Jag tog en vårpromenad med min son. En dryg timmes trampande och pratande. Jag såg gräset grönska utmed vägkanten. Hörde tolvåringens funderingar om krig, religion, Titanic och mycket mer. Alldeles vid den första vitsippan, när sonen ställde ännu en fråga som jag saknade svar på, insåg jag att närmare lyckan än så här kommer jag inte. Väl hemma var jag kall om händer och fötter, men varm om hjärtat. Jag är himla lyckligt lottad.
Vilken härlig insikt! Du beskriver verkligen så jag ryser...
SvaraRaderaOch så dessa två fruktansvärt bra låtar med Tennander. Kan aldrig höra dem för mycket!