Ärlig, äkta och uppriktig

Ja, så skall väl bra musik vara? I motsats till all utstuderat oäkta kommersiell skit.
Men vad är då äkta och uppriktigt och vad är utstuderat och oärligt?
Jo, för mig är det enkelt, Nick Drake är äkta, Christer Sjögrens musik är oärlig och dålig.
För min mor var det inte så. Hon kunde gråta när Vikingarna spelades, så berörd blev hon. Hur går det ihop? Hur kan en äkta och ärlig människa som min mamma, bli starkt berörd av opersonlig dynga?
Kanske, jag säger bara kanske, är det så att det inte finns äkta och oäkta musik. Tänk om det inte ens finns bra och dålig musik.
Kanske finns det bara olika smak.

Nostalgi på Youtube

Låt mig bjuda på två underbart tidstypiska filmer. Året var 1967.

10 bra progg plattor

Jag ser att jag i presentationen av denna blogg nämner att den skall innehålla progg.
Det har den knappast gjort, inte förrän nu.
Här kommer tio bra proggplattor. Någon kanske tycker att vissa av dessa artister inte var progg. Skriv gärna om det i kommentarerna.

1.Ragnarök - Ragnarök
Otroligt vacker instrumental musik. Bandet var från Kalmar och var lite av lillebror till artister som Samla mammas manna, Fläsket brinner, Bo Hansson och Björn J.son Lind. Ragnarök hade dock sin alldeles egna stil. Det var mycket lågmält och stämningsfullt

2.Mikael Ramel - Till dig
3.Turid - Bilder
4.Robert Broberg - Vem är det som bromsar...
5.Hoola Bandoola Band - Garanterat Individuell
6.Kebnekajse - 2
7.Lasse Tennander - Längst Därinne Är Himlen Ändå Röd
8.Bernt Staf - När Dimman Lättar
9.Dimmornas Bro - Dimmornas bro
10.Bo Hansson - El-Ahrairah

Music and storytelling

Tycker det kunde vara kul att lägga ut en väns korta youtube klipp. Visst är det musik och berättande i skön förening?

Thomas Almqvist - Broken Tango

Thomas dog under inspelningarna av detta album. Skivan är som en sista hälsning från denna fantastiska gitarrist. På tidigare skivor har hans instrumentala musik dragit åt både jazz och världsmusik, här är han helt ensam med sin akustiska gitarr. Som alltid har han en innerlig, personlig ton i sitt spel. Musiken går rakt in i hjärtat på mig. Favoriten bland spåren är titellåten. En varm, flamenco doftande låt som får mitt stökiga hem att se välstädat ut. Musiken är så ren, så vacker att till och med dammtussarna i mina skitiga hörn blir sköna att skåda.
Lyssna

Attribut

Varje musikstil har sina attribut.
Tydligast är det förstås i hårdrocken. Där är det nitar, skinn och tatueringar som gäller. Alltsammans kryddas ofta med en mycket allvarlig min.

Men även Jazzen har sina attribut. Man skall krama en saxofon, se djup ut och cigarettröken skall ligga tät.

Inom visa och folkmusik skall man se bohemisk ut. Skägg är viktigt. Gärna rufsig stil. Man kan ha kavaj,men då skall det vara en bohemisk kavaj, helst en som var modern för trettio år sedan.

I gubbrocken är det urtvättad, uppkavlad skjorta och slitna jeans som gäller. Numera är det också mycket vanligt med huvudbonad eftersom de flesta blivit tunnhåriga.

Kärlek vid första öronkastet 3

Någon hade sagt mig att King Crimson borde var något för mig. Så jag gick till skivaffären och plockade fram "The young persons guide to King Crimson".
Jag bad att få lyssna på den, satte hörlurarna på huvudet och ut strömmade "Epitaph".
Jag fick sätta mig ner på golvet. Det var det mest fantastiska jag någonsin hört. Kroppen fylldes av lycka.
Jo, jag var nog lite knäpp och är så än idag.

Kärlek vid första öronkastet 2

Ibland händer det att att jag blir förälskad i musik omedelbart, vid första lyssningen. Det är inte så ofta, men några tillfällen minns jag tydligt, så som man minns en häftig förälskelse.


Radioskvalet
När jag var liten stod transistorradion alltid på där hemma. Sång efter sång strömmade ut ur den lilla lådan och det mesta var bara som en ointressant ljudtapet. Men ibland hände det att någon låt stack ut.
"Feel Like I'm Fixing To Die", var en sådan låt.

Är det gubbarnas år i år ?

Har ovanligt många gubbar släppt bra album 2009?
- Nä, säger en god vän, men du fyller snart femtio.
Jag fattar inte vad hon menar.
Hur som helst, här kommer lite bra gubbrock från 2009.

Magnus Lindberg - Ett eget liv
Magnus är singer/songwritern som gjort bra album sedan sjuttiotalet, utan att särskilt många brytt sig. Synd tycker jag. Denna man är inte unik på något sätt, men en mycket god traditionsbärare i Dylan och Springsteens anda. Detta nya album låter som man kunde förvänta sig; bra.


Kebnekajse - Kebnekajse
Detta band fick en ung generation att lyssna på svensk folkmusik. I år har de släppt ett nytt album som låter precis som deras andra och tredje skiva. Psychedeliskt, tungt och folkligt. Det är bara Kebnekajse som låter så.


Bruce Springsteen - Working on a dream
Härliga låtar men dålig produktion. Trots att producenten nästan lyckats förstöra skivan så lyser det ändå igenom att Bruce skriver bättre låtar än på länge.


Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skiljsmässa.
Innan Wiehe träffade sin nuvarande fru, hade han nästan aldrig gjort personliga sånger. Inte en enda kärlekslåt. På senare år har dock kärlekssångerna blivit allt fler och nu kommer då denna skiljsmässoplatta. Det är så personligt, så hjärtskärande att man får lyssna i små portioner. Sånger som "Nu ger hon sig iväg" och "Bödeln" är så otroligt personliga att de är lätta att känna igen sig i. Skivan är något av det bästa Wiehe gjort.


Thåström - Kärlek är för dem
Påminner mycket om hans förra platta. Denna är nästan lika bra.
"Långtbort" är kanske årets bästa låt.


Perssons Pack - Öster om Heden
Perssons Packs första skiva på många år är mer Springsteen än någonsin. Visst är folkrock arren kvar, dragspelet tjuter som aldrig förr. Men låtarna är rak svängig Springsteen rock. Underbar sådan.
Ändå är nog plattans bästa låt; "Stenad i stockholm", en duett med Annika Norlin. Den sången smakar Pogues.


U2 - No Line on the Horizon
Låter som de alltid gjort, bra. Men jag blir aldrig särkilt upphetsad av U2. De kan sitt hantverk, helt enkelt.

Nick Drake - Five leaves left

Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som bodde där, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.
- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag
Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:
- Har du lyssnat på det här?
Han väntade inte på svaret, utan gick till gramofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.
Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.
Det var kärlek vid första öronkastet kan man säga och kärleken består - i högsta grad- än idag.
Lyssna