lördag 28 februari 2009

Lyssnar på just nu

Kevin Ayers - Joy of a toy
Denna platta från 1969 har inte kommit i min väg förrän helt nyligen. Kevin Ayers var medlem i Soft machine, spelade ihop med namn som Brian Eno, Syd Barret, Mike Oldfield mfl.
Han förekom med andra ord på flera LP:s som snurrade hemma hos mig på sjuttiotalet. Ändå blev det aldrig av att jag lyssnade på någon av hans soloplattor. Idag förstår jag att detta var ett stort misstag.
Joy of a toy från 1969 är en underbar bit av plast. Musikaliskt är det en blandning av sextiotalspop, psychedelia, folk och avantgarde. Allt kryddat med ett jäkla gott humör. Musiken låter lekfull och får en att bli glad. Vad mer kan man begära.
Om man skall jämnföra med något annat så ligger Syd Barret nära till hands och även Brian Enos tidiga soloplattor.
Kevin Ayers har också inspirerat många av dagens musiker. Lyssna t ex på Gorky's Zygotic Mynci och Espers och du kan höra tydliga spår av Ayers.

Här är en användbar länk:
http://nostalgae.blogspot.com/2007/08/kevin-ayers-joy-of-toy-1969.html

Syns jag inte så finns jag inte

Vilken konstig värld vi lever i.
Mottot i tiden verkar vara: Syns och hörs jag inte så finns jag inte.
För att synas och höras så mycket som möjligt så visar man upp sig i TV ,radio och på nätet. Har man inget vettigt att ge till omvärlden så kan man ju alltid fläka ut sitt privatliv. Detta gäller inte bara i musikvärlden, utan i alla möjliga sammanhang.
Dokussåpa efter dokussåpa handlar om folks trasiga själar, bloggarna och facebook lika så. Hur mer socialpornografi dessto bättre.
Om jag själv är smittad av denna moderna sjukdom. Nä! Jag har visserligen blogg där jag bl a skriver en liten bit ur min vardag.
Och jag finns på facebook samt lever upp när jag står på scen, men nä, jag är inte smittad

fredag 27 februari 2009

Det du älskar när du är 20 älskar du resten av livet, eller?

Är det så att musiksmaken grundläggs i sena tonåren och ofta förblir ganska oförändrad resten av livet?
För många är det nog så, det är bara att se sig omkring, visst lyssnar även medålders på nya artister men det är ofta musik i ungefär samma stil som man lärde sig gilla i unga år.
Ta t ex alla gubbar som växte upp med AC/DC och Thin Lizzy, de gillar fortfarande gammal mosssig hårdrock .
Ett annat exempel är undertecknad; fortfarande lyssnar jag på många nya band och artister varje år men majoriteten dryper av sjuttiotals influenser.
Varför är det på detta viset?
Ja, egentligen tror jag att det är naturligt att det man lärde sig älska som ung har gjort ett mycket starkt intryck på en. Man var opåverkad, hade inte hört så mycket och platta efter platta öppnade helt nya världar.
Å andra sidan är det inte så med andra saker som man upplevde som ung. Jag älskar inte sjuttiotalets klädstil och envisas inte med att klä mig i sjavs och polotröja. Med litteratur och konst är det också annorlunda.
Varför?
Jag har inget bra svar. Har du?

onsdag 25 februari 2009

Musikministeriet

På tisdagskvällar går ett tv-program som jag älskar. Musikministeriet heter det och tar musik på allvar. Det handlar inte om popstjärnors knarkvanor, man låter inte någon storbolagsartist göra reklam för sin senaste singel, nä, här handlar det om musiken.
Sensation eller skandal hette det senaste avsnittet. Man träffade bl a producenten William Barrington-Coupe som ligger bakom en av historiens största musikbedrägerier. För några år sedan överaskade hans åldrande, cancersjuka fru världen genom att göra fantastiska piano inspelningar av mycket svårspelade stycken. Skivorna fick lovord av alla och den döende kvinnan blev hyllad som ett geni. Det visade sig efter hustruns död att William Barrington-Coupe stulit musiken från över 100 plattor och gett ut det i sin fru Joyce Hattos namn. Allt för att glädja sin inte ont anande hustru.
Blir du nyfiken på programmet och den märkliga historien om Hatto? Se då reprisen på svt24, fred 27/2 kl 18 eller kolla programmet här:
http://svtplay.se/t/102879/musikministeriet

tisdag 24 februari 2009

Lyssnar på just nu

Seth Lakeman

Folkrocken lever . Det är Seth Lakeman ett bevis på. Denne unga man tillhör den senaste generationen folkrockare från de brittiska öarna. Jag såg honom live 2007 och slogs av hans energi och rytmiska sätt att spela fiol. På platta har jag dock aldrig blivit så imponerad, men nu finns det en live platta att ladda ner från nätet. Hur bra som helst.
Ladda ner du också på denna adress(helt lagligt) eller lyssna bara
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=37257597

söndag 22 februari 2009

Datorer till folket

I vårt hem finns det just nu fyra datorer. En dator per person. Ibland sitter alla vid var sin maskin och glor på en liten skärm. På sin höjd hummar vi när vi blir tilltalade. Visst måste detta vara ett enastående exempel på en modern familj? Har vi inte tagit till oss det bästa av dagens teknik för att skapa en så trivsam familjemiljö som möjligt?
Eller?

Hjärnan och hjärtat diskuterar melodifestivalen

Hjärnan: -Det är ju skit
Hjärtat: -Jag har skoj när jag tittar på det
-Fattar du inte att det är dåligt
-Nä
- Men, tänk va otroligt mycket musik det finns som aldrig får någon uppmärksamhet
- Jo, det är ju sant
- Å så sitter några få låtskrivare från de stora skivbolagen och fyller lördag efter lördag med sina opersonliga låtar
- Det ligger nåt i det du säger
- Ett sådant här arrangemang leder till ett fattigare musikklimat, där en musikstil får 95% av all uppmärksamket
- Kanske inte 95%, men okey, jag förstår vad du menar
- Skall du sluta se på den där skiten nu då?
- Nä, jag skall se det, det är ju skoj och om inte du vill va med så får jag väl se det utan hjärna

lördag 21 februari 2009

Går utvecklingen framåt?

Först så var det stenkakor,
sedan blev det EP, LP, CD, mp3
och nu är det streaming som gäller.
Vad blir nästa steg?
Att operera in ett litet chips i inneörat med alla favoritlåtar?
Om du inte vet vad streaming är, kolla här:
http://http://sv.wikipedia.org/wiki/Spotify

onsdag 18 februari 2009

Hjärnan och hjärtat har inte samma musiksmak

Ofta är det så.
När hjärnan säger sentimentalt så kan hjärtat säga vackert. När Hjärnan skriker falskt så viskar hjärtat: "starka känslor"
Hjärnan är snabb och kategorisk i sina omdömen:
"kommersiellt, smörigt, oärligt", vrålar den
Hjärtat bara känner.
Det kan vara tvärtom också; hjärnan säger: Kompetent, skickligt, vilken röst,
medan hjärtat säger: "Jaså och gäsp".
Med åren har jag blivit allt duktigare på att lyssna till hjärtat.

Lyssnar på just nu

Gunnar Danielsson - På toppen av alltihop
Detta album består av föga orginella country och blueslåtar som Gunnar skrivit själv. Han sjunger entonigt och ibland rentav falskt. Texterna är så mörka att man skrattar åt dem.
Trots allt så tycker jag väldigt mycket om denna platta.
Är du nyfiken på hur den låter så kan du faktiskt ladda ner den gratis och lagligt på följande adress: http://www.gunnardanielsson.se/

tisdag 17 februari 2009

Shelagh McDonald


Shelagh Mcdonald var en ung, lovande, skotsk singer/songwriter. I början av sjuttiotalet släppte hon två mycket bra album.
När hennes andra album kom ut hyllades hon av en enad kritiker kår och jämfördes med både Joni Mitchell och Sandy Denny.
Hon spåddes en lysande karriär.
Men plötsligt var hon borta! 24 år gammal och spårlöst försvunnen.
Ingen förstod vad som hänt, vännerna hörde inte av henne, skivbolaget stod frågande, inte ens hennes föräldrar visste var hon tagit vägen. Tidningarna efterlyste Shelagh. I hela Skottland talades det om den unga artisten som stått på tröskeln till sitt genombrott, men som nu var likt uppslukad av jorden.
Åren gick,hennes föräldrar fick båda lämna jordelivet utan att få veta var hon fanns. Men efter trettio långa år började det hända saker.
I början av 2000 talet startades en webbsida för att söka efter Shelagh och en skotsk tidning skrev åter om henne .
Några dagar efter artikeln tågade en 57 årig kvinna in på tidningsredaktionen och berättade att hon var Shelagh McDonald. Shelagh berättade nu en osannolik, men sann, historia om en LSD- tripp våren 1972.

- Jag hallucinerade i tre veckor och min röst lät likt en sjuk katt, berättade hon bland annat
Först tog hon sin tillflykt hos föräldrarna, men snart blev hon förälskad i en man och de bestämde sig för att bryta med alla och leva ett nomadliv. Hon gjorde sitt bästa för att komma bort från både musik, familj och gamla vänner. Men om Shelagh lyckades glömma musiken så glömde inte världens musiklyssnare henne. Webbsidor och tidningsartiklar lockade tillslut fram denna udda musikant.
Ryktet säger att hon fått sin sångröst tillbaka. Så vem vet, kanske ger hon ut ny musik en dag . I väntan på det så kan du lyssna på de gamla låtarna här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=214221135

lördag 14 februari 2009

Städa

Jag skulle ha städat idag men det kom så mycket i mellan.
Jag var tvungen att:
Sova
Lyssna på tonåring
Köra nioåring
Prata med gammal kompis
Sova igen
Titta på schlagerfestival
Lyssna på Police ihop med tonåring
Ja, och nu är det mitt i natten.
Städar imorgon

fredag 13 februari 2009

Lyssnar på just nu


Ebba Forsberg

Plötsligt satt hon rätt in i hjärtat på mig. Jag har haft musik med henne länge men bara varit sådär förtjust. Men så hörde jag henne göra; "Bara om min älskade väntar" och jag var fast. Vilken röst, en sådan känsla, guuud.

När jag åter lyssnar igenom hennes album så inser jag att hon är den bästa sångerskan och låtskrivaren vi har i det här landet.

Börja lyssna här:

torsdag 12 februari 2009

En berusad man på ett tåg

I göteborgsposten den 4/4 2005 fanns en märklig insändare införd. Signaturen minns jag inte. Jag sparade texten och återger den här ordagrant.


Jag kom att tänka på en episod som inträffade på ett fullsatt kvällståg mellan Göteborg och Stockholm i mitten av 70 -talet.
Jag och min dåvarande flickvän var 19 år och hon arbetade i restaurangvagnen, jag reste med.
In i restaurangvagnen kom en okänd och berusad man, cirka 25 år, och satte sig ner, han beställde öl ett flertal gånger. Efter någon timme stapplade denne man in i köket på restaurangvagnen. han var upprörd och nästan förtvivlad. han undrade om vi tagit hand om eller sätt en plastkasse full med skrivna A4 ark och påstod att hela hans liv hängde på dessa papper.
Vi försökte lugna ner honom och sa att vi skulle fråga konduktören om han tagit tillvara påsen och att vi skulle gå ut i tåget och leta efter den. Vi tänkte inte då på att påsen med de maskinskrivna A4 arken var speciellt värdefulla.

Vi fick någorlunda klart för oss i vilken vagn han suttit och gick dit, vi hittade platsen och frågade en gammal tant på platsen bredvid om en man i på cirka 25 år år suttit där.
Tanten bekräftade att så var fallet. Vi frågade om hon sett en plastpåse full med papper, vi letade tillsammans och hittade påsen under stolarna.

Väl tillbaka i restaurangvagnen gav vi påsen till den förtvivlade mannen. Han tackade oss högljutt med stora gester medan han berättade att det var ett bokmanus, hans första riktiga bokmanus, och att han skulle träffa en förläggare. Han firade upphittandet av plastpåsen med ytterligare ett antal öl.

Några månader kom romanen Jack ut i bokhandeln, vi köpte och läste den utan att då tänka på att senare hälften av 1900 talets stora generationsroman kunde ha städats bort för all framtid ute på Hagalunds rangerbangård.

onsdag 11 februari 2009

Thomas Almqvist är död



Gitarristen och låtskrivaren Thomas Almqvist är död.
Det känns som att en vän gått bort, trots att jag aldrig ens träffat honom.

Jag hörde Thomas musik för första gången när jag var 19 år.
Skivan hette ”Nyanser” och var något helt annat än allt jag fram till dess lyssnat på . Det var inte Beatles popigt, Inte Genesis svårt och inte Clash punkigt. Det var lågmält, djävligt lågmält. En akustisk gitarr, en glidande sax och tassande trummor.

Albumet var som en ny värld för mig. Det var jazz och folkmusik som var influenserna , inte rock och pop. Idag skulle musiken kanske buntats ihop med all muzakliknande new age, men musiken på ”Nyanser” var betydligt mer personlig och nyfiken än så.
Min förälskelse i denna skiva ledde till att jag började lyssna på helt andra saker än vad jag tidigare gjort.
Framför allt så växte mitt intresse för folkmusik och jazz sig allt starkare . Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.
Thomas Almqvist släppte ett antal instrumentala soloplattor under åttiotalet. Ingen går upp mot 1979 års ”Nyanser”, men alla är klart lyssningsvärda. Han har även arbetat som studiomusiker och producent i alla år. Thomas har bl a samarbetat mycket med Kjell Höglund, men också varit studiomusiker för Ola Magnell, Marie Bergman, Fred Åkerström, John Holm, Freddie Wadling, Ted Ström, Tomas Di Leva, Stefan Sundström, Lasse Englund, Turid m.fl.

Efter att ha bott på Gotland , levde numera Almqvist I Danmark. Det var också där han dog i hjärtinfarkt den 11 dec 2008, bara 55 år gammal.
Det som Thomas Almqvists gav ut på sjuttio och åttiotalet är tyvärr mycket svårt att få tag på men den utmärkta samlingsskivan ”Rewind” finns på t ex CDON. Vill du höra nyskriven musik kan du gå in på: http://www.myspace.com/thomasalmqvist
Ryktet säger dessutom att ett nytt album precis var klart.
Det blir en godbit att trösta sig med.

söndag 8 februari 2009

Tycker jag om rockmusik ?

Nä, inte om man med rock menar bredbent, grabbig, gitarronani. Väldigt mycket rockmusik är på det viset. Den är fylld av en förlegad mansroll och av klichéer. Man skall vara, arg, sliten , utmanande och kåt.
Kåt är väl okey, men det andra klarar jag mig utan, både i mitt liv och i musiken.
Samtidigt är det så att 90% av de album som står i mina hyllor sorterar under rock och pop. För rock och pop är ju mycket mer än bara elgitarr på höften. Jag gillar musik bäst när den slänger myterna, blir mjukare i kanten och överraskar. Ofta händer det bra saker när rocken närmar sig andra musikaliska traditioner, som t ex jazz och folkmusik, då blir också klichérna färre och värmen större.
Så om jag skall svara på rubrikens fråga en gång till;
Jo, jag tycker om rockmusik, på mitt eget sätt

lördag 7 februari 2009

Witchseason production.




För ganska många år sedan nu upptäckte jag att på många av mina favoritplattor fanns en liten konstig häxa som red på en kvast. Oftast syntes symbolen undanskymd i någon hörn av albumet. När jag så tittade närmare såg jag att det under häxan stod med mycket liten text: “Produced by Joe Boyd for Witchseason production". Utan att jag fattat det så var alltså många av mina absoluta favoritskivor producerade på samma lilla bolag.
Idag vet jag att Witchseason production är är navet i min musiksmak .
På min egen lista över "Världens bästa plattor" så är fyra av de fem första producerade av detta bolag. (se listan nedan)
Witchseason productions historia börjar med att Joe Boyd ville producera Pink Floyds första LP och då behövde han ett produktionsbolag.
Joe skapade Witchseason production men till sin stora besvikelse blev det inte han som fick producera "The Piper At The Gates Of Dawn"
EMI valde istället en av sina egna producenter.
Till det nystartade produktionsbolaget knöt nu Joe istället andra artister. Incredible Stringband var först, därpå följde namn som Fairport Convention och Nick Drake. Samtliga hade någon form av anknytning till brittisk folkmusik.
När Joe Boyd så smånigom sålde sitt bolag till Island, så gjorde han det på ett vilkor; Island var tvungna att lova fortsätta ge ut skivorna med Nick Drake. Denna begåvade singer/songwriter var vid denna tid helt okänd och hade inte sålt många ex av sina tre album. Som tur var höll Island sitt löfte och idag är Nick Drake en storsäljare

Här är några av Witchseasons artister:
Fairport Convention
Richard and Linda Thompson
John Martyn
Nick Drake
Incredible Stringband
Sandy Denny
Ian Matthews