsin gjort. Mannen som framförallt har blivit känd för sina politiska texter gör här ett album som helt och hållet handlar om olycklig kärlek.
Det är smärtsamt, svidande och omöjligt att värja sig inför. Wiehe har alltid varit formuleringarnas mästare. Det är han även när orden är högst personliga. Här är ett exempel:
”Jag har ringt dig hundratals gånger.Jag har tiggt om att få audiens.
Jag har skrivit och bedyrat min ånger också över saker som aldrig har hänt”
Detta är textrader som jag tror många kan känna igen sig i . Man minns hur ont det gjorde just då. Det är det som är styrkan i detta album, men också svagheten. Jag orkar helt enkelt inte släppa in denna smärta för ofta. Sånger från en inställd skilsmässa är inget man lyssnar till flera gånger om dagen. Den bör tas fram vid väl valda tillfällen. På festen skulle den vara en katastrof.

Hur låter då musiken? Jo, det är den blandning av visa och rockmusik som blivit lite av Wiehes varumärke på senare år. Ibland låter det latinskt, någon annan gång Brel, ofta hör man Dylan, men framförallt låter det Mikael Wiehe. En Mikael Wiehe som imponerar mer än på många år. Plattan rekomenderas varmt.

2009 års bästa album Plats 15

Kebnekajse- Kebnekajse

I början av sjuttiotalet orsakade detta band lite av en revolution i svenskt musikliv. Ledargestalten Kenny Håkansson var tidigt en etablerad gitarrist inom psychedelia och bluesrock. Vid en spelning med Cornelis i Danmark,hörde han Pers-Hans Olsson och Björn Ståbi spela "Polska från Enviken". Efter den händelsen var Kenny frälst på folkmusik och hans band, Kebnekajse, bestämde sig för att spela svenska spelmanslåtar. Med full rocksättning tolkade de den svenska folktraditionen på ett sätt som ingen annan gjort. Det var tungt, gitarrbaserat och med långa psykedeliska sjok mitt i spelmanslåtarna. Bandet nöjde sig dock inte med att spela svensk folkmusik, hela tiden provade man nya spännande, musikaliska vägar.
1978 var allt över. Bandet upplöstes och medlemmarna har sedan dess synts i alla möjliga musikaliska sammanhang.

Trettioett år senare är Kebnekajse tillbaka. Sättningen är, i stort sätt, som på den gamla goda tiden, det låter som förr och spelglädjen är förvånansvärt stor.
På den nya plattan har man valt att koncentrera sig på det som de flesta förknippar gruppen med. Svensk folkmusik i tung rockversion. Bäst är de spår där bandet tillåter sig att sväva ut och bli flummiga, som i Vallåt och Farmors brudpolska.

2009 års bästa album Plats 16

Bruce Springsteen - Working on a dream

Detta är den bästa plattan, med egna låtar, som Bruce gjort på flera år. Den har gått i min iPod en längre tid och vuxit för varje lyssning. Det finns flera riktigt starka sånger. "Queen Of The Supermarket”, ”Tomorrow Never Knows" och "The Wrestler" är några exempel.
Det råder ingen tvekan om att denna rockikon kan än.

2009 års bästa album. Plats 17

Taken By Trees - East Of Eden

Bakom detta namn döljer sig den svenska sångerskan Victoria Bergsman.
På sin första soloplatta gjorde Victoria eftertänksam indie pop. Denna andra skiva är gjord på ett minst sagt annorlunda sätt. Tillsammans med gitarristen Andreas Söderström (som till vardags gör egen, underbar, musik under namnet ASS) reste hon till nordöstra Pakistan och spelade in med en grupp illegala sufimusiker. Resultatet är ett märkligt och spännande möte mellan olika kulturer. Det är verkligen inte första gången jag lyssnar på en musikalisk blandning av väst och öst, men då har det ofta varit medelålders män med jazzbakgrund som stått för musiken. Detta är något helt annat. Victorias röst är bräcklig och svävande på ett typiskt indie sätt. Delvis låter sångerna lite gråtfyllt tonårsrum, samtidigt smakar arrangemangen stora vida världen. Det kunde blivit en röra av olika influenser, men så är inte fallet, snarare är detta en välsmakande gryta av god musik.

2009 års bästa album Plats 18

Marie Bergman - Det liv du får

Marie Bergman var sveriges första kvinnliga singer/songwriter av betydelse. Möjligen tillsammans med Turid. De album hon släppte under sjuttiotalet har helt säkert påverkat flera av dagens ledsna kvinnor med akustisk gitarr. Marie gjorde musik inspirerad av Dylan, Mitchell, svensk visa och dåtidens proggrörelse. Tyvärr minns de flesta henne mest för hennes inhopp i schlagerfestivalen. Det är som om man skulle minnas Ronnie Hellström enbart för det där skitmålet han släppte in mot Italien 1970.

Hur som helst så har Marie nyligen släppt en platta med eget material. Det är den första på många år. Det är delvis en tillbakagång till den vispop som hon gjorde på sjuttiotalet. Hennes Livskamrat, Lasse Englund har som vanligt producerat med fingertoppskänsla och Maries melodier är lätta att ta till sig. En av plattans höjpunkter är "En fri röst". Där håller både text och musik. Annars är det tyvärr texterna som är plattans svaga punkt. Ibland blir det lite för mycket new age predikan över alltihop. Det är gott om själ, vingar och universum i sångerna. För det mesta kan jag ändå bortse från de högtravande orden. Jag gillar plattan, trots allt och den spelas ofta just nu.

Robert Kirby är död

Robert Kirby dog efter en kort tids sjukdom den 3 Oktober 2009. Han blev 61 år.

Robert är mest känd som arrangör av stråkarna på Nick Drakes två första album. Nick och Robert hade lärt känna varandra på Cambridge. Nick var väldigt bestämd med att den helt okände Kirby skulle arrangera hans musik. En erfaren arrangör fick helt enkelt lämna studion och vännen från Cambridge kallades in istället. Kirby var helt oerfaren av studioarbete men visade sig vara en mästerlig arrangör.
De ljudbilder som skapades på albumen "Five leaves left" och "Bryter layter" har blivit legendariska och en mängd artister har tagit Kirby till hjälp för att göra något liknande.

Här är en lista på några av de album där Robert Kirby medverkat:
Nick Drake: Five Leaves Left (1969)
Nick Drake: Bryter Layter (1970)
Vashti Bunyan: Just Another Diamond Day (1970)
Bernie Taupin: Bernie Taupin (1970)
Shelagh McDonald: Stargazer (1971)
Ralph McTell: You Well-Meaning Brought Me Here (1971)
Keith Christmas: Pigmy (1971)
Tim Hart and Maddy Prior: Summer Solstice (1971)
Spirogyra: St. Radigunds (1971)
Elton John: Madman Across The Water (1971)
Strawbs: Grave New World (1972)
David Ackles: American Gothic (1972)
Dave Cousins: Two Weeks Last Summer (1972)
Strawbs: Bursting at the Seams (1972)
John Cale: Helen of Troy (1975)
Chris DeBurgh: Spanish Train and Other Stories (1975)
Strawbs: Deep Cuts (1976)
Spriguns: Time Will Pass (1977)
Sandy Denny: Rendez Vous (1977)
Strawbs: Burning for You (1977)
Strawbs: Deadlines (1978)
Richard and Linda Thompson: First Light (1978)
Iain Matthews: Stealin' Home (1978)
Elvis Costello: Almost Blue (1982)
Nick Lowe: Nick Lowe and his Cowboy Outfit (1984)
Any Trouble: Wrong Eng of the Race (1984)
Paul Weller: Heliocentric (2000)
The Magic Numbers: Those The Brokes (2006)
Linda Thompson: Versatile Heart (2007)

2009 års bästa album Plats 19

Animal Collective- Merriweather post pavillion

Animal Collective har influerats av artister som The Incredible String Band, The Mercury Rev, Julian Cope, The Flaming Lips och The Residents. Klart att ett sådant band måste vara bra, tänkte jag och köpte deras skivor för några år sedan. Men, nä, musiken gick inte in. Det lät experimentellt och spännande men också splittrat. Det som framförallt saknades var melodier som satte sig.
Med detta album är det annorlunda. För första gången har bandet fått till melodier som fastnar och det rejält. Experimentlustan och leklusten finns kvar, det låter avigt och bakvänt men samtidigt nästan naivt popigt. Kanske är det denna blandning som gör detta till ett av årets bästa album.Lyssna på myspace

2009 års bästa album. Plats 20

Caetano Veloso - Zii e Zei
Brasilianske Caetano Veloso har släppt skivor sedan sextiotalet. Av någon anledning har jag aldrig hört honom förut. När jag nu lyssnar på hans senaste album så hör jag direkt att detta är något för mig. Caetano verkar helt klart i en brasiliansk tradition men där finns också andra influenser. Ibland kallas Caetano för Brasiliens Bob Dylan och visst kan man höra att han är påverkad av amerikansk rock och pop. För mig känns denna 67 årings blandstil mycket fräsch och ny.

lyssna på Spotify

Countryn och jag

När jag började intressera mig för musik så var country ett skällsord. Bra musik var rock, pop, blues och viss soul. Dålig musik var dansband, schlager, disco och country. I boken "Popmusikens historia", från 1975, skrev man det som de flesta tänkte: "Countrymusiken är en reaktionär miljonidustri".

Ja, så gick då tiden och det blev nittiotal. Allt fler började prata om country som något positivt och den ena indie-ynglingen efter den andra kom springade och sa att Cash var bra och att Dolly Parton inte alls var någon nolla med bara stora bröst.
Man kan bli förvirrad för mindre, men eftersom jag är en trendkänslig man så bestämde jag mig för att ge countryn en ny chans. Jag lyssnade bla in Waylon Jennings, Johnny Cash, Dolly Parton, Willie Nelson, Merle Haggard, Townes Van Zandt, Hank Williams och Kris Kristofferson.
Vad jag tyckte? Nja, det mesta klarade jag inte av. Jag vet inte om allt är Gunnar Wiklunds och Alf Robertssons fel, men jag fick mest schlager och svensktopps associationer.
De artister som jag, trots allt, gillar, är de som rörs sig i gränslandet mellan folk och country. Kris Kristofferson är en sådan, Townes Van Zandt en annan.
På senare tid har jag motvilligt fått erkänna att flera av mina favoriter rör sig just i detta gränsland mellan folk, country och rock.

I år har jag fallit för en massa bra musik som har tydliga country influenser. Ellen Jewell, Buddy & Julie Miller, Ramlin' Jack Elliott, Richmond Fontaine, Wilco och Neal Casal har alla gjort mycket bra album 2009.
Vem vet, nästa år kanske jag gillar Cash och Dolly också?