måndag 2 april 2018

Jag och svenska musiktidningar

Mitt intresse av att lyssna på musik har ,så länge jag kan minnas, kombinerats med läsglädje. Framförallt har jag läst musiktidningar. Här om dagen blev jag sittande med några av sjuttiotalets pop och rocktidningar i handen. Det slog mig då att jag borde göra en sammanställning och kort presentation över musiktidningar som funnits genom åren. Som vanligt blir det en personlig presentation och ingen vetenskaplig, heltäckande rapport. Säkert missar jag flera tidningar av den enkla anledningen att de aldrig kommit i min väg. Jag försöker lista i kronologisk ordning


Bildjournalen (1954-1969)
Den första musiktidningen som jag kom i kontakt med. Jag minns när jag som åttaåring fick komma in till stora Mariannes flickrum. Storögt beundrade jag elefantbilderna ,av Tages och Hepstars, på väggarna.
Bildjornalen var främst en idoltidning där just stora "elefantbilder" på film -och popidoler dominerade.

Musikens Makt (1973-1980)
Den framväxande musikrörelsen, även kallad proggen, skapade sin egen tidning 1973. Läser man den idag ser man att den var en märklig hybrid. Den innehöll artiklar om proggrörelsens artister, vänsterpolitiska manifest, men också texter om popidoler som Rolling Stones och Led Zeppelin. Dock var man noga med att förklara för läsaren varför man gav dessa kommersiella artister plats i tidningen. Stones var "ett förstadium till den mera politiskt medvetna utvecklingen" och Led Zeppelin - och annan framväxande hårdrock - sågs som "arbetarungars musik". Själv läste jag sällan Musikens Makt. Den handlade  för mycket om politik för att passa den musikintresserad tonåring som jag då var.


Överrock (1974 - 1975)
En, av flera, kortlivade musiktidningar under sjuttiotalet. Överrock var en förvånansvärt seriös tidning där artiklar och musikrecensioner fick plats framför idolbilder. Egentligen var den nog precis vad jag ville ha 1975, men tyvärr upptäckte jag aldrig Överrock när det begavs sig. Däremot har jag läst några nummer i efterhand.


Poster (1974- 1980)
En ren idoltidning med affischer på film och popidoler. Var rena hånet om man var intresserad av musik och inte av småporriga idolbilder. Poster blev under åttiotalet till tidningen Okej


Hifi & Musik (1970- )
Startade redan 1970, då under namnet Stereo HiFi. Bytte så småningom namn och fick en allt större musikdel. Någon gång i mitten av sjuttiotalet började jag regelbundet köpa tidningen. Ivrigt bläddrade jag förbi alla Hifi -tester och gick direkt på skivrecensionerna. I bästa fall fanns det  också någon musikartikel som tog musiken och artisterna på allvar. Då var lyckan fullständig. Ville man inte ha varken Poster eller Musikens makt, så var det Hifi &Musik som fick duga, trots att den till största delen handlade om stereoprylar och inte musik.


Schlager (1980-1985)
När Musikens Makt la ner så skapade stora delar av den avgående redaktionen istället tidningen Schlager.  Det var nu min stora läsperiod började. Jag hade råd att köpa varje nummer. Noga lästes varenda artikel och recension. Jag njöt av journalister som tog musiken på allvar och aldrig lät varken politik eller idoldyrkan ta överhanden. Under många år var det från Schlager jag fick större delen av mina musiktips. Samtidigt fortsatte jag att läsa Hifi & Musik för att deras musikbevakning också innehöll, jazz, folkmusik och den framväxande världsmusiken. I Schlager var det mest rockmusik.


Ritz (1984-1985)
Hade ett liknande innehåll som Schlager och blev en konkurrent.


Slitz (1985 - 2012)

Ritz och Schlager slogs ihop till Slitz. Tidningen var under en kort period en rocktidning, men blev under nittiotalet mer en traditionell herrtidning med lättklädda damer.


Pop (1992 - 1999)
Ganska snart efter att den enda svenska rocktidningen gått ner sig, trädde en ny generation musikjournalister fram och skapade tidningen Pop.  Det fanns ett tydligt arv från Schlager. Mycket bra skrevs. Man tog musiken på allvar, kanske lite väl allvarligt ibland. Tidningens skribenter kunde, när det var som sämst, mässa om god musiksmak likt sektledare.
Kanske min reaktion helt enkelt berodde på att jag vid denna tid tappat en del av intresset för musik i allmänhet och för rockmusik i synnerhet. Under nittiotalet var jag upptagen av blöjbyten.

Sonic Magazine (2000 - )
Har axlat Pops fallna mantel som seriös musiktidning, tror jag. Ska jag vara ärlig så läser jag den sällan. 

Lira Musikmagasin (1994-)
En tidning som främst skriver om folkmusik, världsmusik och jazz. Recenserar ofta musik som övrig press tycks glömt bort. En av två musiktidningar som jag fortfarande läser regelbundet.

Rock n' Roll Magazine (2012- )
Är till stor del en nostalgitidning för oss som växte upp med musik på 1950-, 60-
och 70 talen. Det är ofta nya artiklar om gamla artister. Dessutom skrivs det en hel del om skivsamlare. Själv läser jag denna tidning med glädje, vilket förvånar både mig och min omgivningen. Sällan står det om artister jag gillar, men nästan alltid om artister jag väl känner igen.

Några avslutande reflektioner:
Det är märkligt att det dröjde så länge innan Sverige fick en seriös tidning som bevakade aktuell ungdomsmusik. I  England och USA fanns det tidigt tidningar som tog musik och artister på allvar. I Sverige dröjde det ändå till 1980 innan det kom en musiktidning värd namnet.
Det är också tydligt att lilla Sverige inte mäktat med för många musiktidningar samtidigt. Det syns i uppställningen ovan.  Tidningarna avlöste ofta varandra. De som trots allt överlevt på senare år har ofta nischat sig som t ex  Lira och Rock n' Roll Magazine. 

Jag har medvetet undvikit att nämna namnen på journalisterna som skrev. Det hade kunnat bli ett ändlöst och tråkigt namndroppande. Måste dock framhålla min favorit, Bengt Eriksson. Han har skrivit i flera av tidningarna ovan och alltid haft en bred musiksmak där folkmusiken fått samsas med rock och pop. Han är fortfarande aktiv skribent. Klicka på länken nedan och läs.




lördag 31 mars 2018

2018 så här långt

Musikåret 2018 är i full gång. Generellt kan man säga att album blir allt mindre betydelsefullt. Jag, som är uppvuxen under LP-skivans gyllene era , känner mig lite förvirrad. Jag måste dock vika mig inför faktum, idag släpps ofta låt för låt,. Ibland leder det fram till ett album, men inte alltid. Därför kommer jag att  frångå min vana att presentera album och istället välja några favoritlåtar från 2018.


Joan Armatrading-  I like it when we're togethher
Efter att ha släppt både jazz och bluesalbum är Armatrading tillbaka med musik som liknar det hon gjorde på på sjuttiotalet. Ingen annan kan blanda Joni Mitchell med Aretha Franklin och få det att låta så här självklart.

Mary Chapin Carpenter - Sometimes just the sky
Musik i gränslandet mellan amerikansk folkmusik och country. Mary är en av de bästa i denna genre   Sometimes just the sky är en pärla med en fiol som nästan får mitt hjärta att stanna.

Josienne Clark and Ben Walker - Bathed in light
Brittisk folkduo som med ojämna mellanrum gör fantastiska låtar. Nu är det dags igen.

Dropkick - All I understand
Inte att förväxlas med de betydligt mer kända Dropkick Murhys. Detta är ett powerpop-band som får ur sig den ena poppärlan efter den andra, utan att någon tycks bry sig.


Bill Frisell -Tankful
Ibland har hans musik kallats jazz, ibland new age. Jag nöjer mig med att säga att detta spår är otroligt vacker gitarrmusik.

False Light - Drink old England dry
Klassisk, svängig, brittisk folkrock med en grupp som är ny för mig.

Göran Samuelsson- Levande
En vacker visa av en man som har hållit på länge utan att få någon större uppmärksamhet. Här får han spelhjälp av bl a Bengan Blomgren och Nicke ström.  Kanske kan det bidra till att han får det ljus på sig som han förtjänar.

ManhattansTransfer - The man who sailed around his soul
Jo, det är samma grupp som slog igenom i slutet på sjuttiotalet och blev osannolika stjärnor med en vocal jazz som hämtade inspiration från fyrtiotalet. De låter likadant nu som då. Mycket bra med andra ord.

Vill du höra dessa låtar och mer musik som är utgiven 2018? Lyssna då på Spotifylistan nedan. Den kommer att uppdateras under hela året.









tisdag 27 mars 2018

Refrängen är död - eller en bitter gubbjävel går loss

Under senare år har det hänt något anmärkningsvärt med popmusiken, refrängen har försvunnit. Det som alltid kännetecknat populärmusik finns sällan kvar i dagens hitlåtar. Istället använder man sig av drops, där samplad sång ligger uppe på ett taktfast beat. Inspiration till detta stilbrott kommer från elektroniskt dansmusik. I mina öron låter det tråkigt, fantasilöst och mycket tjatigt. Med hjälp av en dator kan man på detta sätt återanvända beats och göra musik, enklare, snabbare och framförallt billigare. Och det är det dagens musikindustri handlar om, att sälja så mycket det går till så låg kostnad som möjligt.
Men, kanske någon säger, har inte girigheten alltid styrt musikindustrin och har inte gamla gubbar i alla tider klagat över ungdomens musik? Jo, det stämmer, men jag vill påstå att så här illa har det aldrig varit med popmusiken.

Vi lever i en tid då ingen vill betala för musik. För att musikindustrin ändå ska tjäna pengar krävs att man sänker produktionskostnaderna mer än någonsin. Därför återanvänder man beats och har inte råd med refränger.
Samma någon påstår nu att jag överdriver och hävdar att om femtio år så kommer framtidens experter hylla drops på samma sätt som vi idag hyllar Motown och Beatles refränger.
- Fan tro't, säger jag.

Om du undrar vad drops är? lyssna på valfri reklamfinansierad radiokanal

söndag 4 mars 2018

I den stora sorgens famn - Kenneth Gärdestad är död

  Bildresultat för kenneth gärdestad

Kenneth Gärdestad är död. Han blev känd som storebror till Ted,. Många såg honom nog först som ett bihang till geniet, men snart visade han sig vara en stor textförfattare. Jag drar mig till minnes Kenneths biografi över sin bror. En av de starkaste avsnitten i boken är när Kenneth berättar om hur han skriver texten till " I den stora sorgens famn". I husets övervåning kämpar han med orden till låten, samtidigt hör han hur Ted bankar i väggar och vrålar ut sin ångest en våning ner. Resultatet blev en av de mest gripande sånger som gjorts på svenska språket och en fantastisk kärleksförklaring till en mycket sjuk lillebror. På något vis passar texten även i denna sorgens stund.


I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

lördag 3 mars 2018

Tracey Thorn - Record

Bildresultat för tracey thorn record

På åttiotalet, när syntarna härskade, var Tracey Thorn medlem i Everything But The Girl. Gruppen spelade ganska akustisk, jazzig folkrock till att börja med, men när synteran var över utvecklades de - lustigt nog - mot ett mer syntigt sound genom att påverkas av både electronica och Triphop.
Numera är Tracey Thorn soloartist. Som sådan rör hon sig i ett gränsland mellan klassik singer/songwriter, pop och electronica. Hennes senaste platta låter på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det är maskinljuden som dominerar, ändå kan jag inte värja mig. Tracey har nämligen så mycket annat som är fantastiskt. Hon sjunger likt en ängel, har texter som berör och melodier som slår det mesta. Allt detta gör att jag  tom kan njuta av syntarna. 
Tracey Thorn är något så ovanligt som en 55- årig, frånskild kvinna som sjunger om den verklighet hon lever i. Vuxna barn som flyttar hemifrån, glädjen över att få festa och dansa igen, kvinnans självklara rätt och mycket mer. Jag har följt Tracey Thorn ända sedan hennes tidiga karriär i Marin Girls, över EBTG tiden och fram till nuvarande solokarriär. Få kan visa upp en så genomgående hög kvalité som Tracey. Hon är väl värd all beundran.
Lyssna:


lördag 17 februari 2018

Radion och jag


Institutet för språk och folkminnen håller på med ett dokumentationsprojekt om radiovanor. Jag gick in och svarade på deras frågelista och hela mitt radioliv kom över mig. Radion har alltid funnits som en vän, en inspiratör och ibland som en irritationskälla. När jag var barn stod transistorradion i köket och bara lät. Hasse Tellemar, Kaj Kindvall, Kersti Adams-Ray och Ulf Elfving var några av rösterna som blev likt vänner. Ibland fick transistorn, radiorösterna och musiken följa med ut till badstranden och fylla luften med lättnynnad schlager medan jag motvilligt doppade mig i det femtongradiga vattnet. Låtar som Bergsprängartango, Aldrig mer och Manolito förknippar jag fortfarande med nybadad, förfrusen barnkropp. Texten till Aldrig mer fick en högst personlig betydelse för mig när jag tvingade den obefintliga överkroppen ner i det iskalla vattnet.
I tonåren lyssnade jag mindre på radio. LP skivan tog allt mer över. Samtidigt var vissa radioprogram viktiga för att få musiktips, framförallt hade Kjell Alinges Eldorado stor betydelse. Någon gång runt 1980 var Allinge dessutom en av personerna bakom sextiotalsnatten i P3. Under en eller flera nätter presenterade Alicia Lundbergs änglaröst oförglömlig sextiotalsmusik, medan jag satt på golvet i min tvåa och häpnade. Det var låtar som jag tidigare, i bästa fall, bara hört i en knastrig transistorradio, ibland på en svinkall badstrand. Nu föll musiken på plats och jag önskade för en stund att jag vore tio år äldre.

Idag har radion en annan funktion för mig. Den är min reskamrat när jag ensam reser över stora delar av vårt södra land. Ofta lyssnar jag via smartphonen. Det var längesedan radion bara var något som stod på och lät. Numera väljer jag själv vad jag vill lyssna på. Det är sällan musik, utan för det mesta pratprogram som Ring P1, Språket och Snedtänkt, men jag har börjat leta efter bra musik i poddarnas värld. Det kommer jag säkert att återkomma om.

Vill du också svara på den där frågelistan? Gå då in på:
http://www.sprakochfolkminnen.se/radio

fredag 16 februari 2018

Mikael Wiehe


Det är utan tvekan så att Mikael Wiehe är en av landets mest betydande låtskrivare och artister.  Efter att under sjuttiotalet varit en del av Hoola Bandoola Band har han sedan 1978 gett ut omkring trettio soloalbum, de flesta har mycket hög kvalité.  Egentligen har han kokat musik på samma ingredienser i alla år; en del kabaré, två delar Beatles, en del latinsk och en hel del Taube, kryddat med Dylan. Kostymen eller arrangemangen har däremot förändrats över tid.

Här presenterar jag några av mina absoluta favoritalbum med denne singer/songwriter. 

Elden är Lös (1979)
Hans andra album med Kabaréorkester som kompband. Medan den första låg ganska nära Hoola Bandoola band musikaliskt, var Elden är lös något helt annat. Här skapade Wiehe såväl världsmusik som progrock* med bara ett g. Inte sällan påminner det om musikrörelsen instrumentalband som t ex Samla mammas manna och Arbete&Fritid. Sättningen är ofta folklig med bland annat bouzouki och dragspel, men skivan avslutas med den jazzrockiga ”Det finns en glöd” som är nästan sex minuter lång. En annan sak som sticker ut på denna skiva är det faktum att Ale Möller och Anders Lindvall släppts in som låtskrivare. Av sammanlagt 11 spår är det bara fyra som Wiehe skrivit helt själv.  På typiskt sjuttiotalsvis är det också ett temaalbum. Wiehe gjorde säkert ingen proggare besviken när han lät alla texter handla om världens folks motstånd och resning.
*Progrock med ett g var under sjuttiotalet det engelska namnet på musik som spelades av band som Genesis, Yes  m fl. I Sverige kallades musikstilen ofta för symfonirock, för att inte förväxlas med musikrörelsens proggrock som stavas med två g.

Kråksånger (1981)
Till denna, sin nästa skiva, hade Mikael bytt både kompband och stil. Borta är folkmusiken, de pretentiösa arrangemangen, temaplattan och allt annat som hörde sjuttiotalet till. Istället är detta kanske den rakaste rockplatta Wiehe gjort. Elgitarr, bas och trummor är det som dominerar. I låtar som ”Allt vad jag begär” och ”Högst upp i höga tornet” är det förvånansvärt högljutt, men självklart känns denne melodiernas mästare igen. Här finns flera av hans allra bästa ballader som ”Gossekungen”, ”Kom hem till mig och ”Flickan och kråkan”. Den sistnämnda skulle visa vägen mot de mer syntbaserade plattorna som kom senare på åttiotalet.

Basin Street Blues (1988)
Efter några år med syntmusik återvände Wiehe här till en mer akustisk ljudbild. Blås och stråkar ger en jazzig känsla, ibland låter det rent av som gammal hederlig storbandsjazz. Ändå är hans sig lik. Det är typiska Wiehe melodier som dominerar, mollstämda, vackra och alldeles underbara. Texterna är fortfarande politiska, men ofta mer mångbottnade och ibland mer personliga än tidigare.  Skivan avslutas med ”Ska nya röster sjunga”, sången som jag skulle kunna ha på min begravning.

Sånger från en inställd skilsmässa (2009)
När jag nästan hade tappat intresset för honom gav Mikael Wiehe plötsligt ut det som kanske är hans allra bästa album. Skilsmässoplattan, fylld med ångest, vrede, längtan och kärlek. Sångerna är som brinnande eld, texterna som knivar. Allt går rätt in i mig och det är omöjligt att värja sig.  Så känslosamt är det att jag knappt orkar bry mig om tekniska, nördiga saker som arrangemang och texters uppbyggnad. Så mycket kan jag väl ändå säga att 2000-talets Wiehe är mer personlig än någonsin, utan att för den sakens skull släppa politiken.

Lyssna på låtar från dessa album och mer därtill: