lördag 2 september 2017

Mick Softley - död





På sextiotalet var han en av många unga engelska män med akustisk gitarr. Albumet Sunrise (1970) markerar hans musikaliska höjdpunkt. Under senare år har han levt ett undanskymt liv. Igår dog han. Hans musik är svår att få tag på, men det finns en hel del på Youtube. Gillar du Nick Drake, Tim Buckley m fl, så är Mick Softley säkert något för dig.

söndag 23 juli 2017

Molly Drake och Unthanks

Molly Drake (1915 – 1993) skrev och framförde musik under hela sitt liv. Dock gav hon, under sin levnad, aldrig ut någon skiva och spelade aldrig inför större publik än familj och närmaste vänner.  Hon hade varit helt bortglömd idag om det inte varit för att hennes son, Nick,  blev en kultförklarad singer/songwriter. Mollys musik kunde allmänheten höra för första gången år 2000, då i en dokumentär om sonen. På skiva hördes hon med två sånger 2007 på Nick samlingsskiva, Family Tree.  Först 2013 samlades makens hemmainpelningar ihop till ett helt album med Molly.
Vad man slås av så fort man hör hennes musik, är det musikaliska släktskapet med sonen. Visst tillhör hon en helt annan generation, med helt andra influenser, men de poetiska orden och de mollstämda känslorna är anmärkningsvärt snarlika.
Hennes album består av 19 korta sånger, mestadels med röst och piano och inspelade på en rullbandspelare från femtiotalet och framåt. Mollys röst berör, så även melodier och texter, men det är inte utan att man saknar en proffsigare ljudbild när man hör musiken. Så bra då att folkrockgruppen Unthanks bestämde sig för att spela in och ge ut sin version av Mollys musik.

Vol. 4 Diversions series 
The Unthanks -The Songs and Poems of Molly Drake
The Unthanks- The Songs and Poems of Molly Drake: Extras

Två album där bortglömd musik lyfts fram och ges en ny musikalisk dräkt. Det är inte så att Unthanks gör några revolutionerande förändringar av sångerna, snarare är det en ömsint och varsam modernisering av musik som ofta har över femtio år på nacken. Mollys versioner bestod av piano och sång, varken mer eller mindre. Nyinspelningarna bygger på samma grund. Adrian McNally börjar ofta på piano, systrarna Unthanks fyller på med stämmor och på toppen läggs sparsamma stråkar eller blås.  Några spår är rena poem, inlästa av Nicks syster. Tillsammans skapar detta stämmningar som jag bara kapitulerar inför. Det är så hudlöst och gripande. Jag har faktiskt inte hört något liknande, ja just det, sedan Nick Drakes dagar.


En del kanske säger att Molly bara var en medelmåtta som aldrig skulle uppmärksammats om det inte vore för den berömde sonen. Efter att ha lyssnat mycket på hennes musik under senare år, skulle jag våga påstå att Nick aldrig blivit ett musikaliskt geni om han inte inspirerats av sin mor. Säkert skulle inte Nick hålla med själv, men Mollys påverkan var mycket tydlig och i hennes musik hittar man frön till det Nick gjorde. Om du inte tror mig, lyssna till låtlistan nedan.




söndag 4 juni 2017

Propaganda för borglömd musik: Chad & Jeremy - The Ark


Chad and Jeremy var en brittisk folkpop duo som under tidigt sextiotal hade framgångar framförallt i USA. Det lät som en blandning av Peter, Paul and Mary och Beatles. Ofta var det för mesigt för min smak, men så kom Beatles med Sgt Pepper-plattan och Chad & Jeremy blev inspirerade som så många andra. 1968 gav de ut albumet ”The Ark”.  Där gör de en blandning av psykedelia, indisk musik och musikhall. De var långt ifrån ensamma om att göra kompott på de ingredienserna, men de gjorde det mer personligt än många andra. Kanske var det deras bakgrund som snälla folkpopare som gjorde att deras psykedelia lät så egen. På The Ark blandas symfoniska inslag med indiska instrument och akustiska gitarrer. De akustiska inslagen är mycket tydligare än när t ex Beatles, Kinks och Rolling Stones gjorde musik byggd på samma influenser. Det som fångar mig är lekfullheten både i text, musik, arrangemang.

Om denna skiva överhudtaget nämns idag, så beskrivs den som ett misslyckat försök att göra en ny Sgt Pepper eller som ett mishmash av olika influenser som ledde till en kommersiell flopp och slutet för denna duo. Själv tycker jag att det är en riktigt charmig skiva som tydligt visar den experimentlusta som växte fram efter Beatles Sgt Pepper album.

Lyssna själv:

söndag 30 april 2017

Jag och Dan Hylander



Jag upptäckte honom när jag var i de övre tonåren. Till att börja med upplevde jag hans musik live på små klubbar. Jag minns tydligt den inbjudande trängseln, täta röken och det tajta bandet. Live var det nämligen inte bara Dan Hylander som drog, det var lika mycket kompgruppen Raj Montana Band. Sällan hade man hört något som lät så bra, ett stort band som verkligen var en helhet.
Egentligen var jag under denna tid mest upptagen med att lyssna på det vi kallade symfonirock, men Raj Montanas konserter och albumet "Döende oskuld" smög sig in mellan mosebok och kameler( Genesis och Camel).
Hylander var något helt annat än engelsk symfonirock . Hans inspiration kom från amerikansk musik som Dylan och Waits, men framförallt från Little Feet. Med sin musik öppnade han dörren till en mängd andra artister av liknande slag, inte minst Jackson Browne. Ändå var det kanske Dans texter som påverkade mig mest. För det första struntade han i att rimma. Istället målade han fritt med ord. Textraderna gav mig bilder som bara böcker gjort tidigare. Ofta var innehållet starkt socialrealistiskt, men aldrig plakat-politiskt som så mycket annat från den här tiden. Raden "Det var en solstråle som fann dig mitt på golvet i ditt rum, där du somnat med en flaska i din hand…” är ett bra exempel.

Någon gång i början av åttiotalet fick Hylanders karriär raketfart. Albumen sålde guld och diamant, konserterna flyttade från små klubbar till hallar och utomhusscener. 1983 fick Raj Montana band Rockbjörnen för bästa grupp och -84 var det Dans tur att få Rockbjörnen för bästa manliga artist. Större kunde man inte bli i Sverige på den här tiden. Tyvärr blev det upp som en sol och ner som en pannkaka. Bandet upplöstes och Hylanders plattor utan Raj Montana sålde allt sämre. I början av nittiotalet blev han utan skivkontrakt och ingen tycktes bry sig om artisten Dan Hylander längre. Man kan fråga sig vad som hände egentligen? Några påstår att han gjorde ett antal för smala och svåra plattor, andra säger att han helt enkel blev för tjatig och upprepade sig själv. Själv tycker jag ingenting av detta stämmer, lyssnar man på de skivor som gavs ut i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, så slås man framförallt av att det är bra. Visst provade han lite nya vägar på t ex "Kejsarens nya kläder", men det är inget revolutionerande. En mer trolig förklaring till Hylanders kommersiella fall är helt enkelt hur musikbranschen ser ut. Det finns så många solar som blivit pannkakor i musikhistorien. Vad som skiljer Hylander från många andra med en kort tid i rampljuset är att han är så mycket mer än en scenartist. Dan var och är framförallt en stor låtskrivare, så när publiken inte ville höra honom längre började han istället skriva låtar till andra artister. Totta Näslunds tidiga soloalbum bestod nästan helt av Dans låtar. Sven Ingvars, Björn Skifs och Tomas Ledin är andra som fått hjälp av Hylanders vassa penna.

Efter att många år främst varit producent och låtskrivare är Dan numera tillbaka som scen- och skivartist. Tro det eller ej, men han är lika bra som alltid, både på scen och skiva.
Om du inte tror mig så lyssna på låtlistan nedan. Där finns både gamla och nya låtar.

lördag 22 april 2017

Jag älskar pastischen

Ebba Grön, Andra generationen och Ulf Lundel


Jag föredrar Ulf Lundel framför Bob Dylan, Peter Green framför BB King och Ebba Grön framför Clash. Paul Simons variant på Sydafrikansk musik är bättre än originalet. Jag lyssnar gärna till Balkanmusik, men helst med svenska band som Östblocket och Andra generationen. Med andra ord; jag gillar pastischen. Är inte det ett negativt laddat ord? tänker kanske du.
Nja, Slår man upp  ordet förklaras det med: "konstnärlig efterbildning i en annan tids eller annan konstnärs stil."
Det kan tyckas att man borde gilla originalet bättre än härmaren, men så är inte alltid fallet. Flera av härmarna som jag räknar upp ovan står mig kulturellt närmare än originalen, så när de härmar tillför de ofta något som för mig är bekant. Det i sin tur gör att jag lättare kan ta till mig musiken. Lundell tillför svenskt svårmod, Paul Simon ger en amerikansk singer/songwriters version av sydafrikansk musik osv.
Samtidigt är de så att dessa härmare ofta fungerar som en inkörsport till originalen. Ibland leder det till att jag överger härmaren och helt och hållet lyssnar på originalen istället. Det gäller dock inte de artister jag räknat upp här, helt enkelt av den anledningen att de är så mycket mer än bara härmare, de tillför något alldeles eget. Någon kanske hävdar att då är de inte någon pastisch, må så vara, men jag älskar att säga att jag älskar pastischen. Är vi inte alla lite av en pastisch?

söndag 9 april 2017

1969

Det finns några få årtal i musikhistorien som utmärker sig. 1969 är ett sådant. Det var året Led Zeppelin gav ut sin första LP och Beatles spelade in sin sista. Sextiotalets lättsmälta, melodiösa popmusik hade alltmer fått lämna  plats åt antingen eftertänksam akustisk musik eller larmande elektrisk. Det fanns en stor musikalisk nyfikenhet och kreativitet. En känsla av att nu gör vi något som världen aldrig sett maken till.

Det året fyllde jag nio år. Jag minns att jag skrubbade knäna på bohuslänska klippor den sommaren och återvände hem lagom till stormen som fick skolgårdens enorma lönn att gå omkull.
Däremot har jag inget större minne av all bra musik som kom ut. Det är först i efterhand som jag förstått att 1969 är  musikåret framför alla andra, åtminstone om ni frågar mig.

En hel hög med artister som skulle bli betydande för sjuttiotalet gjorde sin debut -69. Led Zeppelin är redan nämnda, Jethro Tull, Santana, Chicago, King Crimson och Crosby Stills and Nash är några andra. Alla nämnda grupper plöjde alldeles egna musikaliska fåror som världen fått njuta av sedan dess.

1969 hade hippierörelsen mognat. Psykediliska band började skapa musik som inte var lika tidsbunden som tidigare. Pink Floyd, Moody Blues,  Procul Harum, Velvet underground och Spirit är några exempel.

Detta var också en tid då det man kallat protestsång och folkmusik, utvecklades till något som började benämnas singer/songwriters.  Tre stora namn var Dylan, Mitchell och Cohen. De gav alla ut album detta år, Neill Young debuterade som soloartist, men framförallt släppte Nick Drake sin första skiva. Tyvärr var det inte många brydde sig. Det skulle dröja till 2000 talet innan han fick den uppmärksamhet han förtjänade.
Visst var Nicks första skiva viktig, ändå vill jag nog påstå att detta framförallt var Fairport Conventions år. Bandet hade visserligen gett ut ett album tidigare, men det var under -69 som de  trädde fram och blev brittisk folkrocks fanbärare. Tre album gav de ut under året och de gick från att vara engelska förvaltare av amerikansk musik till att bli helt unika. Några år senare hade gruppens starkaste personligheter lämnat gruppen och ser man det i backspegeln var de aldrig bättre än 1969.

Vad hände då i Sverige detta år? Jo, under sextiotalet hade svenska band ägnat sig åt att härma och ibland kopiera engelsk och amerikansk musik, men -69 klev en närkegrabb fram och gjorde något alldeles extra. En klok Anders Burman lät yngligen leka i studion tillsammans med två erfarna studiomusiker. Plattan fick heta Pugh (Ja dä ä dä) och blev den första rockskivan på svenska. Efter den var det ytterst få svenska rockartister som sjung på engelska. Än idag är Ja dä ä dä något av det bästa som gjorts på svenska, så lekfullt och nyskapande.

Favoritalbum från 1969:
1.Nick Drake - Five leaves left
2, Beatles- Abbey Road
3. Pugh Rogefeldt - Ja dä ä dä
4, Fairport Convention -  Unhalfbricking
5, Fairport Convention -  Liege and lief
6. King Crimson - In the Court of Crimson King
7. Crosby Stills and Nash - Crosby Stills and Nash
8. Fairport Convention - What we did on our Hollidays
9. Moody Blues -  To our Children Children
10. Pink Floyd - More
11. The Velvet underground - The Velvet Underground
12. Santana - Santana
13. Leonard Cohen - Songs from a room
14. Bob Dylan - Nashville Skyline
15. Spirit - Clear
16. Blood Sweat & Tears - Blood Swear & Tears
17. The Band - The Band
18. Pentangle - Basket of light


En låtlista med musik från 1969:





lördag 25 mars 2017

John Wesley Harding = Wesley Stace



Nu vill jag tipsa om en låtskrivare och sångare som förtjänar mycket större uppmärksamhet än vad han hittills fått.  Han heter egentligen Wesley Stace och kommer från den lilla brittiska staden Essex. Sedan åttiotalet har han släppt musik under namnet John Wesley Harding, ett namn som för tankarna till Dylan. Och visst är han påverkad av Bob, men också av britter som Elvis Costello och Billy Bragg.  På John Wesley Hardings plattor kokas det ofta en musikalisk gryta på angloamerikanska influenser. Ibland har Wesley fått kritik för att han låter för mycket som sina förebilder, men vad gör det när han är så förbaskat bra.
Wesley har släppt en rad fantastiska album.. Alla innehåller en underbar sångröst och starka melodier.
Lyssna på min spellista här:




På sina två senaste album har han gått tillbaka till sitt dopnamn. Den alldeles nya skivan heter Wesley Stace's John Wesley Harding. Kompgrupp är inga mindre än den amerikanska countryrockgruppen; The Jayhawks. Efter två lyssningar måste jag säga att skivan kan bli ett av 2017 års bästa album, men jag återkommer med en fullständig recension.